Du som är i medelåldern?

Kan det inte vara så att de flesta män i medelåldern är upptagna och därför inte ger lika mycket uppmärksamhet till kvinnor? 

Det är klart att det är lättare att knyta kontakter med det motsatta könet när man är 25 och många är singlar fortfarande, tänker jag. 

"Viker" ut mig?

Mycket av den skönhet många kvinnor hade som ung hölls tillbaks av olika faktorer och de har sällan förmåga att förstå omfattningen av den, förrän det är för sent. Tragiskt när man tänker på det.

Som äldre mår man så mycket bättre mentalt förmodligen eftersom man känner sig själv och bättre och förstår hur omvärlden fungerar, men då ska man istället se ut som en gammal säck och har liksom inte de fördelar och de sprillande liv som skönhet och virilitet bjuder. Då om nånsin hade det ju varit härligt att få känna sig attraktiv.

Den generella attraktiviteten du beskriver är ju underskattad. Det finns ju inget härligare än att se i en annan människas blick att man är åtråvärd och någon de vill lära känna. Det ger en känsla av valmöjligheter och att man äger världen.

Den känslan minskar ju med åren, istället får man hålla till godo med sin inre rikedom vilket ju är trevligt på ett annat sätt.

Om man tittar på bilder bakåt i tiden, så skulle jag nog påstå att jag inte var på topp förrän jag passerat 30 med några år.
Om jag känner mig attraktiv, ja, för den som är viktig för mig, så känner jag mig attraktiv, min sambo (som jag också upplever som attraktiv).
Eftersom jag är lyckligt sambo så är det ganska ointressant hur andra män upplever mig. Men jag får påstötningar fortfarande. Inte för att de har så mycket för det, men visst ger det lite egoboost, det måste jag erkänna. 
Men objektivt, så är jag nog ganska OK, denna gamla 60-åring. Håller figuren helt OK, även om den inte är som för 15 år sedan.
Jag är nöjd med mig själv, mycket mer nöjd än vad jag var för 35 år sedan. Min kropp håller för det jag vill, tränar (vilket jag inte gjorde som ung). Det enda som retar mig är nog att jag har fått mage, men rumpan har inte blivit gummig än, brösten har inte tagits över av gravitationslagarna än.

Har nog aldrig levt med "fördelar" då jag inte är den typen.

Men som singel i denna åldern märker jag ju hur män i min egen ålder hellre suktar efter 20åringar.

De männen vill du ändå inte ha

Jag var snygg när jag var 20, alltså, män går in i lyktstolpar och snubblar över betonggrisar när de såg mig på stan-snygg. Tjejerna hatade mig och killarna ville bara ha mig, ville ha sex, blev kära, stalkade mig.

Nu är jag 40. Män vänder sig fortfarande om efter mig, jag får mycket komplimanger både från unga och äldre män. Men det är lugnare. Kvinnor hatar mig inte längre, jag har helt plötsligt fått det så mycket lättare att få kvinnliga vänner. Och det finns män som kan tänka sig att umgås med mig av andra anledningar än att de har en förhoppning av att få ha sex med mig.

Jag är tryggare i mig själv, även om jag saknar all den där uppmärksamheten ibland. Men oftast njuter jag av att få bli uppskattad för andra kvaliteter än mitt utseende.

Jag tränar dock som ett djur och tänker inte låta min kropp förfalla, jag tar hand om den och jag hoppas jag kommer fortsätta att vara ?snygg för min ålder? även när jag blir 60!

Ja men visst är jag mindre snygg än då jag var ung. 

tur att man utvecklas som människa ändå. Min personlighet är betydligt attraktivare idag. 

Jag har aldrig sett på mig själv som snygg. Som ung hade jag fruktansvärt dålig självkänsla och hittade alla fel jag kunde tänka mig (fet hy, fett hår, tunt hår, lite hjulbent?, fel proportioner på kroppen, för små bröst, fel hårfärg (den vanliga brungråa), för små ögon, för tunna läppar och var inte ena ansiktshalvan osymmetrisk?) och gömde mig alltid om det kom fram en kamera. Jag var smal men tyckte höftbenen var för breda så jag såg inte smal ut ändå.

Nu, vid 52 väger jag lite för mycket, men bysten är ju också större då men lite hängigare förstås. Men har färre rynkor än jämnåriga, inga celluliter. Håret skiftar lite i grått, men det ser faktiskt bättre ut än när jag var ung. Faktiskt ganska hyfsad kropp för att vara 52 och fått 5 barn. Några strimmor på låren bara. Men är ju fortfarande inte snygg enligt mig själv, men bryr mig inte så mycket om det. Kan sminka och klä upp mig om jag vill och ser helt ok ut.

Har du inte märkt att yngre män är intresserade av dig, verkar vanligt.

Är 47 år och tycker att förfallet har börjat senaste åren (några grå hårstrån, glesare ögonbryn, svårare att bygga muskler, lite hängig i ansiktet)

Kände mig som snyggast mellan 35-40 år. Vältränad och såg relativt ung ut för min ålder (visade leg på bolaget när jag var just under 40). Lite patetiskt - men efter att ha haft extremt dåligt självförtroende som ung vuxen, så kändes det skönt att män i alla åldrar "såg mig". Tråkigt att bekräftelse är viktigt, men mobbing kring  utseende sätter sina spår i själen. Senaste åren märker jag att attraktionskraften minskat (yngre män mellan 20-30 ser mig inte på samma sätt längre). 

Är fortfarande vältränad och ser OK ut för min ålder. Men kan anonymt erkänna att det är lite jobbigt/sorgligt att bli en tant i andras ögon. Och jag känner mig inte nöjd med mitt utseende när jag speglar mig i fel vinklar och ljus.... 

Ärligt - men säkert provocerande för de som inte tycker det är OK att vara ytlig

Jag är fortfarande smal och tränad och ser intresse hos män.

När jag var yngre fick jag ständigt tona ner mina tits på jobbet om jag inte ville att män skulle fastna på tomgång och bara glo utan att få nåt vettigt ur sig. Allt utom polo och kavaj eller kofta gick bort. Blev också ständigt tagen för att vara tio år yngre än min ålder vilket är väldigt irriterande när man är 35 och har tio års erfarenhet på jobbet.

Så det är skönt att det har försvunnit lite, jag är ju numera synnerligen gift och jämnåriga hannar har utvecklat lite bättre självdisciplin. Lite. Fast inte tillräckligt för att inte ge mig förtäckta förslag efter några öl på after work. "Alltså, du är i väldigt bra form, om du skulle få för lite action därhemma skulle jag inte ha nåt emot att ställa upp..." Och så kommentarer om att jag borde vara booth babe på nästa teknikmässa vi åker på "eftersom du är snygg till det, det är ju en komplimang!", varpå jag undrade hur mycket stryk han ville ha. Men han hade säkert bara gillat det ändå ...

Så trots begynnande rynkor och en smula slapp hud från graviditetsäventyr är jag inte vidare bekymrad för att bli utan man, så kan man väl säga.

Ett nytt kvalificerat jobb får jag på 2-5 veckor när jag vill.
En ny karl - ge mig tio minuter. 

Känner mig snygg o attraktiv och får mkt beröm för min kropp. Tränar iofs i princip dagligen. Men inte som förr när tjejer på stan kunde vissla efter mig. Det där är nog jobbigare för den som sett riktigt bra ut, identifierar sig med det och sen tappar det lite. Om man aldrig känt sig särskilt snygg blir nog skillnaden mindre när man blir äldre. Så: absolut snygg, men inte som förr......

Jag tror att mycket av problemen med att man bara ser sina dåliga sidor är att man sätter för stor identitet i utseendet som ung. 

För mig var min kropp ett verktyg för att vara bra på idrott. Jag tränade inte för att bli snygg utan för att bli snabb, stark och smidig och en bieffekt av det var att jag fick en snygg kropp. Jag tror att det bidrog till att jag uppskattade mitt utseende även som ung när många andra inte gör det. Och att jag kunde känna mig snygg även fast jag klädde ned mig.

Idag när jag är osminkad och har pösiga kläder så känner jag mig beroende på dag allt mellan ful till helt ok medan jag med snygga kläder och smink kan känna mig allt mellan helt ok till snygg. Som ung kände jag mig alltid helt ok till snygg oavsett smink och kläder. 

När yngre män är intresserade, så är det oftast något speciellt och mindre sunt bakom. Något rent sexuellt, att de vill bli "upplärda" eller ha det på sin "meritlista" att de har varit med en äldre kvinna. Alternativt att de söker en modersgestalt. Det är väldigt sällan riktig kärlek. 

Är man 60 år

För min ålder tycker jag att jag är attraktiv fortfarande, modemedveten och håller en fräsch stil. Leker fortfarande med motorcyklar m,m. Den dagen jag slutar leka den dagen är jag gammal.
Var ju egentligen snyggare när jag var 20, men man var ju inte medveten om det då. Jag är rätt säker på att om jag skilde mig så skulle jag inte behöva leva ensam länge.

Jag är ännu snyggare nu. Jag är 38 år. Jag har de senaste fem åren gått ner totalt ca 30kg. Jag känner mig snyggare som smalare och jag tror det syns att jag trivs i min kropp.

helt off topic, men jag har också stora bröst och jag tycker de ser enorma ut i polotröja...för mig funkar vanlig urringning bäst. (Inte v-ringning.) Grattis till viktnedgången!

Jag är snyggare och manligare än tidigare. Jag får mer uppmärksamhet från motsatta könet - i alla åldrar.

Faktiskt känner jag mig mer attraktiv och spänstig nu efter 40 än jag gjorde i 20-års åldern t.o.m. Men det beror nog på att jag då inte hade någon motivation eller vilja att träna upp min kropp, som jag fått på senare år.

Fyller snart 44 och har fortfarande en frånvaro av gråa hårstrån, förutom några enstaka i tinningarna.

Överlag så känner jag mig mer rotad i mig själv nu, som att jag vet mer vem jag är och vad jag vill med live, än jag gjorde som ung. Känner mig mer säker på att det jag tycker, tänker och känner är rätt för mig. Och det har blivit svårare för andra att försöka övertyga mig om något jag inte håller med om. När jag var yngre kunde jag ofta jamsa med andra för att jag inte orkade gå i konfrontation med dem. Nu förstår jag istället inte varför jag skulle undvika att göra det, eftersom jag ser det som viktigt att stå för vem man är, vad man tycker och tänker, egentligen oavsett vilka människor man har runtikring sig.

Jag har börjat upptäcka att mycket av det folk har försökt tuta i mig genom åren, är lögner och halvsanningar, och börjat förstå att människor har olika sanningar som gäller för dem. Att någon skäller på mig för att denne anser att jag har "fel" åsikter, tar jag inte åt mig av längre. Jag känner mig inte längre som en dålig människa för att andra anser att jag är det. Jag fattar att det att andra har problem med hur man är är inget annat än just deras problem. När jag var yngre kunde jag skämmas när någon sa att mina åsikter inte var okej, och ändra mig efter det. Det gör jag aldrig numer.