Hon vill knappt ha närhet

Jag förstår att det är svårt. Du får väl ta dig en funderare över hur viktigt det är att leva i en relation där du får kärlek, kramar och sex, kontra hur viktigt det är att inte utsätta dina barn för en skilsmässa.

Jag vet vad jag hade valt. Jag har själv levt i en relation där situationen var liknande, men där vi båda hade tappat känslorna. Vi valde att separera. Det var inget lätt beslut (vi har också barn ihop), men när vi väl bestämt oss, kändes det som en lättnad. Jag var mycket olycklig i vår relation och kan idag säga att det är det bästa jag har gjort att separera från honom. Visst blev barnen ledsna först, men de bor idag växelvis och har det bra. De har både en bonuspappa och en bonusmamma som de har bra relationer till. Men, som sagt, detta är ditt beslut. Jag ville bara dela med mig av mina erfarenheter. Hoppas det löser sig för dig på ett eller annat sätt.

Jag var som din man tidigare beroende på att så fort jag började röra min fru så blev jag så kåt så jag ville ha mer! Nu har jag gett upp och låter bli att röra henne för jag blir bara avvisad. Hon kommer till mig typ en gång i veckan för att ge mig sex istället! Supertråkigt tycker jag!

Nej, inte kärlek men närhet. Man kan ju älska utan att måsta hela tiden ha händerna på en? Eller kan man? Kärlek utan sex?

Fast i min situation ser jag på min sambo mer som en vän, ibland en lite jobbig sådan också...Men gillar annars inte heller att kramas med väninnor, tycker inte ens om att skaka hand med någon. Kramar min dotter förstås och med henne kan jag gosa men inte med någon annan.

Nej, inte kärlek men närhet. Man kan ju älska utan att måsta hela tiden ha händerna på en? Eller kan man? Kärlek utan sex?

Fast i min situation ser jag på min sambo mer som en vän, ibland en lite jobbig sådan också...Men gillar annars inte heller att kramas med väninnor, tycker inte ens om att skaka hand med någon. Kramar min dotter förstås och med henne kan jag gosa men inte med någon annan.

Du låter som min fru! Så svårt att tänka sig att ni har så litet behov när man själv är annorlunda. Hon har varit så hör länge så det är inget nytt.

Det ska inte vara så. Ni måste sätta er ner och prata, föröka lösa det här eller komma vidare.

Jag har varit precis likadan som din fru. Ville undvika all typ av närhet och ställde upp på sex med jämna mellanrum. Jag ville helt enkelt inte. Jag älskade honom inte längre. Jag mådde så dåligt inombords över att jag inte kunde få det till att fungera, över att jag inte var lycklig. Trodde det var fel på mig som mådde dåligt varje gång han närmade sig. Hans självkänsla sjönk av att alltid bli avvisad. Det blev en ond cirkel. Med facit i handen skulle vi skiljt oss många år tidigare och besparat oss en massa olycka.

Vi skilde oss tillslut och det är det bästa jag har gjort.

Jag är en väldigt kramig, sexuell och fysisk person igen. Jag lever ensam och är lycklig, har aldrig ångrat min skilsmässa. det Vem vet, kanske en dag så träffar jag någon igen, hoppas det!

(Barn är anpassningsbara och behöver få lyckliga föräldrar. Slösa inte bort era liv. Ta kontroll, lös det eller skilj er)

Ja jag kan tänka mig att det är svårt att förstå, jag har själv både tyckt så om mig (man begriper ju att man avviker ifrån normen) men också om ni som har behovet. För jag känner inte på samma vis, finns ingen starkare längtan närvarande som driver handlingar. Som jag beskrev tycker jag ju inte illa om närhet egentligen, utan tycker det är mysigt och trevligt. Men kompliceras av att för att jag ska ta initiativ, så måste jag aktivt fatta ett beslut om det, samt då även komma ihåg att jag ska fatta beslut om det. Sen då att jag kan känna mig nästan som angripen om min partner skulle initiera närhet och jag är för trött för att orka närhet, eller om jag blir överrumplad. Är tyvärr mer än en gång jag instinktivt, och ofrivilligt, ryggat tillbaka när jag dels varit trött då, men också inte alls varit förbered på att exempelvis kramen ska komma. Ser att den andre blir sårad, och även när man förklarar att man bara blev överrumplad och gärna kramas nu, så är ju skadan redan skedd.

Jag kämpar väldigt mycket med att försöka få styr på den där instinktiva impulsen hos mig själv. För det sista jag vill är att såra någon som jag ju tycker om och älskar. Men samtidigt är den en del av mig, och kommer uppträda nu och då i olika situationer. Försöker samtidigt kommunicera med min partner om hur jag fungerar, och att det oftast funkar bättre för min del om man typ meddelar vad som ska hända. För lite över ett år sedan fick jag en autism diagnos. Det man förut benämnde som Aspbergers. Förstår lite bättre numera varför jag är som jag är, alla med autism är dock inte så här ska jag tillägga. För det är individuellt hur stort närhetsbehov man har överlag, och det varierar även bland dom som befinner sig på spektrumet.

Om din fru i stort alltid varit så här skulle jag inte förutsätta att hon tappt känslor eller finner dig oattraktiv. Tror det är större sannolikhet att det är något annat som är orsaken till hennes sätt att vara på.

Kan ni prata öppet och avslappnat om saker och ting på ett djupare plan?

Hon din fru, hon är möjligtvis inte finska eller finskättad? I så fall är du rätt körd tyvärr. Närhet, ömhet och omtänksamhet ingår inte i deras repertoar tyvärr.

Jag har ju berättat här tidigare att jag var otogen för några år sedan. Men det handlade inte om sex det heller. Bekantade mig med en man som jag inte måste ha sex med,inte var tvungen att hela tiden vara nära, kunde prata, göra vardagliga saker och bara sova - vet inte om jag han förälska mig, kanske, kanske inte.Så ja, jag behövde inte sex då heller...

Och ja, hade lusten kvar när jag var typ 20, men den har bara dött...Skulle helst bara sova och har hela tiden en känsla att kanske det är ok att nästa vecka ge upp om jag bara orkar med jobb-hem-hobbyn några dagar till - och sen är det plötsligt en ny vecka igen med samma mönster...

Hon din fru, hon är möjligtvis inte finska eller finskättad? I så fall är du rätt körd tyvärr. Närhet, ömhet och omtänksamhet ingår inte i deras repertoar tyvärr.

Din situation måste vara väldigt jobbig och komplicerad. Var du alltså likadan som nyförälskad med tanke på den diagnosen du har? Min fru har svårt att kommunicera på ett djupare plan så det blir inte så mycket av det. Hon är mer svart eller vit och det finns inte så mycket däremellan.