Hur berätta om otrohet?

Att du kommer med helt grundlösa och otrevliga påståenden om vad TS lika väl kan göra, i samband med att du citerar mig, faller bara tillbaka på dig själv och har inget med mig att göra. Du är självfallet fri att häva ur dig vilka otrevligheter du vill men jag förstår jag fortfarande inte varför du väljer att citera mig när det inte finns något samband överhuvudtaget. Så TAGGA NER.

Nu börjar det...Övertygad om att ts kommit överens med sig själv redan för ett halvår sedan, att det bästa är nog att inte berätta. Skulle tro att hon inte någon gång egentligen tänkt göra det utan tråden bara var en trolltråd. Få lite bekräftelse...Negativ eller positiv...har ingen betydelse

Fullt förståeligt att du känner dig osäker.

Det är nog mycket bra att du ska gå och prata med någon som professionellt kan hjälpa dig reda ut saker och minska osäkerheten.
Självfallet är det väldigt mycket viktigare och mera värdefullt att få yrkeskunnig hjälp i en svår situation än vad det är med råd från vissa typer på ett sådant här forum (ja, jag räknar in mig själv...).
Du kommer säkert kunna se saker lite klarare och du kommer kunna fatta ett mycket klokare beslut för dig själv och för dina nära.

Lyssna inte på belackarna här.
Jag fattar inte ens vilken agenda vissa har... En del verkar ha svåra egna personliga problem och verkar inbilla sig att de skulle må bättre om de bara lyckas få någon enda person att må sämre.
Jag fattar inte vilket syfte och mål de har satt upp för sig själva.

Du befinner dig i en mycket svår situation som kräver stort ansvarstagande från dig. Hoppas det ordnar sig så bra som möjligt för dig och din familj. Lycka till 

Ah... Han har ju samma argumentation som han alltid har haft. Teoretiskt, filosofiskt, en rent allmän diskussion runt köksbordet med sina psykologkompisar.
Han har den enda sanningen som han uttrycker det.

Konstigt nog...tas hans argumentation emot med öppna armar av de som är otrogna, trots att han hävdar att han är emot otrohet. Men rent filosofiskt och enda sanningen är "Det man inte vet har man inte ont av". Sååå?

Ja, förvånad över att du inte sett likheterna i argumentationen.

Det måste vara underbart att vara felfri, att aldrig ha haft hjärnsläpp.  

Jag läser alla svaren. Men många tycker jag inte har en så trevlig ton, och är väldigt anklagande, som målar upp mig som en hemsk människa som begått ett av de värsta brotten man kan begå.

Majoriteten anse att jag bör berätta, och det är även åt det hållet jag lutar åt. Men ja står som sagt vid ett vägval nu. Jag tror mig kunna behålla denna hemlighet själv, men har just denna ångesten och oron just nu som gör att jag vill berätta, och det är nog mest för att lätta mitt hjärta. Det är jobbigt och svårt att bära denna hemlighet själv.

Elelr hur. Det är nästan viktigare än själva grejen

Det väcker självfallet misstankar om du väljer att luska och fråga om detta, oavsett hur försiktig och smart du tror att du är.
Om du fortfarande tycker det är bäst att ha kvar två möjliga alternativ, berätta eller inte berätta, så måste du fatta ditt eget beslut på den info och känsla du redan har.

Att börja luska och fråga riskerar självfallet väcka misstankar. Dessutom är det ett sådant beteende som egentligen tyder på en önskan att bli avslöjad. En oftast omedveten eller underliggande önskan.

De flesta som blir "avslöjade" vill nog egentligen bli avslöjade, de har en medveten eller omedveten önskan att bli avslöjade, sannolikt för att ensam slippa ta ansvar och för att slippa vara ensam om ansvarstagandet, och/eller av många andra skäl.

Alla de som aldrig blir avslöjade har ingen sådan önskan, vare sig medvetet eller omedvetet.