Inlägg från: Anonym (Bonuspappan som duger ibland) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)

    Hur gör ni med stora bonusbarn?

    Anonym (CE) skrev 2020-11-08 16:24:54 följande:

    Jag förstår att det gör ont i hjärtat när du hör det där med övernattningar. För min son i yngre tonåren är det några av årets höjdpunkter när det blir av. Att kunna fnissa en hel kväll med en kompis... Ibland flera.

    Angående att kommunicera så kan jag också tycka att det är svårt ibland. Men för oss som par fungerar alltid text när samtalet kan kännas för svårt (oftast ett e-mail). Men då är både sambon och jag sådana som gillar att läsa och skriva. Och är det något han kan bli irriterad över så hinner han tänka igenom det och smälta det innan vi väl talas vid. Och man hinner säga det mesta man vill innan partner slutar lyssna och kanske tjafsar emot i affekt.


    Ett mycket bra tips. Jag försökte med det för ett antal år sedan men hon tyckte inte det var hennes grej att kommunicera per skrift så det går inte heller. Nu är problemet av en större karaktär som vi behöver nå konklusion omgående.
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Studentpappa skrev 2020-11-08 18:31:29 följande:

    Han har svarat på det, orkar du inte läsa tråden? Dom har bott i vardagsrummet och det funkade inte. Att du gärna har dina barn hemma tills dom är 30+ har framgått med all tydlighet, jag tror du är rätt ensam om det.

    TS står upp för sina barn, frun för sin vuxne son inte sina två yngre. Han har även förklarat att du är ute och cyklar, så någon gång får du kanske ge dig?


    Vi pratade faktiskt om det på nytt precis och jag frågade om hon skulle vilja flytta ut i vardagsrummet och svaret blev nej. Hennes rygg klarar inte av det. Det är ingen mening att dividera med en som redan har svingat yxan.

    Han har valt att bo hos oss för att han blir uppassad och inte behöver lyfta ett finger. Han borde ha fått en spark i arslet för länge sedan och nu ska han få dela rum med lille bror. När han får reda på det så drar han som skållad råtta. Jag har fått nog av allt daltande.
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Anonym (Eve) skrev 2020-11-08 19:31:28 följande:

    Du gick på mig om att jag skulle ha bristande empatisk förmåga men nu är det du som framstår som elak. TS har det jobbigt just nu och då behöver väl inte du stå och tugga som en ettrig chihuahua.


    Det är ok och det är ett fritt forum och hon får uttala sig som hon vill. Jag är dock fascinerad över att hon är mer provocerad av mig än vad jag är av henne. Jag är inte ute efter vinna eller få sista ordet. Det finns ingen vinnare i min situation oavsett vad jag gör och det är jag väl medveten om.
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Anonym (Eve) skrev 2020-11-08 19:44:21 följande:

    Som jag var inne på tidigare. Hur hårt det än låter så har dina barn tagit skada av särbehandlingen och detta måste du få ett stopp på omgående. Din dotter har säkert undvikit helt att bjuda över kompisar sen hon var sex-sju år gammal men lägger fram det nu för att hon märker att du äntligen börjar se problemen.

    Det här är inget halvårsprojekt där du kan ställa lite halvtuffa ultimatum till din fru. Du måste göra livsavgörande saker här och nu. Jag förespråkar inte öppna konflikter inför några barn men du måste ta duster med din fru och hennes son där dottern ska få eget rum. Ska du stanna kvar i relationen så ska hans rum städas ut och stå tomt lagom till nästa helg.


    Jag kommer inte ge mig och vi ska prata när barnen lagt sig. Oavsett alternativen så vill jag ändå att vi pratar med bonussonen där han får berätta just varför han väljer bo hos oss när han förfogar över en egen lägenhet. Min fru måste inse att han plockar russin ur kakan. Det jag vill är att hon ska förstå för att dämpa hennes ångest/ hjälpa henne och skulle det mot förmodan finnas andra anledningar så får vi hantera det istället för att gå katten kring het gröt.
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Anonym (Eve) skrev 2020-11-08 20:14:48 följande:

    Låter jättebra men jag tror att du inte ska sätta dig i ett förhandlingsläge. Du vet vad det är som gäller så då framför du det. Var rak och säg att det här går inte, nu behöver alla egna rum och ett två...fanns inget tredje rum här så flytta till pappa och hälsa på under helgerna. Säger det av egen erfarenhet faktiskt, jag har en bra relation med mitt ex vuxna barn idag och många knutar löstes upp när jag tog plats och var tydlig.


    Jag förhandlar inte. Han har alltid satt pappa på piedestal och min fru har alltid trott att han far illa de veckor han är hos sin pappa. Skulle han säga att jag inte vill bo hos pappa pga att jag far illa av någon annan anledning så klart jag lyssnar. Han har tidigare hotat med att om han inte får göra som han vill så flyttar han till pappa.
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Anonym (Eve) skrev 2020-11-08 20:32:26 följande:

    Han flyttar gladeligen till pappa när han inte får som han vill vilket han inte får i det här fallet, då far han inte illa där iallafall. Då kan du erbjuda hjälp som flyttgubbe nästa helg.


    Jag vill få bort hennes skygglappar. Det är ändå jag som har kört honom under hela hans uppväxt så jag kör gladeligen. -;)
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Ja vad svarar jag på det?

    Jag hade inga förhoppningar eller förväntningar om att vi skulle nå en konklusion eller vara lösningsorienterade kring alternativen. Med andra ord så blev det precis som jag trodde det skulle bli. Hon gick i försvarsställning, blev totalblockerad och vände ryggen mot utan att vilja diskutera vidare. Nu är jag helt plötsligt ingen bra fadersgestalt och lika oduglig som bonussonens pappa. Jag har aldrig fått lov att agera hans pappa men nu tycks det passa. Vi är tyvärr stundtals i sandlådan och det kan man ju tycka någonting om.

    Det uppenbara är den osunda relationen till sonen och oviljan att kommunicera med honom. Hon har skapat en egen verklighet rent spekulativt som enbart bygger på en känsla och hon gör ingenting åt att nå honom på det själsliga planet för att få känslan verifierat. Jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt att prata med honom om hur han ser på framtiden? Hur vill han bo? Hur länge ska han bo hemma eller vart är bäst att bo osv. Jag förstår inte dramatiken eller varför det ska vara kontroversiellt? Jag vill och har erbjudit mig att prata med honom men det vill hon inte. 

    Hur som helst, nu är tärningen kastad och det finns ingen återvändo. 

    Vi står på min begäran i kö till familjerådgivning som är 4-5 månader bort. Ska försöka ringa dem idag och se om det finns någon chans att prioritera in oss. I annat fall får vi hitta någonting privat ASAP. Om en psykolog/familjerådgivare säger att jag är helt ute och cyklar så är idel öra för alla tips/råd och lovar att rätta mig i det. 
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Silverjenny skrev 2020-11-09 08:26:56 följande:

    Har han en diagnos eller har han lidit av depression eller andra psykiska problem? Du har berättat om en vårdnadstvist. Har sonen farit illa av det psykiskt? Har du och sonen haft konflikter?

    Om hon inte kan prata med sin son alls så har ju de två djupare problem som inte ens har med dig att göra.

    Ni har alltså inte ens frågat sonen. Det borde inte vara någon stor sak att fråga honom på ett odramatiskt sätt hur han tänkt sig bo i framtiden. Gillar han inte pappans lägenhet eller vill han inte flytta dit för att han inte vill hamna i beroendeställning till pappan? Skulle han hellre vilja ha en egen bostad eller funderar han på att flytta till en annan stad, plugga någon annan stans kanske?

    Det är snarare konstigt att man inte frågar sina vuxna eller nästan vuxna barn om vad de vill och tänker sig i framtiden. Var vill de bo, vad vill de jobba med? Man måste kanske ställa sig i bostadskö, börja spara till en insats, kolla alternativ till utbildningar osv.


    Han var dryga året när de separerade och minns ingenting från separationen. Min fru är fantastisk och har alltid varit mån om att inte baktala pappan och han har aldrig sett eller varit delaktig i konflikterna med exet. Vi bråkar ytterst sällan hemma då ingen av oss är konfliktbenägen och våra oenigheter reder vi ut när inte barnen är närvarande. Så barnen har aldrig upplevt någon stökig hemmamiljö. Min fru var väldigt ofta ledsen och grät över avsaknad av känslomässig relation till sonen från begynnelsen tills vi fick gemensamma barn. Det var då hon fick kompensation på det känslomässiga planet då våra barn är extremt varma och familjära. Det har hon förträngt. 

    När han fyllde 18 så fick han ta över en större besparing som hon gjort under hela hans uppväxt. Jag var motståndare till det och avrådde henne upprepade gånger att han skulle få tillgång till pengarna. Han spelade bort pengarna på nolltid och för det har han tvingats han söka hjälp för. Det är klart att det finns problem i grund och botten. Jag har alltid stöttat henne och kommer fortsättningsvis också göra det om hon bara vill göra någonting åt situationen. Saker och ting löser sig inte av sig självt och jag är trött på det. 
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Miss Skywalker skrev 2020-11-09 10:46:51 följande:

    Du behöver inte hennes tillåtelse för att prata med din bonusson om helt normala och relevanta saker. Hoppas inte allt ska ligga på is till dess ni får en tid till familjerådgivning. En ommöblering är akut och förhoppningsvis löser sig problemet av sig självt då. Dina barn har redan fått stå i bakgrunden alldeles för länge. Dottern ska ha ett eget rum nu och vill mamman klänga sig fast vid en vuxen son får hon flytta ut i vardagsrummet.


    Jag har ringt runt och lyckades faktiskt få en tid hos familjerådgivningen imorgon och det känns bra. Jag vill inte flytta ut i vardagsrummet och jag är dessutom beredd på att flytta till större men då behöver hon lägga manken till. 
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Xenia skrev 2020-11-09 16:16:26 följande:

    TS, din fru har alltså inget svar på frågan "Hur kan vår dotter få ett eget rum, hon behöver det"?

    Din fru har tydligen egna issues som gör att hon reagerar helt irrationellt och prioriterar sin vuxna son framför sin dotter som är ett barn.

    Du behöver inte hennes tillåtelse för att tala med hennes son, t ex om att dela rum med sin yngre bror. Men du hade väl redan talat med honom?


    Visst är det ett irrationellt beteende och inte kunna prata med sina barn. Ibland undrar jag om jag är helt knäpp som tycker att man ska ha en öppen dialog med sina barn. Jag är mer och mer övertygad om det här handlar om hennes egna demoner. Den infekterade situationen är en konsekvens av en osund relation och utebliven kommunikation.

    Han säger rakt ut att det passar honom bättre att bo hos oss för att han har närmare till både gymm och träningen. Han har två km gångavstånd till sin pappa.
Svar på tråden Hur gör ni med stora bonusbarn?