Forum Syskon - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Berätta för syskon tidigt?

    Tor 31 dec 2020 11:22 Läst 0 gånger Totalt 14 svar
    Tor 31 dec 2020 11:22

    Jag är gravid i vecka 9. Graviditeten var hittills varit tuff och jag är sängliggande större delen av tiden på grund av illamående och yrsel. Min man sköter allt med bravur så att jag kan vila, men min fyraåring oroar sig och jag ser att hon far illa av att se mig må dåligt. Den senaste veckan har hon haft mardrömmar varje natt och sover oroligt, och hamnar oftast i vår säng. Jag försöker att inte visa och har sagt till henne att mamma har jobbat för mycket och måste vila när vi är lediga. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag berätta att jag mår dåligt för att jag har en bebis i magen? Hon kommer ju såklart att berätta för alla och kanske blir det mer traumatiskt för henne om jag får ett missfall än att hon ser mig må dåligt nu? Kanske kan jag komma på en bättre anledning som får henne att lugna ner sig lite. Hur har ni som varit i ett liknade läge gjort?

  • Tor 31 dec 2020 11:38 #1

    Jag fick HG nästan direkt i andra graviditeten. Blev sängliggande från vecka 5-6. Min äldsta var 2 år då men väldigt verbal och intelligent. Jag berättade att jag mådde dåligt av hormonerna, att det var så ibland, att jag mådde illa under graviditeten med hen också och att det inte var farligt för mig. Hen slutade oroa sig och lekte bredvid mig i sängen. Började jag hulka kom hen med hinken eller tog min hand och lede mig till toaletten. Jag var också tydlig med att det ibland går fint med en graviditet och ibland inte. ?Om allt går bra så ska du få ett småsyskon.? Jag upprepade dock inte det och vi började prata om lillasyskonet senare när förlossningen närmade sig för då var det ganska säkert att vi faktiskt skulle få ett barn till.

    Min uppfattning är att barn är mycket smartare och förstår mer än vad vuxna inser. De skapar gärna egna senarior och målar upp hemskheter om man inte förklarar. Min erfarenhet är att ärlighet är bästa sättet för mina barn att bli bemötta med (på den nivån de kan processers det. Finns saker jag inte berättar om än så klart).

    Om detta är det bästa för ditt barn vet jag inte. Det vet du nog bäst själv.

  • Tor 31 dec 2020 21:58 #2

    Min man och jag har fyra barn och vi har berättat tidigt för barnen varje gång jag har varit gravid, för jag har som dig mått väldigt illa och har varit sängliggande första månaderna. Vi har inte gjort nån stor grej av det utan vi har bara sagt till dem att mamma har en bebis i magen och då kan man må illa och bli trött, men att det är inget farligt.

    Barnen har inte brytt sig så mycket faktiskt. Med nummer fyra så blev äldsta barnet glad eftersom hon var lite äldre, men de yngre barnen har bara accepterat graviditeterna som ett faktum och sen gått vidare med sina liv som vanligt.

    När vi har berättat om graviditeterna för barnen har vi samtidigt sagt att bebisar som ligger i magen ibland slutar växa och försvinner ur magen, och att det är ganska vanligt, och de har accepterat även det utan några egentliga reaktioner.

    Jag känner att de flesta barn klarar mycket mer än man tror, om man låter dem få information på ett sätt som är lugnt och sansat. Personligen tror jag att det är sämre för ett barn att se sin förälder verka sjuk och inte veta varför än att berätta att föräldern är gravid.

    I min värld är det heller inte fel att dela med sig till barnen av sorg och svåra känslor om man nu får ett missfall. Man kan kanske inte bryta ihop helt framför barnen såklart, men vet barnen att det var en bebis i magen och att den inte klarade sig så förstår de också lättare varför mamma och pappa är ledsna om något skulle hända. Det kanske inte funkar med alla barn, om man har ett barn som är väldigt överkänsligt av någon anledning, men annars tror jag att barn generellt sett växer av att få ta del av även det som är ledsamt. Att man kan prata om känslor och sorg, och gråta tillsammans. Det är ju det man har sin familj till.

    Hoppas du hittar en väg som känns rätt för er :)

  • Tor 31 dec 2020 22:03 #3
    AMCG skrev 2020-12-31 11:38:50 följande:

    Jag fick HG nästan direkt i andra graviditeten. Blev sängliggande från vecka 5-6. Min äldsta var 2 år då men väldigt verbal och intelligent. Jag berättade att jag mådde dåligt av hormonerna, att det var så ibland, att jag mådde illa under graviditeten med hen också och att det inte var farligt för mig. Hen slutade oroa sig och lekte bredvid mig i sängen. Började jag hulka kom hen med hinken eller tog min hand och lede mig till toaletten. Jag var också tydlig med att det ibland går fint med en graviditet och ibland inte. ?Om allt går bra så ska du få ett småsyskon.? Jag upprepade dock inte det och vi började prata om lillasyskonet senare när förlossningen närmade sig för då var det ganska säkert att vi faktiskt skulle få ett barn till.

    Min uppfattning är att barn är mycket smartare och förstår mer än vad vuxna inser. De skapar gärna egna senarior och målar upp hemskheter om man inte förklarar. Min erfarenhet är att ärlighet är bästa sättet för mina barn att bli bemötta med (på den nivån de kan processers det. Finns saker jag inte berättar om än så klart).

    Om detta är det bästa för ditt barn vet jag inte. Det vet du nog bäst själv.


    Jag tycker som dig, och vi gjorde som sagt likadant på ett ungefär. Berättade om graviditeten tidigt och sa att det inte är helt säkert att det blir en bebis, att det vet man först när bebisen har hunnit växa mer. Sen pratade vi mer om bebisen efter RUL och när förlossningen närmade sig. Det har funkat väldigt bra för oss :) Håller också med om att man får lägga informationen på barnets nivå. För en tvååring berättar man väldigt enkelt och kortfattat. För en sjuåring lite mer i detalj. Men som du säger så utlämnar man det som man tror blir jobbigt för barnet.
  • Mån 4 jan 21:26 #4

    Tack för era fina svar och tankar! Och ursäkta att det tagit några dagar att svara er. Vi velar lite fram och tillbaka. Min man vill inte att vi ska berätta för henne innan vi vet att allt ser bra ut och jag förstår hans tankar. Vår dotter har pratat om att hon vill bli storasyster länge och eftersom både denna och graviditeten med henne kom till via IVF har vi många gånger fått säga till henne att det inte är alla som blir storasyster. Om det blir missfall är det långt ifrån säkert att den nånsin blir en till graviditet. Tack för att ni delar med er av era tankar kring hur ni gjort. Jag ska ta med mig dom.

  • Sön 10 jan 16:43 #5

    Har en snart tre-årig dotter som haft för sig att jag har haft en ?bebis i magen? i flera månader efter att ha sett på Daniel Tiger och Greta Gris där Daniels mamma och Karin Kanins mamma varit gravida ;D.

    Det har inte spelat någon roll att jag sagt att det inte varit så, hon har ändå trott att alla vuxna, även män har det.

    Dessutom verkar hon tro att vi alla bara går runt och har bebisar i magen, inte direkt tänka att det betyder att det kommer en bebis om 9 månader.

    Så nu när jag ÄR gravid så har jag sagt ?kanske det ja, vi får se? men hon har inte reagerat på det, hon reagerar likadant som när jag sagt ?nej, det har jag inte?.

    Det kanske är svårare i 4-årsåldern om din dotter kan lägga ihop saker på ett annat sätt och förvänta sig ett syskon inom en viss tidsperiod.

  • Sön 10 jan 16:52 #6
    Oblivia skrev 2020-12-31 11:22:34 följande:

    Jag är gravid i vecka 9. Graviditeten var hittills varit tuff och jag är sängliggande större delen av tiden på grund av illamående och yrsel. Min man sköter allt med bravur så att jag kan vila, men min fyraåring oroar sig och jag ser att hon far illa av att se mig må dåligt. Den senaste veckan har hon haft mardrömmar varje natt och sover oroligt, och hamnar oftast i vår säng. Jag försöker att inte visa och har sagt till henne att mamma har jobbat för mycket och måste vila när vi är lediga. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag berätta att jag mår dåligt för att jag har en bebis i magen? Hon kommer ju såklart att berätta för alla och kanske blir det mer traumatiskt för henne om jag får ett missfall än att hon ser mig må dåligt nu? Kanske kan jag komma på en bättre anledning som får henne att lugna ner sig lite. Hur har ni som varit i ett liknade läge gjort?


    Du kan väl bara säga att du är sjuk/har besvär med magen? Jag skulle aldrig berätta att det är på gång en bebis till ett syskon, om inte syskonet var mycket äldre än ert barn. Inte så tidigt som vecka 9, skulle vänta tills det började synas ordentligt. 
  • Sön 10 jan 22:55 #7

    Om ni ändå väntat såhär länge med att berätta så skulle jag väntat till vecka 12 då an "räknas som safe" och oftast berättar för folk runt omkring en. Jag hade berättat dagen innan som vi bestämt oss att berätta för alla andra ????

    Jag var gravid i oktober och fick reda på det i vecka 6, min sambo frågade om vi skulle berätta för dottern (2,5 år) och jag sa "nej absolut inte nu, hur ska jag förklara sen att bebisen inte finns mer. Plus att hon såklart kommer berätta för folk att det finns en bebis i mammas mage". Några dagar efter det fick jag missfall..

    Nu har jag precis plussat igen, och kommer inte att berätta det förrän i vecka 12, varken för dottern eller andra. Om två långa månader alltså ????

  • Tis 12 jan 22:29 #8

    Tack för alla era svar! Vi har valt att vänta och säger att jag är trött. Hon verkar finna sig i det och föreslår att pappa kan leka med henne så att mamma kan vila lite. Men jag ser fram emot att få berätta för henne när det blir läge. Vecka 11 nu och vi tar det dag för dag fram till KUB den 29/1.

  • Tis 12 jan 22:32 #9
    Newrieskye skrev 2021-01-10 16:43:10 följande:

    Har en snart tre-årig dotter som haft för sig att jag har haft en ?bebis i magen? i flera månader efter att ha sett på Daniel Tiger och Greta Gris där Daniels mamma och Karin Kanins mamma varit gravida ;D.

    Det har inte spelat någon roll att jag sagt att det inte varit så, hon har ändå trott att alla vuxna, även män har det.

    Dessutom verkar hon tro att vi alla bara går runt och har bebisar i magen, inte direkt tänka att det betyder att det kommer en bebis om 9 månader.

    Så nu när jag ÄR gravid så har jag sagt ?kanske det ja, vi får se? men hon har inte reagerat på det, hon reagerar likadant som när jag sagt ?nej, det har jag inte?.

    Det kanske är svårare i 4-årsåldern om din dotter kan lägga ihop saker på ett annat sätt och förvänta sig ett syskon inom en viss tidsperiod.


    Min dotter hade en sån period runt 2,5-3 år, där hon la händer på min mage och sa: "mamma, det är en bebis här inne". Sen gjorde hon samma sak på morfar ????
  • Ons 13 jan 09:22 #10

    Hej

    Förra gången jag var gravid berättade vi för dottern på 4år direkt efter att jag sett hjärtat slå i mitten av v.9..några dagar senare fick jag missfall o hon blev verkligen helt förkrossad precis som jag o mannen blev. Nu vill min man vänta tills hon frågar ist. Svårt o hålla hemligt då hon så gärna oxå vill ha ett syskon! ????

  • Ons 13 jan 11:08 #11
    fluffan84 skrev 2021-01-13 09:22:50 följande:

    Hej

    Förra gången jag var gravid berättade vi för dottern på 4år direkt efter att jag sett hjärtat slå i mitten av v.9..några dagar senare fick jag missfall o hon blev verkligen helt förkrossad precis som jag o mannen blev. Nu vill min man vänta tills hon frågar ist. Svårt o hålla hemligt då hon så gärna oxå vill ha ett syskon! ????


    Beklagar missfallet och så tråkigt att er tjej blev så ledsen. Jag tänker, men kan ha fel, att det kanske beror på HUR man berättar för barnet? Jag och min man har berättat för storasyskon tidigt i tre graviditeter. Men vi har inte peppat och gjort det till en glad och härlig grej (nu låter det hemskt ju :) utan vi har bara sagt helt sakligt att mamma mår väldigt dåligt för att det är en bebis i min mage, men den är väldigt liten och många bebisar som är så små fortsätter inte att växa och föds utan de sköljs ut ur mammas mage innan de kan födas. Så det är inte säkert att det blir en bebis. Det vet vi om några månader.

    Då har barnen liksom inte skuttat runt av glädje att bli storasyskon utan de har mer accepterat det faktum att mamma är illamående eftersom det ligger en liten bebis i magen, men ingen av oss vet om den kommer att fortsätta växa. De har inte verkar tycka att det är något konstigt eller hemskt heller, utan bara accepterat att det är så.

    Om man känner att man måste berätta pga hur man mår så kan det ju vara en idé att lägga upp det så :)

    Stort grattis till din nya graviditet! Håller tummarna att det går vägen denna gång.
  • Ons 13 jan 13:26 #12
    Solblomma30 skrev 2021-01-13 11:08:22 följande:

    Beklagar missfallet och så tråkigt att er tjej blev så ledsen. Jag tänker, men kan ha fel, att det kanske beror på HUR man berättar för barnet? Jag och min man har berättat för storasyskon tidigt i tre graviditeter. Men vi har inte peppat och gjort det till en glad och härlig grej (nu låter det hemskt ju :) utan vi har bara sagt helt sakligt att mamma mår väldigt dåligt för att det är en bebis i min mage, men den är väldigt liten och många bebisar som är så små fortsätter inte att växa och föds utan de sköljs ut ur mammas mage innan de kan födas. Så det är inte säkert att det blir en bebis. Det vet vi om några månader.

    Då har barnen liksom inte skuttat runt av glädje att bli storasyskon utan de har mer accepterat det faktum att mamma är illamående eftersom det ligger en liten bebis i magen, men ingen av oss vet om den kommer att fortsätta växa. De har inte verkar tycka att det är något konstigt eller hemskt heller, utan bara accepterat att det är så.

    Om man känner att man måste berätta pga hur man mår så kan det ju vara en idé att lägga upp det så :)

    Stort grattis till din nya graviditet! Håller tummarna att det går vägen denna gång.


    Hon har längtat länge efter syskon så skulle nog inte spelat ngn roll hur vi än gjort. Tack vi hoppas oxå det går bra denna gång ????
  • Ons 13 jan 15:38 #13
    fluffan84 skrev 2021-01-13 13:26:21 följande:

    Hon har längtat länge efter syskon så skulle nog inte spelat ngn roll hur vi än gjort. Tack vi hoppas oxå det går bra denna gång ????


    Nej, man känner sitt eget barn bäst :) Mina barn har aldrig haft någon syskonlängtan iom att vi har haft turen att få barn tätt så det gör skillnad förstås. Lycka till med allt!
  • Tor 21 jan 13:54 #14
    Oblivia skrev 2021-01-12 22:32:03 följande:

    Min dotter hade en sån period runt 2,5-3 år, där hon la händer på min mage och sa: "mamma, det är en bebis här inne". Sen gjorde hon samma sak på morfar ????


    Hahaha, ja, hon gör det på sin pappas antydan till chipstuttar också ;D mindre populärt tror jag.

    Hon har förstått att manmor KAN ha det men det blir för henne att alla vuxna oavsett kön och ålder alltid är gravida ;D

    Hon tror oftast att det är brösten som är ?bebisarna? eftersom dom sticker ut mest. Jag förklarar varje gång att det inte är så men hon bara rättar mig tillbaka som om det är jag som inte förstår, så för hennes del är detta inte ett känsligt ämne alls, hon är för liten och oerfaren som ensambarn hittills att koppla ?bebis i magen? till några konsekvenser irl.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll