Hur gör ni med stora bonusbarn?

Det är hennes barn och troligtvis finns det en anledning till varför han inte vill vara hos sin pappa.

Ledsen men här har du faktiskt inte någon talan, om du gör något som gör att han inte kan bo kvar så kommer det skada ditt och hans förhållande och ditt och din sambos, jag lovar att det inte är värt det.

Nej, det hade varit mycket bättre att småbarnen fortsatte att dela rum. Det går alltid att sätta in en skiljevägg.

Vi får väl se när det kokmmer en gnälltråd från ts när han ångrar sitt tilltag när han bara får träffa sina ungar varannan vecka...

Men det var ett jäkla tjat på dig om varannan vecka.

Hur ska mamman kunna ha de äldre barnen varannan vecka om hon inte har råd med minst en 3:a (då används även vardagsrummet som sovrum och två barn får dela rum , inte optimalt med andra ord) och problemet med storebrodern och mammans flathet kommer att finnas kvar så med största sannolikhet kommer de yngre barnen att välja att bo kvar med pappan och endast ha umgänge med mamman. Och det kan de ha hemma hos sig, de måste inte bo hos mamman utan de kan komma överens om att mamman kommer och sover över x dagar i veckan.

TS har sagt att han älskar sin fru, anledningen till att han vill separera är inte att kärleken tagit slut utan samarbetsproblem och trångboddhet bl.a.

Ingen vet vad som kommer att hända därefter. Frun kanske inser att hon saknar sin man och yngre barn och att den äldre sonen mår bäst av att tvingas ta tag i sina problem med spelande och annat, så de kommer fram till att hon flyttar hem och sonen bor i eget. Han kanske kan stanna i den lägenhet hon skaffar åt dem?

Eller så kommer de fram till att de lever bäst isär. Det kan vara frun, TS eller båda gemensamt som kommer fram till det beslutet. Oavsett så är de är en nödvändig förändring för ingen mår bra av situationen som den är nu. Allra minst sonen.

Han mår såklart jättedåligt och har nog ångest över sitt spelande och att han bränt så mycket pengar och chanser. Men att blunda och inte tvinga honom ta tag i det är bara skönt för stunden, imorgon vaknar han med ännu mer ångest för att han förlorat ännu en dag, kanske spelat mer och fått ännu större skuld, sitter allt djupare i skiten. Vad hjälper det då att mamma ger honom lite lugn och ro - så att han kan sätta sig och döva smärtan med ännu mer spelande, ta ännu ett sms-lån... Och samtidigt håller han lillebror och resten av familjen vaken på nätterna så de också får svårt att sköta jobb och skola och får problem med stress.

Sonens problem hade inte blivit hjälpta av att småsyskonen delar rum, då hade han också bara fortsatt så här.

Det stora problemet här är ju mamman. TS är den som försöker göra något åt det, med handling är det han och inte mamman som tänker på vad som är bäst för sonen.

Verkar vara så jobbigt med "mina barn och dina barn". / Singel och utan barn.

Tack men lägg inte energi på det.

Du sa något i ditt inlägg som får mig faktiskt reflektera och det här med att han mår dåligt eller snarare om han mår dåligt. Han är synad och precis som du säger så borde han vara skamsen, må pyton och tycka synd om sig själv. Så var det för två år sedan och vi fick tvinga ut honom på måltider etc. Idag när jag kom hem så kom han fram och hälsade glatt (det händer typ aldrig), han var nyklippt, stack iväg och tränade på gymmet och nu har han stått i duschen i 45 minuter och sjunger som om han var på en idol audition. Aptiten är definitivt inget fel på.

Han borde ha ångest men är uppåt. Kanske lättnad men jag blir inte klok på hans beteende och just kanske därför akut behov av professionell hjälp.

Tycker du att det är jobbigt att jag inte håller med dig?

Har du sett ts farhågor om varannan vecka som han "inte klarar av"? Som kommer bli resultatet (med högsta sannolikhet) om han tvingar ut fruns son.

Står du inte ut med mina åsikter så kan du ju alltid hoppa över att läsa dem.

Om mamman inte har råd med en trea på sin lön så kommer hon få bostadsbidrag. Det är det minsta problemet.

Var småbarnen väljer att bo har du inte den blekaste aning om. Att de "med största sannolikhet kommer att välja att bo kvar hos pappa" är ditt antagande. SOm du bygger på det ts har berättat (eller fantiserat, alternativ kryddat rejält) och varken du eller jag vet hur mamman ser på det hela. Alla mynt har två sidor förstår du.

Haha, du har verkligen scenariot klart när mamman på nåder hälsar på och sover över "x antal dagar" i sitt gamla hem hos ts. (Som för övrigt måste köpa ut sin fru om de ska separera.)

Ts kanske älskar sin fru, men om han skrider till verket med sina planer så kan han nog inte räkna med att dessa känslor längre är besvarade. Vem älskar någon som vill bli av med ens eget barn? Du?

Nej, ingen vet. Men jag vågar gissa att du har fel i dina spekultioner. Inbillar du dig att sonen ska ta över (om det ens är möjligt) en stor trea?  "Som hon skaffar åt dem"???

Det var värst vad du vet mycket om sonens spelande, ångest och gud vet allt. Sen kan man aldrig tvinga någon till något den inte själv vill. Sonen behöver inte tvång, han behöver pepp och uppmuntran. Men det verkar varken du eller ts förstå. Har du någon som helst erfarenhet av missbruk?

Det enda jag håller med dig om är att det är fel att tvinga lillpojken att dela rum med honom. Och vet du vad? Det är detta tilltag som är den största anledningen till att jag tror att ts har för bra fantasi.

Plus en del andra saker som jag ber om att få återkomma med.

Och det stora problem är INTE mamman, inte på något villkor. Jag hoppas att hon lämnar ts som sagt, OM detta är sant vilket jag starkt betvivlar.

Jag hade tänkt utveckla detta mer men jag har svårt att koncentrera mig här hemma just nu.

---------------Förresten, har du ts som har skapat ett extrakonto för att få maximalt medhåll?---------------

Tycker du att det är jobbigt att jag inte håller med dig?

Har du sett ts farhågor om varannan vecka som han "inte klarar av"? Som kommer bli resultatet (med högsta sannolikhet) om han tvingar ut fruns son.

Står du inte ut med mina åsikter så kan du ju alltid hoppa över att läsa dem.

Om mamman inte har råd med en trea på sin lön så kommer hon få bostadsbidrag. Det är det minsta problemet.

Var småbarnen väljer att bo har du inte den blekaste aning om. Att de "med största sannolikhet kommer att välja att bo kvar hos pappa" är ditt antagande. SOm du bygger på det ts har berättat (eller fantiserat, alternativ kryddat rejält) och varken du eller jag vet hur mamman ser på det hela. Alla mynt har två sidor förstår du.

Haha, du har verkligen scenariot klart när mamman på nåder hälsar på och sover över "x antal dagar" i sitt gamla hem hos ts. (Som för övrigt måste köpa ut sin fru om de ska separera.)

Ts kanske älskar sin fru, men om han skrider till verket med sina planer så kan han nog inte räkna med att dessa känslor längre är besvarade. Vem älskar någon som vill bli av med ens eget barn? Du?

Nej, ingen vet. Men jag vågar gissa att du har fel i dina spekultioner. Inbillar du dig att sonen ska ta över (om det ens är möjligt) en stor trea?  "Som hon skaffar åt dem"???

Det var värst vad du vet mycket om sonens spelande, ångest och gud vet allt. Sen kan man aldrig tvinga någon till något den inte själv vill. Sonen behöver inte tvång, han behöver pepp och uppmuntran. Men det verkar varken du eller ts förstå. Har du någon som helst erfarenhet av missbruk?

Det enda jag håller med dig om är att det är fel att tvinga lillpojken att dela rum med honom. Och vet du vad? Det är detta tilltag som är den största anledningen till att jag tror att ts har för bra fantasi.

Plus en del andra saker som jag ber om att få återkomma med.

Och det stora problem är INTE mamman, inte på något villkor. Jag hoppas att hon lämnar ts som sagt, OM detta är sant vilket jag starkt betvivlar.

Jag hade tänkt utveckla detta mer men jag har svårt att koncentrera mig här hemma just nu.

---------------Förresten, har du ts som har skapat ett extrakonto för att få maximalt medhåll?---------------

Ja du har rätt, jag ska ignorera Lotta loppans inlägg fr.o.m nu.

Jag tänker det kan ha olika förklaringar.

Han kanske känner lättnad nu när ni vet. Det är nog en tung hemlighet att bära på. Det är möjligt att han har funderat på egen hand, kanske t.om haft psykologkontakt utan er vetskap? Bestämt sig själv för att nu måste han rycka upp sig och känner att han har tillförsikt och hopp. Tar tag i sitt liv och vill börja reda ut allt.

Eller så är det en fasad, han låtsas vara glad för han vet att ni vill att han ska vara det. Min yngsta dotter har mått dåligt och haft ångestproblematik och social fobi. Det gick upp och ner men hon blev långsamt bättre. Sen var det en period när jag tyckte att det hade börjat se så positivt ut, hon var glad och riktigt munter t.o.m. men i själva verket hade hon ett avgrundsdjupt mörker inom sig och till slut försökte hon under en extrem ångestattack hänga sig. Hon var nära att lyckas men som av ett under lossnade repet och hon vaknade till liv... Jag vet ju inte om din bonus son är suicidal men - det kan vara ett varningstecken när en djupt deprimerad människa plötsligt blir glad, det kan vara för att de har bestämt sig och de känner lättnad för de vet att nu är helvetet snart över.

Eller så har det hänt något annat roligt som får honom på så strålande humör. Han kanske är förälskad? Har börjat chatta med någon och börjar därför tänka på hur han ser ut?

Slutligen vet du ju inte vad din fru och han pratar om. Hon kanske har sagt att hon vill flytta ifrån dig och han är glad för att de snart ska flytta därifrån?