Ytlig som vill ha gåvor?

Med risk för att få höra att jag har helt fel fokus - men det här tär på mig och sårar mig.

Min sambo har flera gånger vid årsdagar, födelsedagar etc sagt ?jag kompenserar dig en annan gång? när han inte hunnit köpa nån present. Det har såklart känts lite snopet och tråkigt, men har litat på hans ord och sett fram emot en överraskning längre fram.

Och jag uppskattar att vi delar på både kostnader och sysslor avseende hem och hushåll. Han ger komplimanger och bär de tyngsta kassarna när vi handlar och sådant. Vilket också är saker jag blir glad av.

Vi tjänar lika mycket och har ca 10 tkr kvar vardera när räkningarna är betalda. Jag köper sällan något till mig själv utan väljer att lägga undan eller handla till mina barn (ej gemensamma).

Uppmärksammar gärna honom och hans intressen och har bland annat gett honom en temaresa, en dyrare klocka och teknikprylar.

Nu fyller jag 40 i år och han har pratat om det då och då i över ett år. Så jag hoppades såklart att det var nu min ?kompensation? skulle komma. Men så säger han härom kvällen att han har inga pengar sparade så tyvärr blir det inte nåt storslaget. (Han lägger sina pengar främst på sin hobby).

Jag är så ledsen och besviken. Känner mig sårad, oviktig och lite dum som hoppats och trott på att han sparat till ett lite finare smycke, blommor, en god middag eller något annat som visat på uppskattning. Nu blir det ingenting sådant även om jag tror att han nog kommer säga grattis, kanske köpa en kaka och ett kort.

Kämpar med känslor av att dels känna att jag begär för mycket och får skylla mig själv som har sådana förväntningar. Samtidigt så ser jag hur andra kvinnor tycks få det jag så gärna velat få i form av gåvor och uppvaktning.

Hur resonerar andra kring detta?

Precis så upplever jag det - inte att det handlar om pengar ytterst utan om engagemanget.

Jag har tagit upp det med honom tidigare. Nu senast härom dagen när han meddelade att han inte hade ?ens 10 öre på kontot? till min 40-årsdag - då uttryckte jag att känner mig oviktig när han inte sparat något för att kunna ge mig något fint såsom jag alltid gjort för honom. Svaret blir att han inte tvingat mig eller ens velat att jag ska ge honom några gåvor. Och att det inte är naturligt för honom att ge presenter. (Samt att han anser det orimligt att lägga pengar på tex ett guldsmycke).

När jag blir ledsen och det märks eller jag påtalar det så reagerar han med att bli arg och anser att jag skuldbelägger honom och får honom att må dåligt. Det blir på så sätt ett ämne vi inte kan prata om. Jag får/bör hålla besvikelsen och tårarna för mig själv för att inte uppröra honom. Och det gör mig ännu mer ledsen. Och känner mig ännu mer ytlig och som en dålig människa för att jag inte bara kan vara glad och tacksam för det han ändå gör tex i hushållet.

Ska försöka svara på frågor utan att det blir för långt, så ber om ursäkt om det spretar.

Vi är jämngamla och visst är det så att vi har olika erfarenhet med oss från barndom/tidigare relationer avseende presenter och firande.

Han uttrycker ofta hur bra jag är på att köpa presenter och att han tycker om allt han får, men säger också att jag inte behövt lägga så mycket pengar på honom.

Jag tycker det är svårt att inte ge sådant jag vet att han verkligen önskar sig. Även om det är dyrt och kräver att jag sparar ett tag. Det känns liksom viktigt att hjälpa till att uppfylla drömmar för den man delar livet med.

Och jag förstår att jag inte kan kräva det tillbaka. Då är det inte längre en gåva - men hade önskat lite engagemang. En middag hemma med levande ljus tex behöver inte kosta massor.

Tror det som någon var inne på handlar om både erfarenheter och mognad. Har faktiskt sagt precis det - att han kunde ha sparat en liten summa varje månad de senaste två åren (det är två år sedan han fyllde och fick sin drömresa med allt under och kring av mig + att jag involverat hans närmaste i överraskningen). Han sa redan då och har sagt många gånger - att han vill göra någon speciellt för mig detta år. Och det gick mig att tro att han sparade till det.... Men tyvärr :(

När jag tog upp det om att spara en liten summa varje månad blev han sur och svarade att jag vet att han inte är bra på pengar.

Mycket annat är bra mellan oss. Men det som inte är bra känns rätt så låst då vi hamnar i samma situation - jag påtalar något (inte blir arg, utan lyfter i normal samtalston) att jag blir sårad av något han gör eller säger. Och han blir sur/arg och menar att jag klankar ner på honom och får honom att må dåligt. Jag blir upprörd och arg av att inte få tala om vad jag hade önskat. Han hotar med att gå/går iväg ut och jag blir ledsen. Sen får jag trösta och försöka göra honom glad igen när han kommer tillbaka.

Det börjar tära på mig och det här med födelsedagen känns lite som droppen.

Jag har konstaterat för mig själv att jag har det otroligt bra. Fint boende, bra jobb, vänner, familj och fantastiska barn. Att inte få presenter av min sambo är en skitsak på det stora hela.

Det är engagemanget jag vill ha, att det som är viktigt för mig räknas. Så jag har beställt mina egna presenter nu.

Jag kommer inte ändra mitt sätt att ge. Det är ju inte jag. Men behöver jobba på att inte känna besvikelse och ta det personligt att inte få något tillbaka för det jag ger.

Jag tycker som övriga att du inte är ytlig. Han har ljugit och givit dig falska förhoppningar. Nu efter flera år klämmer han ut sig att han inte vill ge presenter. Väldigt tråkigt och du har all rätt att vara besviken för hur han betett sig. Det är inget fel i att tycka det är onödigt med presenter men det är hans lögner som är problemet, inte hans synsätt.

Ytterligare är problemet hur han beter sig när du tar upp din besvikelse. Och här känner jag att han beter sig riktigt illa med att bli arg, skuldbelägga dig och deraila ämnet istället för att lyssna, inse sitt fel occäh ta det på allvar.

PS. Du ska inte vara tacksam för att han gör sin del i hemmet bara för att andra män är dåliga. Det är ett minimumkrav att ställa på en annan vuxen människa som man ska bo med.

Sluta genast upp att ge din sambo dyra presenter. Han tycker ju själv att du ger för mycket och för dyrt. Köp presenter till dig själv istället: ett vackert smycke, en snygg kappa eller fina skor och en stor tulpanbukett nu i tulpantider. Till din sambo kan du baka en god kaka eller bjuda på en liten middag med något gott att dricka till. Undvik att köpa saker och resor även om det är frestande och du grips av din  lust att ge. 
Då hamnar ni på en mer jämställd presentnivå och du kan sluta må lite dåligt över bristen på presenter och "kompensation" - vad det nu skulle vara för någet.

Tack för all feedback från alla som kommenterat! Det har faktiskt gjort det lättare att få ordning på tankarna.

Jag har bestämt mig för att uppvakta mig själv denna födelsedag. Har köpt ett armband, choklad och lite lyxiga bodylotions. Och sagt det till honom - med tillägget att hans födelsedag nu är helt upp till honom, för jag kommer inte uppmärksamma den.

Tror det är början till slutet på vår relation. Var och en till sitt är egentligen inte alls så jag vill leva och ha det. Men känslan av sorg över det är ändå blandad med nån slags glädje och förväntan inför framtiden. Hur bisarrt det än må låta!

Men alltså stopp och belägg.

Han svarar dig att DU vet att han är dålig på att hantera pengar?

Och innan dess så har han sagt att DU får honom att må dåligt när du upplever dig sårad av någonting han gör?

Dessutom så skuldbelägger DU honom när du väljer att dela med dig av din upplevelse utav situationen?

Finns det någonting DU inte bör ta ansvar för? Som han egentligen borde ansvara för själv?

Det är väldigt enkelt att vända på saker och ting och lägga över problemet hos någon annan. Speciellt ansvaret. Du blir helt plötsligt ansvarig för hans tillkortakommanden. Jättefiffigt. För då behöver han ju inte ta ansvar för sitt eget handlande/beteende och göra något åt det själv.

Hade han varit intresserad av hur DU mår och hur han får dig att känna så hade han till exempelvis bett någon hålla pengarna åt honom varje månad för att inte göra av med dom själv. (jag kan på stående fot komma på 10 andra lösningar utan att behöva vara en forskare för det).

Rent teoretiskt: om han inte hade kommit upp på morgonen för att han brukar sova sig igenom alarmet då han är riktigt trött, och ni hade bestämt er för att hitta på någonting en viss tid. Är det också någonting du ska ha koll på och överseende med? - 'men du vet ju att jag inte kommer upp ibland när jag är trött?'..

Knappast. Då är det hans vuxenansvar att inhandla en bättre väckarklocka så han med säkerhet kommer upp i tid. För anser han att träffen med dig är viktig så ställer han för att den ska bli av. Enkelt.

Grattis till att fylla fyrtio förresten. ????

Och ge dig själv en ordentlig födelsedagspresent, som inte innefattar den där mansbebisen.