Gett upp älskare

Usch vad tufft men tiden läker sår. Kommer ni ses ändå typ stöta på varandra i vardagen? Jobbar ni ihop el är grannar el liknande? För isf är det nog jobbigare

Undrar hur man kan bli rikrigt kär i vuxen ålder i någon som inte besvarar, alltså i någon som har en annan. Jag ka förstå att man faller för någon som är upptagen, men att inte explodera när käsnlorna växer och den personen fortfarande går hem till sin fru..? Med känslor brukar komma förväntningar och till en viss del krav, är man för rädd att ställa krav? Går man med på allting bara för att hen inte ska lessna? Är man innerst inne rädd för en riktig relation (där den andra sidan ställer motktrav)?

Förstår inte heller den där fatalistiska synen på förälskelsen, som att kärleken händer med någon random person och att ens egen vilja inte har någonting med saken att göra.

Det mest tragiska med att vara älskarinna är att man slösar bort sitt liv med att underordna sig till någon annan. Torka upp era tårar och börja spela huvudrollen i ert eget liv.

Jag är en älskare istället som träffar en gift kvinna. Eller träffar är starkt uttryckt för vi ses inte ofta av olika skäl. Vi har hållit på i snart två år och det är nog lätt att man intalar sig att man är annorlunda från alla andra och att den här gången går det. Och kanske är det så, men förmodligen inte. Det blir sällan det där lyckliga slutet och ändå går man och tror och fortsätter och nästan plågar sig själv. Varför fattar man inte? Gå vidare för helvete.

Sedan träffas man, allt är bra och man är så jävla kär så hur skulle man ens kunna försöka bryta? Dessutom finns ju ändå en möjlighet även om det är väldigt liten. Många kritiserar "den andra" hårt och mycket, och jag har förståelse för det. Men den som inte har varit i situationen kan aldrig förstå hur jobbigt det är. Att vara kär i någon och kärleken är besvarad men du kan inte göra ett enda dugg åt situationen utan är helt utlämnad till någon annan. Det är bra mycket tuffare än de gånger jag upplevt olycklig kärlek eller blivit dumpad. Jag ser ett liv med henne framför mig, hur vi sover ihop och hur vi äter frukost tillsammans men frukost har hänt en halv gång på två år.

Min egen situation då? Jag har ändå vetat om vad hon tänkt hela tiden. Hon har alltid varit tydlig med att hon ska skilja sig från mannen men att det kommer ta lång tid. Ett år till eller tre - ingen vet. Jag inser ju själv vad som vore sunt men så länge det finns så mycket som ett halmstrå kommer jag stå där och vänta på att det kanske blir vi en dag. Trots det tror jag inte att vi kommer hålla oavsett vad som händer. Om hon skiljer sig är det inte osannolikt att vi ändå inte kommer klara av att fortsätta och bygga ett förhållande hur kära vi än är idag. Under 2020 träffade jag en annan tjej några gånger och det sjuka är att jag kände mig otrogen mot henne som är gift och lever ihop med en annan man. Den andra tjejen jag träffade var en snygg och bra tjej som var supergulliga men jag kan inte gå vidare från den gifta kvinnan. Nu har jag ändå spenderat fler nätter (fyra) med den tjejen än den gifta kvinnan som är den jag vill ha.

Det är svårt att bryta sig loss men det är inte konstigt när man är kär i någon som är kär tillbaka. Då är jag inte kapabel att göra slut med henne.

Jag är en älskare istället som träffar en gift kvinna. Eller träffar är starkt uttryckt för vi ses inte ofta av olika skäl. Vi har hållit på i snart två år och det är nog lätt att man intalar sig att man är annorlunda från alla andra och att den här gången går det. Och kanske är det så, men förmodligen inte. Det blir sällan det där lyckliga slutet och ändå går man och tror och fortsätter och nästan plågar sig själv. Varför fattar man inte? Gå vidare för helvete.

Sedan träffas man, allt är bra och man är så jävla kär så hur skulle man ens kunna försöka bryta? Dessutom finns ju ändå en möjlighet även om det är väldigt liten. Många kritiserar "den andra" hårt och mycket, och jag har förståelse för det. Men den som inte har varit i situationen kan aldrig förstå hur jobbigt det är. Att vara kär i någon och kärleken är besvarad men du kan inte göra ett enda dugg åt situationen utan är helt utlämnad till någon annan. Det är bra mycket tuffare än de gånger jag upplevt olycklig kärlek eller blivit dumpad. Jag ser ett liv med henne framför mig, hur vi sover ihop och hur vi äter frukost tillsammans men frukost har hänt en halv gång på två år.

Min egen situation då? Jag har ändå vetat om vad hon tänkt hela tiden. Hon har alltid varit tydlig med att hon ska skilja sig från mannen men att det kommer ta lång tid. Ett år till eller tre - ingen vet. Jag inser ju själv vad som vore sunt men så länge det finns så mycket som ett halmstrå kommer jag stå där och vänta på att det kanske blir vi en dag. Trots det tror jag inte att vi kommer hålla oavsett vad som händer. Om hon skiljer sig är det inte osannolikt att vi ändå inte kommer klara av att fortsätta och bygga ett förhållande hur kära vi än är idag. Under 2020 träffade jag en annan tjej några gånger och det sjuka är att jag kände mig otrogen mot henne som är gift och lever ihop med en annan man. Den andra tjejen jag träffade var en snygg och bra tjej som var supergulliga men jag kan inte gå vidare från den gifta kvinnan. Nu har jag ändå spenderat fler nätter (fyra) med den tjejen än den gifta kvinnan som är den jag vill ha.

Det är svårt att bryta sig loss men det är inte konstigt när man är kär i någon som är kär tillbaka. Då är jag inte kapabel att göra slut med henne.