Giftig arbetsplats, tips för att härda ut?

Jag ska ju sluta nästa månad, så jag tror absolut inte att chefen eller hon som är personalansvarig egentligen bryr sig ett skvatt om hur jag mår.

Mötet idag gick sådär. De tryckte på att jag skulle avsluta anställningen nu redan, pga att jag varit sjukskriven och vabbat en del under hösten.

Jag försökte framhäva det positiva jag gjort och åstadkommit, men det slogs ner direkt...

Faktum är att jag aldrig fått någon positiv feedback från chefen eller personalansvarig.

Jag har fått det från de som jag hjälpt med olika saker, de har tackat för att jag ställt upp och hjälpt dem.

Jag älskar att hjälpa, så det känns bara bra.

Men detta når inte till chefen, utan det är bara de som hörs mest och går och klagar som de hör.

Kände omedelbart på mig att det var vården det handlade om. Och blev inte ett dugg förvånad när det bekräftades senare i tråden. Det finns otroligt många giftiga arbetsplatser just inom vården och någonstans läste jag att vården är den bransch som har flest antal anmälda mobbningsärenden.

Jag tror inte att det främst  handlar om att  det är en kvinnodominerad arbetsplats eller att kvinnor generellt är elaka som någon skrev, jag tror att det handlar om att just inom vården finns en stor andel elaka kvinnor.

Jag vill aldrig mer jobba med detta. Gör mitt allra bästa, ligger alltid steget före, ändå klagar kollegor på att jag inte kan alla rutiner första veckan.

De klagade inte till mig, nej då, de gick direkt till chefen.

Även den man jag jobbat med har betett sig precis likadant, så det är inte bara kvinnor.

Jag har jobbat med honom vid två tillfällen. Första tillfället bad han mig utföra ett moment, vilket jag gjorde.

Apparaten var inte riktigt samma som de jag arbetat med tidigare, så det blev inte helt perfekt den första gången. Men ingen skada skedd eller så.

Jag beklagade att det inte blev helt lyckat. Ingen fara, sa han.

Sen gick han till chefen och klagade på det.

Jag har också upplevt dålig arbetsmiljö på en kvinnodominerad arbetsplats. Vi var ungefär tio stycken, enbart kvinnor, detta var på en ekonomiavdelning. Jag var yngst, men avancerade snabbt pga att cheferna tyckte jag gjorde ett bra jobb. De som var elaka mot mig var fast anställda och hade jobbat där i många år. Alla kvinnor över femtio.. Jag mådde fruktansvärt dåligt sista året på det jobbet, sömnproblem, huvudvärk, ont i axlarna, ångest, depression. Jag blev både baktalad och mobbad.. Sa upp mig, men än idag drömmer jag mardrömmar om de kollegorna och har svårt att släppa vissa saker de sagt till mig.

Jag har som mål att hitta en mansdominerad arbetsplats eller åtminstone 50/50.

Kvinnodominerade arbetsplatser präglas av avundsjuka, skitsnack, mobbning, skvaller och intriger. Sorgligt, tragiskt, men sant.

T.S. försök att se det ur ett större perspektiv, distansera dig. Det är INTE ditt fel.

Jag jobbar på en mansdominerad arbetsplats och där händer något intressant mellan kvinnorna - man drar ner varandra och tävlar om att kuttra för och göra intryck på de manliga cheferna.

Hemskt.

Har stått ut med detta i snart 9 år nu och jag mår uselt.

Ligger hemma med ångest.

Inte sällan har jag fått dessa narcissistiska bi-drottningar till chefer som har gjort och gör allt för att skjuta ned ambitiösa kvinnliga underställda.

Min nuvarande chef har gjort slut på minst tre underställda (varav två är utbrända) och chefen innan dess fick en hel avdelning att fly (utbrändhet förekom även då).

Ni som är unga kvinnor ska veta att det kan vara så olika. Jag har haft kassa kvinnliga chefer som sprungit högröda i ansiktet igenom "korridorerna" jättestressade och som fokuserat på helt fel saker. En ung kvinnlig chef splittrade hela personalstyrkan och skapade intriger. Till slut fick hon faktiskt gå.

Men nu är jag på en jättefin arbetsplats, med majoritet kvinnor i olika åldrar. Det är prestigelöst, humor, äldre delar med sig av kunskaper, erfarenheter och yngre får verkligen också ta plats. Vi har en bra, strukturerad och hygglig kvinnlig chef. Vi har bra resultat.

Jag har också genom åren haft kassa manliga chefer, ofta ungtuppar, som mest varit intresserad av titeln.

Det är inte så enkelt att säga att kvinnor är så och män är så. Med tiden ser man att folk är olika, det har inte med åldern att göra.

Jag har alltid haft trevliga och smarta äldre kvinnliga kollegor. De har varit tillgångar till verksamheter. Det handlar inte om ålder utan person.

Men håller med om.att dina erfarenheter har varit tråkiga förstås. Hoppaa det blir bättre framöver.

Jag har arbetat min sista arbetsdag nu och det är blandade känslor måste jag säga.

Dels en enorm lättnad och frihet över att inte behöva vara där och behöva få ont i magen och klump i halsen varje gång jag går förbi arbetsplatsen (vilket jag gör nästan dagligen).

Samtidigt känner jag mig ledsen och orolig inför framtiden. Och det känns som ett misslyckande och sämre självförtroende och självkänsla, vilket jag inte behövde...

Tycker också att det är lite fult av chefen och personalansvariga att först säga att de inte kommer säga något negativt i referens när jag söker nytt jobb, men sedan har jag fått veta att det har de visst gjort, och jag har gått miste om två jobb jag sökt pga det.

Men jag lägger det bakom mig nu och hoppas att framtiden blir ljus, trots allt.

Tack snälla för era svar och stöd jag fått i denna tråden!

Rätt att lämna. När det är så mycket som strular och det inte finns någon vilja uppifrån att reda ut det blir det alldeles för tungt.

Inte värt att vara kvar. Du ska vara på en arbetsplats som behandlar dig väl och inte lägger på dig skuld.

Tack för snälla ord!

Nu var det i och för sig inte mitt val att lämna, utan de bestämde att jag inte får fortsatt anställning. Det gjorde de redan i höstas, men sedan var det uppsägningstid.

Men jag känner att jag inte fick någon chans riktigt, att de dömde mig första veckan redan, för att jag inte kunde deras rutiner redan från start etc.

Jag finner det mycket bekymmersamt att så många arbetsgivare idag har den typen av - skeva - förväntningar på en nyanställd. Att t ex kunna allt från dag 1.

Ingen funkar så.

Dessutom borde de vara mer rädda om sitt rykte - då ryktet inte sällan sprider sig bland potentiellt blivande anställda.

Nä usch fy fan.... Var glad att du är därifrån, säger jag.

Men jag förstår att du mår dåligt.

Många arbetsgivare i Sverige idag är totalt värdelösa och det är bl a för att vi har en totalt, fullkomligen TANDLÖS arbetsmiljölag!!!

Jag håller med.

Jo, är glad att jag är därifrån. Fast ledsen samtidigt, då det på något sätt kändes bra att ha en anställning, en tillhörighet, en gemenskap.

Nu är tillvaron orolig ekonomiskt, men har alltid fullt upp hemma med tre barn, de yngsta är tvillingar på två år.

Ekonomiska oron kan jag förstå. Men du en sån gemenskap och tillhörighet är ingen att ha och därför inget att sakna! Se framåt, sök jobb och njut av familjen!

Tack! Förstår hur du menar, men det var en viss gemenskap och tillhörighet, särskilt på morgonmötena. Bor på en rätt liten ort, så det blev som att jag blev del i en gemenskap på sätt och vis. Inget annat saknar jag, förutom inkomsten då. Nu lever jag från dag till dag i princip.

Men jag försöker se framåt och förhoppningsvis hitta ett nytt jobb!