Jag är så otacksam men känner mig kvävd samtidigt

Jag och min kille har bott ihop i 7 månader nu och han behandlar mig verkligen som en prinsessa. Lite för mycket som en prinsessa känner jag kanske. Vi kände varandra och var vänner som barn upp till gymnasiet då vi handlade på olika håll, så han känner mig väldigt väl och känner väl till min familjehistoria som inte är den roligaste med mycket fylla och våld och tidigt ansvar. Han har även gjort saker i sammanhanget när vi var tonåringar, gått emellan ett par gånger och fått mig att sova hos honom eller andra kompisar när det varit saker hemma. När vi träffades igen och började dejta visade han tydligt att han minns hur det var. Vi har pratat lite om det. Han sa att han aldrig skulle utsätta mig eller någon annan för något sånt och att det är meningen att man ska ta hand om de som är en så familj och de man älskar.

I alla fall så har vi nu alltså bott ihop i 7 månader och han gör verkligen allt för mig. Alllt. Ibland känns det som att det enda han inte gör är att torka mig när jag gått på toa. Han fixar och servar och städar och tvättar och lagar mat och allt, allt, allt. Vi kan prata om att vi behöver göra det och det och det, och när jag tänker göra en sak så är det redan gjort. Jag kan nämna lite löst att vi behöver kanske behöver köpa den här saken snart för den vi har håller på att gå sönder, och nästa dag finns det en ny. Och så vidare. Till och med saker som kläder och hygienartiklar till mig. Han är extremt uppmärksam på allt och fixar innan jag ens tänkt tanken klart känns det som.

Jag borde vara tacksam men jag känner mig mest kvävd. När jag försöker förklara för honom säger han bara att det är så enkla smågrejer och han vill bara ta hand om mig och låta mig slippa allt det där ansvaret jag hade som barn, och visst, i början var det ganska skönt att få slippa men jag känner mig nu som sagt mest kvävd. Eller som ett barn.

Vad ska jag göra, både för att nå fram till honom och för att ta min plats i hushållet?