Tack för ditt inlägg. Jag tycker det är intressant att ta del av dina synpunkter och jag försöker sätta mig in i ditt sätt att se på saken. Du tillför intressanta, sakliga och konkreta frågor och synpunkter, vilket uppskattas.
Har du studerat undersökningar, och annat material som publicerats, gällande otrohet?
Jag har studerat till och från under rätt många år. Det finns en mindre del på Svenska och väldigt mycket mer material publicerat på Engelska. Även Franska rapporter har jag studerat.
Efter studier råder ingen tvekan om att sett över tid så är otrohet ganska vanligt eller tom mycket vanligt att det förekommer åtminstone någon gång under årens lopp.
En hel del otroheter kommer fram men alla sannolikhetsbedömningar som gjorts tyder utan tvekan på att många otroheter,
sannolikt en klar majoritet, aldrig kommer fram.
De flesta blir sannolikt vare sig erkända eller avslöjade om man ställer det i relation till hur vanligt otrohet faktiskt är enligt de allra flesta undersökningar.
Allt detta och mer är det jag grundar mig på.
Notera att det är inget som jag själv hittat på utan jag förmedlar bara de uppgifter som i de flesta fall finns att hitta på nätet.
Om du klickar på mig och på "visa endast" så har jag flera gånger svarat på, utvecklat och visat hur och varför detta resonemang håller. Bl a i #71.
Dock lurar vi oss själva att tro att de flesta kommer fram, typ förr eller senare. Det grundar sig bara på den uppfattning och de känslor vi får då allt som det pratas om och allt som det skrivs om är just de otroheter som faktiskt kommer fram.
Men alla de otroheter som aldrig kommer fram, de hör vi självfallet aldrig talas om.
De debatteras inte och de behandlas t ex inte i statistik hos t ex äktenskapsrådgivare, terapeuter eller krishantering.
Om man tänker efter bara en liten sekund så är det självklart att alla otroheter som inte kommer fram, de förblir okända, diskuteras inte och de hamnar självfallet helt utanför allas våra medvetanden.
Rätt så självklart, eller hur?
Utifrån detta bör du även kunna ta till dig åtminstone något gällande de rimliga sannolikhetsbedömningar som kommer ut av att man känner till det självklara förhållandet att alla de otroheter som aldrig kommer fram de kan vi faktiskt inte känna till. Vare sig statistiskt eller i vårt eget medvetande.
Vi utgår alla från oss själva och från den kunskap och den information vi själva har.
Du och andra i tråden utgår från era egna erfarenheter och att ni blivit utsatta för otrohet som kommit fram.
(Jag vet och jag förstår, för jag har själv motsvarande erfarenhet.)
Men trots detta, om du ska kunna diskutera någorlunda öppet, måste du åtminstone kunna reflektera över att det finns erfarenheter, kunskap och information som ligger utanför dina egna erfarenheter.
Otrohet är enligt undersökningar ganska vanligt, eller tom mycket vanligt sett över tid.
Men de otroheter som blir kända är i relation relativt få.
Alltså tyder allt på att det är mycket sannolikt att de flesta otroheter aldrig blir kända.
Jag har full förståelse att det känslomässigt är svårt att ta in och acceptera när man är präglad av egna mycket dåliga erfarenheter.
Men om man ska kunna resonera frågan på ett öppet och ärligt sätt så måste man åtminstone försöka ta in även dessa rätt så självklara aspekter och belysa saken även från ett annat håll.
I alla relationer där otrohet inte kommer fram,
vilket sannolikt är en majoritet av alla fall,
där allt i livet fortsätter oförändrat på samma sätt som innan otroheten,
så fortsätter livet för alla inblandade på samma sätt som om otroheten aldrig hade inträffat. Inga svåra känslor uppstår, man misstänker inget, upplever inget svek, man upplever inga lögner, osv, osv...
Det uppstår inga negativa känslor och inga negativa effekter eftersom man faktiskt inte vet något om att otrohet har förekommit.
Jag har aldrig sagt att det är viktig att sopa under mattan.
Vi är helt överens om det mesta, t ex att det bästa är att undvika otrohet, kommunikation är bra, ärlighet är generellt bra och allt annat väsentligt.
Notera att jag har aldrig sagt något annat!
Det enda som skiljer oss åt är att jag väljer att inte blunda för sanningen.
Otrohet är mycket vanligare än vad de flesta av oss är bekväma med att erkänna och acceptera.
Med allra största sannolikhet förblir de flesta otroheter okända.
Vilket jag på ett sätt kan tycka är rätt så bra då livet kan fortgå oförändrat för alla inblandade.
Jag kan inte acceptera att det alltid och med självklarhet skulle bli bättre av att alla otroheter alltid skulle bli kända, med de katastrofala följder det ofta (alltid?) medför för människor, för familjen, för barnen och för alla inblandade.
Därför att "det man inte vet mår man inte ont av".
Ja alla människor ljuger.
Du kan ge olika epitet på olika lögner, du kan känslomässigt förstärka en lögn genom att kalla den en "livslögn". Om man bortser från det känslomässiga så är det ändå bara en vanlig lögn. Att ljuga ligger bevisligen i människans natur. Det är något som alla människor regelmässigt ägnar sig åt utan att det särskilt påverkar människan, utan dåligt samvete och utan att man går och mår dåligt.
I princip alla människor ljuger utan problem.
Det är också en sanning som vi alla bara har att förhålla oss till.
Att sopa enkla sanningar under mattan, att låtsas att de inte är sanna, är bara att lura sig själv när man har svårt att hantera sanningen.
De flesta av oss har ett behov av att lura oss själva, det ligger också i människans natur. Det är också bevisat.
Men vissa av oss är lite mer klarsynta och objektiva, kanske med övning och med självinsikt?, och har ett mindre behov av att lura oss själva.
