Tonåring envisas med att prata engelska
Vi har en sextonårig tjej hemma som envisas med att prata på engelska med oss och även med många av sina kompisar när de är på besök. Kompisarna brukar oftast spela med, men det märks på lång väg att de inte riktigt är bekväma med det.
Vi har absolut inga problem med att prata engelska, en av oss har t.o.m bott i ett engelsktalande land samt att vi alltid har rest mycket. Så vi har vanan inne att prata engelska med andra ord. Det är dock oerhört obekvämt och det känns fruktansvärt krystat/löjligt att prata någonting annat än sitt eget modersmål när man befinner sig i sitt eget hemland. Särskilt när hela sällskapet delar samma modersmål.
Vi har tagit upp problemet med henne förut, och vi har bett henne att prata svenska med oss och sina vänner om det inte finns någon särskild anledning till att prata på engelska. Det fungerar stundvis men hon glider snart tillbaka i sina gamla vanor och återgår till engelskan.
Är det fler tonårsföräldrar som är i liknande situationer? Hur har ni löst det?
Eller är det vi som helt enkelt överreagerar när vi känner oss obekväma, eller hur hade ni känt er i en liknande situation?
Vi har aldrig hört talats om en tonåring som inte vill prata sitt eget språk.
Ps! Hon bemästrar svenska utmärkt både i tal och skrift, så det är inte kunskapen som är problemet.