Jag blir deprimerad av att försöka bli gravid

Det kunde ha varit jag som skrev den här tråden, går igenom exakt samma stress. Man lever upp lite vid varje ägglossning då man har en ny chans och så faller man djupt ner i ett mörkt hål varje gång mensen kommer. Så fortlöper det om och om igen, som en cykel. Livet handlar numera bara om att bli gravid och vid varje mens blir stressen och paniken värre och värre.

Jag har också en släkting som försöker bli gravid och det har blivit ett ännu högre stresspåslag för mig, för tänk om hon blir gravid före mig?! Jag blev också gravid med vår son snabbt så nu undrar man ju varför det inte tar sig.

Stressen har givit mig kronisk huvudvärk och sen känner jag en sån avundsjuka och ilska som tar en massa energi. Hade aldrig orkat träffa någon heller just nu så jag tycker det är skönt att slippa det jag också.

Tack för ditt meddelande och tack för att du visar att jag inte är ensam om att känna såhär! Det är verkligen så, som en jä**a loop, om och om igen hinner man få upp hoppet för att sen slås ner igen.

Den stressen när närstående blir gravid är hemsk.

Under tiden vi försökte få första barnet så blev 6 (!) av min närmaste familj och vänner gravida och hann föda barnen!

Min syster var gravid och min brors tjej var också gravid... dom berättade för oss medan vi försökte. Bara det kändes som ett slag i magen. Min brors tjej födde barnet och blev gravid IGEN.. och hann föda barnet. Dom fick alltså två barn under tiden jag och min man försökte.

Jag känner också avundsjuka. Speciellt mot min släkting som nu är gravid. Hon ville inte ens ha barnet och ville göra abort. Och sa tillslut att ?ähh, vi vill nog ändå ha ett barn till i framtiden så vi kan väl lika gärna behålla det här?

VADÅ ?KAN VÄL LIKA GÄRNA BEHÅLLA? så j***a otacksamt. Att jag som gör allt för att få ett barn.. får missfall. Och hon får bli gravid men hon inte ens ha ett barn? Henne kan jag absolut inte träffa. Vi hade BF 3 dagar emellan..

Tack själv, även om jag såklart inte önskar någon annan gå igenom det här :)

Jag har inte heller någon att prata med om det här förutom min sambo så att få möjlighet att prata med någon i samma sits är vad jag behöver. Håller på att gå sönder.

Glömde förresten att skriva att jag också har sådana där tvångstankar. Tror det beror på att man försöker få kontroll över något, vad som helst, pga avsaknad av kontroll i livet. Det beror nog också på ångest.

Oj, det måste verkligen ha varit jobbigt för dig. Jag kan förstå känslan, medan andras liv går som dom vill så står ens eget liv stilla. Kan även förstå dina känslor för personen som inte ens ville ha barn, jag hade känt likadant.

Jag är så tacksam att du skrev här och berättar att du mår likadant som jag!

Men så skriver man väl ändå inte? Att du är tacksam för att hon skriver och mår likadant som dig. Särskilt inte som hon själv skrev att hon inte önskade någon annan att gå igenom det som hon går igenom. Du kanske inte menade det så, men det lät inte särskilt ödmjukt.

Tack själv, även om jag såklart inte önskar någon annan gå igenom det här :)

Jag har inte heller någon att prata med om det här förutom min sambo så att få möjlighet att prata med någon i samma sits är vad jag behöver. Håller på att gå sönder.

Glömde förresten att skriva att jag också har sådana där tvångstankar. Tror det beror på att man försöker få kontroll över något, vad som helst, pga avsaknad av kontroll i livet. Det beror nog också på ångest.

Oj, det måste verkligen ha varit jobbigt för dig. Jag kan förstå känslan, medan andras liv går som dom vill så står ens eget liv stilla. Kan även förstå dina känslor för personen som inte ens ville ha barn, jag hade känt likadant.

Stort förlåt om mitt förra meddelande var elakt. Jag menade verkligen ingenting illa! <3

Jag önskar att vi båda får må bra snart, för precis som du beskriver så håller jag också på att gå sönder..