Gett upp älskare

Har varit älskarinna till en gift man i flera år.
Men på grund av Covid19 har vi inte träffats sedan i maj, eftersom han arbetar hemifrån nu. 
Men hjälp vad jag saknar honom och våra hemliga möten....det är ingen som vet när vi ses igen....suck!

Vad fint att du iaf blir kontaktad och att han visar att han tänker på dig. Vår relation började ju när vi båda hade ett förhållande och båda hade någon slags livskris. Skulle bara vara något fysiskt typ 1 - 2 gånger men vi har inte lyckats sluta. I början hördes vi en del men hans fru blev ganska snabbt misstänksam och han har inte vågat höras av och nu när hon fått reda på det är det ännu mer riskabelt. Det har också varit då vi inte velat mata våra känslor eftersom vi vet det måste ta slut men nu känner jag bara att denna situationen är så jävla sjuk. Fattar inte vad jag gett mig in i.

Han är traditionell och en sån där som till varje pris ska hålla ihop familjen, så det får han ju göra då. Jag måste ta mig ur detta och känner mig väldigt bestämd idag. Han har ju uppenbarligen redan släppt mig mentalt och gått vidare. Det är bara det fysiska vi har kvar.

Gösses, finns det något mer patetiskt än älskarinnor som tycker synd om sig själva?

Ni skiter fullkomligen i allt och alla och har inte minsta problem i att delta i att såra och förnedra hans fru och barn men tycker ändå att andra ska tycka synd om er när era drömmar spricker

Ni ger er in i leken fullt medvetna om vilken lögnare ni ligger med och sen tror ni man ska tycka synd om er när det inte blir som ni drömt om i eran falska lilla bubbla av egoism och självlögner

Ni är fullblodsegoister som tror att era känslor är de enda som är värda något och tar ingen som helst hänsyn till någon annans känslor men tycker ändå att andra ska respektera era känslor.

De finns bara en sak att säga... skyll er själva, ni får vad ni förtjänar.

Tråkigt när ni mår dåligt. Men ja ni har rätt att sörja. Det är ganska enkelt svar, Generellt så vill männen fortplanta sig med flera(Gener hos de flesta arter). När era män har smakat på den kanske förbjudna frukten så upphör suget. Ni blir en i mängden. Mannen går vidare eller hem till den han älskar. Kvinnorna däremot har mer känslor och vill ha uppskattning. Det blir en krock till slut. Bara att acceptera att mannen vill ha sex och inget annat. Sen finns det kvinnor som inte utnyttjas till samma grad förstås. Livet går vidare.

Tråkigt när ni mår dåligt. Men ja ni har rätt att sörja. Det är ganska enkelt svar, Generellt så vill männen fortplanta sig med flera(Gener hos de flesta arter). När era män har smakat på den kanske förbjudna frukten så upphör suget. Ni blir en i mängden. Mannen går vidare eller hem till den han älskar. Kvinnorna däremot har mer känslor och vill ha uppskattning. Det blir en krock till slut. Bara att acceptera att mannen vill ha sex och inget annat. Sen finns det kvinnor som inte utnyttjas till samma grad förstås. Livet går vidare.

Så du tycker man ska gå singel hela livet till förmån för någon man kanske inte ens vet vem det är?? Är du singel hela livet och så oegoistiskt att du ger upp att nånsin träffa någon alls överhuvudtaget till förmån för en annan person ska få ha kvar sitt liv som du inte ens vet vem det är??

Och sedan är det väl mannen som sviker och har ingått ett kontrakt som han nu bryter.. vem bryter jag något kotnrakt med?? Kanske lägga skulden där den hör hemma?? Nä just det män måste det daltas med och en kvinna är stemhård mot en annan kvinna trotts att denne inte vet situationen.

Vadå gå singel resten av livet? Är otrogna svin de enda män som finns på planeten? Varför inte välja någon som är singel istället?

Du såg väl att jag skrev DELTAR i att en otrohet, inte ÄR otrogen själv? För du kan väl knappast förneka att du deltar i otroheten? Det är ju dig han är otrogen med?

Som sagt såna löjliga ursäkter håller inte för fem öre och det vet du. I grunden handlar det om att du är så egotrippad att du skiter i vem som drabbas bara du får ditt för det enda som är av värde är dina känslor. Och sen tror du på fullt allvar att andra ska tycka synd om dig för att dina drömmar sket sig?

Okej... Jag har inte någonstans bett någon att tycka synd om mig. Jag har delat med mig av mina känslor. Och oavsett vad du anser så är det faktiskt så jag känner. Det enda jag frågade var om man har rätt att sörja...

Att jag skiter i allt och alla? Hur kan du veta det? För att jag gjort något man inte bör göra så dikterar det mina känslor? 
Jag tycker inte heller att mina känslor är det enda som är värt något. Jag tycker uppriktigt synd om oss alla i denna situationen. Nu vet varken hans fru eller hans barn någonting så dom lider ju inte. Huruvida han väljer att berätta eller inte är hans ensak. 

När jag själv blev bedragen så kan jag ärligt säga att jag redan från sekund 1 tyckte synd om den andra kvinnan. Hon hade ju också varit ett "offer" för situationen. Har aldrig tänkt en ond tanke om henne. Dock så avslutade jag förhållandet omedelbart när jag fick reda på otroheten.

Som jag tänker så är otrohet ett symptom på att det inte står rätt till. Någonting saknas i det förhållandet man lever i. Annars skulle man inte titta två gånger på en annan kvinna eller man.

Du verkar väldigt arg och bitter, jag hoppas verkligen att du mår bättre snart. (Och detta är inte ironi, jag menar det verkligen)

I mitt fall har denna mannen levt med samma kvinna i nästan 25 år. Under denna tiden har han aldrig varit otrogen tidigare och jag kan lova, hans sug efter mig har INTE upphört. Dessutom vet jag att det var/är mer för honom också. 
Dilemmat är att han älskar sin fru också... Dom har inget katastrofalt äktenskap utan det löper på hyfsat smärtfritt och dom har ett väldigt socialt liv tillsammans. 
Han har varit väldigt ärlig hela tiden med detta, och ibland sagt att han önskade att jag var lite mindre underbar så han skulle kunnat ge upp mig. 
Det som hände mellan oss är så mycket mer än sex även om det blev en del i det hela. Vi har aldrig krockat, utan faktiskt varit överens hela tiden.

Jag hatar honom inte för att han valt sin fru, jag hatar inte hans fru heller. Kanske hatar universum lite för att jag var tvungen att träffa honom. Vet liksom inte hur jag ska gå vidare. Att livet går vidare, ja det vet jag... Har en massa annat bra i mitt liv så allt hänger inte på honom. Men mitt liv skulle vara bättre med honom vid min sida.

Jag försöker tänka...han var aldrig min, jag var aldrig hans, man kan inte förlora något man aldrig haft. Men sen tänker jag, i de där ögonblicken var vi väl lite varandras ändå. Livsfarligt. Har aldrig svängt så mycket i hela mitt liv. Ena stunden är jag så säker på att jag släpper det, sen räcker det han kommer in och pratar lite så är jag såld igen. Men jag vet ju ändå att det måste sluta här. Jag dömer er inte men jag tänker inte sitta här om 2 år, i samma sits. För det bryter ner totalt. Jag tror det som gör att man drar på det är att man vet att inga krav går att ställa, vi visste ju vad vi gav oss in på. Och det är så läskigt att släppa någon när man inte egentligen är redo. Det har inte fått dö ut naturligt utan man tvingar sig själv gå vidare fast det är det sista man vill. Jag försöker föreställa mig hur jag plötsligt kommit över det, hur jag älskar livet ändå och hur jag till slut är förälskad igen, i rätt situation. I någon jag inte behöver gömma mig med. Hade någon för ett år sedan sagt till mig att jag skulle vara någons andrahandsval hade jag aldrig trott på det. Finns väl en lärdom i detta någonstans...