Hur berätta om otrohet?

Ja, vi vet att det finns en risk att det kan komma fram.
Nej, absolut inte alltid!
Med en mycket enkel sannolikhetsbedömning vet du, jag och i princip alla, att de flesta otroheter sannolikt aldrig kommer fram.

De förutsättningar och fakta vi känner till och det vi har att förhålla oss till är att barnen vet absolut ingenting om TS inte berättar.

(Sedan finns det självfallet massor av olika risker och möjligheter för både det ena och det andra, men inget sådant finns med i trådstarten och inte i något som TS har berättat.
Utan tvärtom, om vi håller oss till de förutsättningar vi känner till så kommer vare sig barnen eller sambon få reda på något.
Om jag och du börjar räkna upp alla dessa olika risker och möjligheter, som inte har med TS att göra, så kan vi ju aldrig föra ett vettigt resonemang om något.)

Om vi håller oss till de förutsättningar vi känner till kommer barnen aldrig i livet bli påtvingade att förhålla sig till det här problemet överhuvudtaget.
Om TS väljer att inte berätta slipper de få reda på det och deras liv fortsätter helt utan påverkan.
Men om TS väljer att berätta så vet vi alla att det blir någon typ av kris, sannolikt mycket allvarlig kris som troligen får en livslång påverkan på barnen.

Så om du håller dig till de förutsättningar som faktiskt finns i trådstarten, och i det som TS har berättat, och du försöker tänka objektivt och faktabaserat strikt bara ur barnens egen synvinkel (utan att alltför mycket blanda in dina egna personliga känslor),
tycker du fortfarande som en självklarhet att det bästa för barnen är att TS berättar?
Varför?

Ska man vara riktigt objektiv och faktabaserad så borde man väl tänkt på barnen INNAN man knullade någon annan?
Ja, det har du rätt i. Skulle jag någonsin påstått något annat?

Eller är det bara när man ska stå för vad man gjort som barnen blir intressanta?Att de aldrig i livet kommer behöva förhålla sig till mammas otrohet är ren jäkla BS för varken du eller TS vet om sanningen kommer fram senare eller ej och då kommer barnen behöva förhålla sig till både mammas otrohet OCH att mamma lät pappa leva i en lögn i X antal år PLUS att skitstormen de kommer drabbas av då kommer förmodligen vara 10 ggr värre än om mamma berättat med en gång.
Är barnen tillräckligt stora att de kan förstå vad en otrohet innebär så kommer det påverka deras relation till sin mamma.

Så jäkla lågt att använda barnen som ytterligare en ursäkt för att slippa stå för sina handlingar.

Du må tycka att förutsättningarna i alla trådstarter är BS enligt dig. Men om du inte accepterar förutsättningarna i trådstarten varför skriver du då i tråden?
Är det alltid du som bestämmer gällande alla trådstarter är ok eller om dess förutsättningar ska ändras?

Jag och vem som helst kan också ändra förutsättningarna i denna trådstarten, och i alla trådstarter på FL, och sedan ta diskussionen därifrån.
Tycker du verkligen att det är rätt sätt att diskutera i alla trådar?

Om pappan lever i en lögn som han inte har en aning om så påverkar det honom inte överhuvudtaget, inte heller barnen.
Ingen som helst påverkan överhuvudtaget.
Det barnen inte vet något om kan de självfallet inte påverkas av och deras relation till deras mamma kan självfallet inte påverkas av något de inte känner till.

Inga barn blir tvingade att alltid förhålla sig till hela sanningen.
Alla vettiga föräldrar besparar barnen från att alltid tvingas hantera hela sanningen.
Jag tvingades inte som barn att alltid förhålla mig till hela sanningen. Sannolikt inte heller du och sannolikt inga andra barn. I varje förälders ansvar ingår att skydda barnen mot att de skulle tvingas att alltid förhålla sig till hela sanningen.

Nej fel av dig. Det handlar bara om en sanning, alltså singularis.

Nej fel av dig. Det är inte min sanning utan jag berättar bara om en enkel och helt självklar sanning som är etablerad och erkänd sedan urminnes tider. Det är absolut inget som jag själv skulle ha hittat på.

Att du rent känslomässigt inte klarar att ta till dig denna enda sanning förändrar ändå ingenting i sak utan det ligger bara hos dig själv och handlar bara om dina egna känslor.

Sedan är du självfallet fri att ha vilka åsikter du vill, och fri att inbilla dig själv påhittade saker, om mina moraliska värderingar. Jag har inte gett uttryck för något alls som avser mina moraliska värderingar och jag har inte propagerat för något.

I verkligheten går TS i terapi och säkert lyser ut ångest.
Nej, jag kan inte se något i trådstarten eller av TS inlägg att så skulle vara fallet. Det är nog bara något som du gillar att inbilla dig själv och bara baserat på dina egna känslor.

 Din sanning är bara en halvsanning, ett försök att låtsas att det inte finns någon bredare sammanhang.
Det är inte min sanning.
Ingen har kunnat visa på ett sakligt sätt att sanningen inte skulle vara sann och att det skulle var en halv sanning. Se även tidigare inlägg.

 Jag kan köpa att i vissa fall är det bättre att inte berätta men beslutunderlaget ska vara betydligt mer genomtänkt och omfatta mer vinklar än din enkla ?sanning?.
Se där, ett ärligt erkännande från din sida.
Jag har aldrig påstått att den enkla och självklara sanningen måste utgöra hela beslutsunderlaget.
Så vi är helt överens. Tack!

Nu har du lyckats blanda ihop saker och ting igen.
Mitt inlägg var riktat till den jag citerade, alltså Molly och inte till dig.
(Om inte du och Molly är en och samma person? Men så hade jag inte uppfattat Molly.)

Försök sortera ut olika inlägg och kom gärna med frågor till mig,
men på ett begripligt sätt och utan svordomar och dyl,
så ska jag försöka svara dig, under förutsättning att du är någorlunda saklig och att jag klarar förstå vad du menar.

Jag har sagt att:
Det barnen inte vet något om kan de självfallet inte påverkas av och deras relation till deras mamma kan självfallet inte påverkas av något de inte känner till.

Inga barn blir tvingade att alltid förhålla sig till hela sanningen.

De övriga sakerna som du tar upp här har jag inte sagt något om. Jag tänker på väldigt många saker som jag väljer att inte skriva något om.

Påstår du att något av det jag sagt är direkt fel?
Förklara då konkret och sakligt vad du anser vara fel och varför så kan vi diskutera det.
Jag är som vanligt beredd ändra mig i så fall.

Men hittills har ju vare sig du eller någon annan kunnat visa på ett sakligt och konkret sätt att jag skulle ha fel.

Nej, du har helt missuppfattat allt.
Det är inte mina fakta utan de fakta som TS har skrivit i trådstarten och det som TS har skrivit i sina inlägg.
Det är det enda vi har att förhålla oss till eftersom vi inte vet något annat. Jag vet inget annat, du vet inget annat och ingen vet något annat än det som TS har berättat för oss.
Till skillnad mot dig och en del andra så väljer jag att inte hitta på några egna förutsättningar och hittar inte på några egna om och men.

Sedan kan det självfallet vara intressant att beröra olika aspekter, t ex den hypotetiska risken att det skulle kunna komma fram, och många andra hypotetiska resonemang. Så länge man håller sig någorlunda till ämnet så är det väl inte förbjudet att föra andra hypotetiska resonemang (?).

Men vi kan inte blanda ihop saker och ting och så länge vi håller oss till att resonera kring de fakta vi känner till så har TS sagt att det kommer inte att komma fram om inte TS själv väljer att berätta.

Nej, fel av dig.
Så länge inte någon har kunnat visa på ett sakligt sätt att den enkla och självklara sanningen inte skulle gälla så anser jag att det inte finns någon enda som inte håller med mig.
Men som sagt, jag är beredd ändra mig.
Väntar bara på att du eller någon sakligt ska kunna visa att det faktiskt inte är sant.

Du verkar hela tiden inbilla dig själv att de otrohetsaffärer som avslöjas eller kommer fram utgör alla och de enda otrohetsaffärerna?

Klarar du inte ta till dig och/eller förstår du inte att det finns många otrohetsaffärer, sannolikt de flesta, som aldrig kommer fram?

Där har du missuppfattat mig helt, eller kanske att jag varit otydlig? Jag har aldrig påstått att otrohet aldrig kommer fram. Både du och jag är ju levande bevis för att det faktiskt ofta kommer fram.
(Men på annan plats har jag redogjort för varför det sannolikt inte kommer fram i väldigt många fall, sannolikt fler fall än där det kommer fram.)

Men i den här tråden kan jag inte se annat än att TS har satt förutsättningarna så att det kommer inte komma fram om hon inte själv väljer berätta.

Ja, som jag tidigare har sagt flera gånger, så anser jag också att det hade varit bäst om TS inte hade varit otrogen.
Har jag sagt något annat? Visa gärna så ska jag korrigera mig.

Jag respekterar att du tycker så.
Men jag tycker att hon noga ska överväga innan hon beslutar sig. T ex tycker jag att hon ska överväga att: "Det man inte vet mår man inte ont av". Om hon kan leva med det på ett bra sätt, om livet för alla inblandade kan gå vidare helt utan påverkan, så är mitt råd alltså att hon inte ska berätta, bl a då för barnens skull.
Men självfallet respekterar jag att du har ett annat råd att ge. Det enda är att jag har bett dig att berätta varför och hur du tycker omkring det som jag har skrivit.

Det du skriver om hur jag tycker att man ska bemöta barnen tycker jag inte har något samband med det jag har skrivit.
Det jag sagt är att barnen ska inte behöva att alltid förhålla sig till hela sanningen, föräldrarna har ett ansvar för att skydda barnen från världens värsta sanningar. Har du motsatt uppfattning om det?

Dina hypotetiska antaganden och frågeställningar har jag inget emot men jag väljer begränsa mig och försöker att inte diskutera alla möjliga och omöjliga hypoteser.
Jag hoppas du inser att jag också kan hitta på massor av hypotetiska resonemang som skulle motsäga dina, som sas skulle stödja min sak ( t ex "men tänk om han inte förlåter..."), men jag väljer medvetet att avstå?
Jag försöker inte hitta på nya, och försöker inte ta upp, alla möjliga och omöjliga hypotetiska frågeställningar.

Nejdå,du har inte varit otydlig. Du har i flera inlägg skrivit att sannolikheten för att otroheten aldrig kommer fram är väldigt stor.
Hur menar du att man ska tolka det på något annat sätt?
Ok, du begick ett misstag och du skrev fel. Bra av dig ändå att erkänna det och att rätta till det.
Tyvärr skriver du fel igen när du använder order väldigt, som jag väl inte har använt?
Tyvärr är det flera (eller en och samma?) i tråden som ofta skriver fel men vägrar att erkänna det och vägrar att rätta till det.
Om jag får be om det så skulle jag önska att du ska tolka mindre och vara noggrannare med att citera korrekt och kommentera det jag faktiskt har skrivit i stället för att göra egna antaganden och tolkningar om vad du tror att jag menar.

Jag tycker att man,som förälder,har en skyldighet att lära sina barn att behandla andra med respekt. Att vara ärlig mot sin livspartner och andra människor i sitt liv.
I det första är vi helt och hållet överens. I det andra håller jag med om att det är en god strävan men tyvärr finns det i verkligheten knappast en enda människa som alltid är helt ärlig i allt.
Historien och verkligheten är också full av berättelser där det har varit bra, och hade varit att föredra, att man inte var helt ärlig i allt och i alla sammanhang. Det tror jag du kan hålla med om?

Det finns gånger då jag kan tycka att det är rättfärdigat att inte berätta om en otrohet. Och det är om ens partner uttrycklogen har sagt att h*n inte vill veta. Inte annars.
Se där, vi är i stort överens.
Men under livets gång händer det nästan alla att man ställs inför situationer som man inte i förväg har diskuterat eller träffat överenskommelse om med sin partner. I sådana fall har man att fatta sitt eget beslut på det bästa sätt man förmår.
Jag respekterar att du skulle vilja veta men du måste också respektera att jag och flera med mig, i denna tråden och i andra trådar, har tydligt redogjort för att vi INTE vill att vår partner ska berätta och vi har beskrivit varför vi tycker så. Oavsett om vi i förväg uttryckligen har sagt det eller inte.

Visst kan det bli så att han inte förlåter. Men jag tror att sannolikheten är större om TS berättar på en gång istället för att vänta för länge.
Och kan de lösa saken sinsemellan så behöver barnen inte bli inblandade överhuvudtaget.
Har du något att säga emot det?
Nej, jag kan inte rakt av hålla med dig om den sannolikheten. TS har i förutsättningarna sagt att det inte kan komma fram om hon inte berättar, alltså uppstår inte frågan om att förlåta eller inte förlåta.
Och min åsikt är ju att hennes sambo, som alla, inte mår dåligt av något han inte vet.
Du säger nedan att barnen kan märka sådant. Hur ska du ha det? De kan märka sådant när det ger dig rätt men tvärtom så kan de inte märka sådant? 

TS har sökt hjälp hos en terapeut.
Och hon beskriver att hon har ångest och mår dåligt.

Du vet,barn är inte dumma utan kan se om en förälder mår dåligt.
Och då kan de börja ställa frågor.
Även sambon kan ju se om TS går och grubblar över något
Tycker du att TS ska ljuga sambon och barnen rakt upp i ansiktet då med?
TS har sökt hjälp hos terapeut vilket är bra och hjälper henne sortera ut sina känslor och hon har en kunnig person att bolla med. Det hjälper henne att inte känna ångest och må dåligt.
Självklart är barnen inte dummare än att de kommer märka av krisen och katastrofen om hon berättar.
Men om hon kan hantera det själv på så sätt att livet går vidare helt opåverkat så märker de givetvis ingenting. Vilket ju enligt tidigare resonemang och sannolikhetsbedömning förekommer rätt ofta i förhållandevis många förhållanden, eftersom otrohet trots allt inte är särskilt ovanligt och inte alls alltid kommer fram.
Och samma sak då gällande att klara av att inte gå och grubbla eller att åtminstone klara av att inte visa det. Många klarar uppenbarligen av det, eller hur?

(Sista raden förstår jag inte riktigt, hon har väl inte ljugit dem rakt upp i ansiktet?)