Ska man tvinga barn på någon aktivitet?

Jag har svårt för den här manin med organiserad motion. Om barnet är ointresserad av organiserade aktiviteter så får man satsa på vardagsmotionen. Promenera dit man ska istället för att skjutsa med bil osv.

Som barn deltog jag aldrig i någon organiserad sportaktivitet, kunde och kan fortfarande inte tänka mig någon värre form av motion än att tvingas till att springa efter en boll. Men det betyder inte att jag satt framför tv eller nintendo (som gällde då) istället. Mina föräldrar, som inte heller är det minsta sportintresserade, klarade av att få in motion på ett naturligt sätt i våra liv ändå och det har jag tagit med mig in i vuxen ålder. Detta ger att jag nu under pandemin inte har panik över att inte kunna ta bilen till gymmet...

Klickade iväg för snabbt:

Min poäng är att många verkar tro att motion inte räknas om den inte genomförs tillsammans med andra, om man inte betalar för det och det inte sker på fasta tider bestämda av någon annan.

Många klasskamraters föräldrar försökte få med mig på deras unges aktivitet och var förfärade över att jag "inte gjorde något" på min fritid. Helt galet.

Så resonerar jag också, all rörelse är bra. Men min spontana känsla när jag ser till min egen omgivning är att de som inte rörde sig så mkt då... tyvärr inte gör det idag heller.
Om du som vuxen ser till att ditt barn cyklar till skolan, tar en kvällspromenad eller  lever en "aktiv" vardag så är det suveränt bra. Ser inte detta så ofta dock. Utan antingen så spelar barnen och då tycker föräldrarna att det är jobbigt att behöva tjata (även om dom vet att det är bra) men sen övergår det i en rätt skön lättja över att barnen är lugna och mamman och pappan kan göra annat.
Jättebra att du löst detta på egen hand.
Motion behöver alls inte kosta pengar eller göras på specifika tider tillsammans med andra. Menar bara att det är en väg in och många som valt den vägen har ett behov i kroppen av att röra på sig för att må bra. Och det kvarstår ofta även i vuxen ålder.

Ja precis, och poängen blir ju då att om man har ett barn som vägrar organiserade och tidsstyrda aktiviteter så måste man själv engagera sig och sätta ett exempel. Man kan inte förvänta sig att ungen ska älska att röra sig om man själv tar bilen överallt och efter det sitter i soffan. Man måste själv föregå med gott exempel.

Det är lite den metoden vi använder oss av. Vår äldsta börjar klaga på karaten, som är 2ggr i veckan. Vi har sagt att han måste köra terminen ut, sen kan vi prata ihop oss under jullovet vad han vill göra istället, för han måste i så fall byta ut karaten mot något.

Alla aktiviteter är ju inte motion, det kan ju vara allitfrån schack till frimärksklubb, teckning, musik, teater, programmering etc etc

Man ska nog inte tvinga någon, men man kanske ska fundera över varför barnet inte vill göra någonting...finns det inte någon kompis som går på något som ditt barn kan tänka sig att delta i? Ibland blir det lättare och roligare om det redan finns någon där som man känner.

I vissa fall om ungen är tjock och sysslolös.

Exakt.
Och jag tror inte att alla föräldrar gör det. Ärligt talat.
Barn som man gör och inte som man säger. Det gäller inte bara små barn.
Växer barnen upp med en jätteskål chips med dip och läsk varje fredag så kommer hen med största sannolikhet att ta med sig den traditionen. För det är ju lite mysigt. Men inte i kombination med ett stillasittande vuxenliv som student tex.
Eller om barnet växer upp med att pappa spelar bandy med sina kompisar några gånger per vecka (och du har fått vara med ibland) och din mamma springer sin vanliga runda varannan dag och kör lite styrka med gummiband ute på altanen. Det är så du vuxit upp.
Ett barn som ser detta omkring sig dagligen normaliserar det (min uppfattning). Man behöver inte uttala att det är prioriterat att ta hand om sin kropp och röra på sig. Både mamma och pappa gör det och dom säger till mig att det är bra. Så jag kanske också borde?
Nu tog jag två ganska extrema exempel men man får verkligen tänka till vilka vanor man vill att barnen växer upp med och sedan tar med sig. I min familj bakade mamma tekakor varje söndag och så var det fika söndag eftermiddag, jag har tre syskon. Vi pratade om veckan som varit och den som skulle komma. Jag har själv inte fått till den rutinen men jag minns den som sjukt mysig.

Jag har varit ett barn som inte tyckte om att röra på sig. Min mamma envisades och fick mig att testa dans, gymnastik och simning. Jag hatade det och till slut lockade hon mig att gå på musiklektioner genom att jag fick skaffa en kattunge. Det var fortfarande en stillastående aktivitet, men jag fick promenera till lektionerna tre gånger i veckan och det var hon nöjd med. Det var inget jag ångrar nu heller.

Jag har fått en son som precis som jag hatar att röra på sig och jag har fått honom att testa allt utbud av aktiviteter som finns i vårt stad genom att han fick gå och testa en termin och sedan sluta om det inte var något för honom. Han började med detta när han var 6 år och jag slutade tjata när han fyllde 12 år och började på idrottsskolan där man fick testa ännu flera sporter som man kunde utföra på skoltid. Gissa vad han valde där som sin enda idrott? Fiske!!!

Nu är jag 41 år och tål fortfarande ingen sport, men försöker promenera varje dag, är frisk och normalviktig. Min son är 20 år och frivilligt gör armhävningar och situps hemma varje dag samt promenerar ibland. Han är också helt frisk. Så det finns folk som inte vill ha sport aktiviteter och det går bra för oss också. Men barn måste röra på sig, även de protesterar. Det är föräldraansvar att se till att de gör det i ett eller annat form.

Jag är också anhängare av tanken att bygga på sånt barnet redan visar intresse för och så får man försöka bygga därifrån. Ibland kan det räcka att det är en kompis som fråga om man vill följa med på dennes aktivitet eller liknande. En psykolog sa en gång att vi människor ofta är "följare" eller "igångsätter" och så vidare. bBarn som är av typen "följare" kanske inte tar så många initiativ, de kanske gärna är hemma osv , men de kan haka på om någon bjuder in en. Föräldrar försöker ju göra detta hela tiden men det kan vara skillnad om det är någon annan som är den som driver på, 

Sedan är som sagt inte alla roade av organiserade aktiviteter. Mina föräldrar var nog smått galna på mig när jag var liten för jag var otroligt envis och skulle inte gå på scouter, ta pianolektioner osv. Jag vägrade allt som jag inte hade önskat själv. 
Mina barn är ungefär likadana: jag har släpat med dem att testa massor av idrotter och musik/teater men de har sällan stannat mer än en termin på något (och då mest för att jag sagt att har vi betalat för terminen så måste man gå!). De verkar uppskatta det lite friare och mer spontant uppkomna ihop med vänner. Tex att de drog ut en hel flock och spelade fotboll när de var yngre. 

Jag har väldigt många intressen som går att göra hemma och mina barn är likadana. De är snart vuxna men jag ser att de mår allra bäst när de får kontrollera sin egen tid. Och det är inte så unikt egentligen. 

Jag är med i en Facebook-grupp. Många i den gruppen har, liksom jag, aldrig har varit med i organiserad idrott.

Något jag möter på andra ställen också.

Det är många som jag, varit sämst i gympa, som är väldigt aktiva som vuxna

Jag tycker att det är fel att tvinga barn till organiserade aktiviteter men helt ok att kräva att barnet går ut en stund varje dag. Det går lika bra att cykla som att spela fotboll. Min son vägrade alla typer av lagsport men var ute och åkte skateboard några timmar om dagen när han själv kände för det. Kolla om han är mer intresserad av något sådant. Blir han bra på tex parkour kan han göra videos till sin kanal. 

Jag tycker det är svårt det här. Min son vägrar att gå på något organiserat. Det går inte att tvinga honom. Och då har vi enbart försökt honom att gå med på aktiviteter som passar honom och som vi vet att han skulle tycka var kul om han bara kom igång. Men det är frustrerande. Tror det har med blyghet att göra och oro för att prestera (vilket inte är befogat).

Han är dock väldigt intresserad av en massa olika saker och har en massa fantasi och snöar in på olika ämnen. Så jag är inte bekymrad egentligen. Han går fortfarande låstadiet, så han rör sig massor på rasterna (det faller sig naturligt, eftersom han gillar att röra på sig och klättar). Men jag har talat om för honom att om han inte börjar på någon aktivitet när han blir äldre (och har tappat det där springet i benen som yngre barn har) kommer jag att tvinga honom att gå ut och röra på sig.

Tjat leder sällan till något bra. Men uppmuntra bör man göra. Man kan ju prova saker tillsammans och som förälder vara engagerad och tycka att det är kul. 

Har en kompis som hävdar att hennes barn rör sig mer än nog.

Hur? Jo, genom att hoppa omkring och gå från sittande till stående medan de spelar tv-spel.

Nej, inte Wii-aerobics eller dans. Vi pratar om lego, minecraft, etc.