Hur berätta om otrohet?

Jag förstår inte att du har så mycket energi för att få igenom det du kräver att TS ska göra. Om och om igen. Dina inlägg går som en röd tråd genom hela tråden och det är bara en sak som gäller för dig. Jag tror att alla här har uppfattat vad du tycker så jag förstår inte varför du upprepar dig.

Jag har ingen lust att diskutera med dig. Du är manisk i ditt framförande och inte speciellt trevlig.

Jag har gjort inlägg här för TS skull och inte för att diskutera mina åsikter med andra in absurdum. Jag har faktiskt ett liv utanför det här.

Jag tycker synd om dig för du känns väldigt ensam. På något sätt känner jag att du vill att andra också ska må lika dåligt.

Du säger ju bara vad du tycker så du har inte gjort något fel.

Det här är det sista jag gör i den här tråden.....

Berätta inte. Lev med det.

Att du vill berätta är inte för hans skull eller för ert äktenskaps skull, det är för att du vill lindra din ångest. Det är bara själviskt.

Sexet hade ingen djupare betydelse för dig. Låt det sjunka undan, eller njut av minnet, rent av.

"don´t ask - don´t tell"

Alltså, sånt här snack är bland det värsta jag vet. För vem har det ingen djupare betydelse? Visst, för ts visade det sig inte ha det, men hur är det för den bedragne?
Och hur ser ångern ut om om hon går omkring med ett leende och njuter av minnet?

Hur tänker du omkring detta med barnen? 
Om du försöker tänka objektivt och faktabaserat strikt bara ur barnens egen synvinkel (utan att alltför mycket blanda in dina egna personliga känslor).

 

De fakta vi känner till och det vi har att förhålla oss till är att barnen vet absolut ingenting och om TS inte berättar kommer de aldrig i livet bli påtvingade att förhålla sig till det här problemet överhuvudtaget.
När de slipper få reda på det så fortsätter deras liv helt utan påverkan.
Om TS berättar så innebär det sannolikt massor av allvarliga problem, kris för barnen och en allvarlig familjekris.
Hur tänker du om det, om du väljer att se det strikt ur barnens synvinkel?

Jag vet att vissa brukar gilla prata om misstankar eller att det finns risk att det kan komma fram så småningom, eller några andra hypotetiska argument och resonemang, i stället för att acceptera hur det faktiskt förhåller sig i verkligheten.
Men om det i verkligheten faktiskt förhåller sig så att man överhuvudtaget inte vet något alls, vare sig TS sambo eller deras barn vet något, inte misstänker, inte känner något, det blir faktiskt aldrig avslöjat om inte TS själv väljer berätta, det finns inte några påhittade och försvårande omständigheter överhuvudtaget, utan att det faktiskt förhåller sig så att man inget vet,
ja då är man ju helt opåverkad!

Du/ni som tidigare berättat om din egen situation, erfarenheter och dina känslor. Inget av allt detta hade ju hänt, inga svåra känslor alls, överhuvudtaget inga följder alls, inte ens den allra lilla minsta gnutta påverkan,
om du/ni sluppit få reda på det.

Jag förstår att det är känslomässigt svårt att ta in.
Men om man ser till de faktiska omständigheterna så är det ju ändå sant.
Om man slipper veta, om du hade sluppit få reda på det, om du inte anat något, om kärleken och hela livet hade fortsatt precis lika som innan otroheten utan att du hade vetat något annat,
så hade det ju inte funnits några som helst svåra känslor att förhålla sig till.

De övriga problem ni hade i ert förhållande, eller er kärlek och er relation, allt det positiva och allt det negativa, hade fortsatt på exakt samma sätt som före otroheten, om du inte hade vetat något överhuvudtaget.
Du hade inte tvingats känna några svåra känslor, inte behövt förhålla dig till några lögner, inte känt något svek, inga brister i förtroendet hade uppstått, ingen påverkan alls på kärleksrelationen, inga följder. Ingenting!

Men om man i stället väljer att berätta så blir det ju alltid svåra följder,
och i många fall katastrofala följder för många av de inblandade och för all framtid. T ex för barnen.

Även jag förstår på mitt eget personliga plan att sanningen är känslomässigt svår att ta in och att acceptera.
Jag har frågat efter det vid upprepade tillfällen men hittills har inte någon enda person lyckats visa att det skulle finnas ens minsta lilla gnutta tvivel gällande den enkla sanningen.
Det är ju inte jag som hittat på denna sanning utan den har ju alltid gällt under hela den mänskliga evolutionen. Aldrig någonsin i världshistorien har någon på sakligt sätt kunnat visa att denna enkla sanning inte skulle gälla.

Jag har många gånger lovat att jag ska ändra mig om någon sakligt kan visa att sanningen inte skulle gälla. Mitt löfte finns skriftligt och jag står givetvis fortfarande fast vid mitt löfte.

Fram till dess gäller alltjämt den enkla och självklara sanningen att;
det man inte vet mår man inte ont av.

Ja, vi vet att det finns en risk att det kan komma fram.
Nej, absolut inte alltid!
Med en mycket enkel sannolikhetsbedömning vet du, jag och i princip alla, att de flesta otroheter sannolikt aldrig kommer fram.

Ja, vi vet att det finns en risk att det kan komma fram.
Nej, absolut inte alltid!
Med en mycket enkel sannolikhetsbedömning vet du, jag och i princip alla, att de flesta otroheter sannolikt aldrig kommer fram.

De förutsättningar och fakta vi känner till och det vi har att förhålla oss till är att barnen vet absolut ingenting om TS inte berättar.

(Sedan finns det självfallet massor av olika risker och möjligheter för både det ena och det andra, men inget sådant finns med i trådstarten och inte i något som TS har berättat.
Utan tvärtom, om vi håller oss till de förutsättningar vi känner till så kommer vare sig barnen eller sambon få reda på något.
Om jag och du börjar räkna upp alla dessa olika risker och möjligheter, som inte har med TS att göra, så kan vi ju aldrig föra ett vettigt resonemang om något.)

Om vi håller oss till de förutsättningar vi känner till kommer barnen aldrig i livet bli påtvingade att förhålla sig till det här problemet överhuvudtaget.
Om TS väljer att inte berätta slipper de få reda på det och deras liv fortsätter helt utan påverkan.
Men om TS väljer att berätta så vet vi alla att det blir någon typ av kris, sannolikt mycket allvarlig kris som troligen får en livslång påverkan på barnen.

Så om du håller dig till de förutsättningar som faktiskt finns i trådstarten, och i det som TS har berättat, och du försöker tänka objektivt och faktabaserat strikt bara ur barnens egen synvinkel (utan att alltför mycket blanda in dina egna personliga känslor),
tycker du fortfarande som en självklarhet att det bästa för barnen är att TS berättar?
Varför?

Nej fel av dig. Det handlar bara om en sanning, alltså singularis.

Nej fel av dig. Det är inte min sanning utan jag berättar bara om en enkel och helt självklar sanning som är etablerad och erkänd sedan urminnes tider. Det är absolut inget som jag själv skulle ha hittat på.

Att du rent känslomässigt inte klarar att ta till dig denna enda sanning förändrar ändå ingenting i sak utan det ligger bara hos dig själv och handlar bara om dina egna känslor.

Sedan är du självfallet fri att ha vilka åsikter du vill, och fri att inbilla dig själv påhittade saker, om mina moraliska värderingar. Jag har inte gett uttryck för något alls som avser mina moraliska värderingar och jag har inte propagerat för något.