Reflektion av någon som är arg på sitt barn

Jag tänker att det är svårt att dra säkra slutsatser om förälderns beteende utifrån få observationer.

Även den bästa förälder gör misstag. Att man tjatar eller har en gnällig röst en dålig dag behöver inte betyda en allvarlig brist i sitt föräldraskap. 

Och tvärtom kan också en förälder som framstår som exemplarisk ha stora brister i att förmedla kärlek och värme till barnet.

Man behöver alltså iaktta försiktighet när man dömer en person som man enbart har sett agera i enstaka situationer.

Jag vill också påminna om att somliga barn är betydligt mer krävande än andra. Även den mest lugna personen kommer efter en hel dag av tjafs, protester, gråt och bråk att tappa fattningen. Det är också helt okej och mänskligt, även om det inte rättfärdigar vilka handlingar som helst.

Detta gör att en god förälder kan framstå som en riktig buse och en sämre förälder som ett praktexemplar.

Vill lägga till en ytterligare synpunkt som visar komplexiteten i att dra alltför ytliga slutsatser.

Trygga barn har inga problem att vända sig till sin anknytningsperson (oftast föräldern) med sina behov. De är inte rädda för föräldern och är vana vid att deras känslomässiga behov blir tillgodosedda. Detta innebär per automatik att mängden konflikter ökar.

Otrygga barn med t.ex. undvikande anknytning kan ofta upplevas som exemplariska och "lätta". De får ofta mycket beröm av dagispersonal för att de gör som de vuxna säger åt dem. De har lärt sig att förtränga sina egna behov och att inte ta plats, etc. De blir lydiga och fogliga. Föräldern uppfattas kanske som en god förälder. Tvärtom jämfört med den förälder med trygga barn som ofta säger emot och kivas och bråkar.