Varför väljer kvinnor att föda barn??

Mina barns pappa är man och naturen har inte skapat honom att föda barn. Suck. När sa jag att min upplevelse är allmängiltig?

Haha,jag tycker tvärtom synd om honom som inte kan uppleva detta fantastiska. Det härligaste med att föda barn har varit att helt gå in i sig själv och hitta en helt ny tillit till sig själv. Också endorfinkicken, känslorusningarna, hur nära jag känt mig min man osv.

Jag valde att föda barn för att jag hellre ville leva med barn än utan.

Var livrädd innan så väntade tills jag var 34 år, men sen födde jag utan bedövning.

Tog de flesta värkarna själv på BB-hotellet och krystvärkarna började där. Sen ner på förlossningen, 2 bra barnmorskor och ut kom bebisen.

Gjort det 2 gånger.

Var inte så som du beskriver.:)

Jag var sjukt rädd först, krävde snitt och då sa de bara ?ja, vi tvingar ingen, men går det bra om vi ber dig läsa en bok som heter Föda utan rädsla??

Och visst det kunde jag väl göra, men föda vaginalt skulle jag banne mig inte.

Lånade boken och en annan av samma författare, läste och läste.

Kollade på bra förlossningsprogram med och eftersom jag i alla år läst på om risker så hade jag full koll på villa bedövningar jag absolut aldrig skulle ta för risk för barnet, och kunde väl det mesta om att sätta igång en förlossning, och sedan ge morfin som de ofta gör, så det stannar upp och blir utdraget och så går hjärtljuden ner så blir det snitt.

Så jag hade med mig 3 st A4 till BVC och gick igenom.

I 7:e månaden beståmde jag mig för att föda vaginalt om jag var garanterad alla bedövningar jag ville ha. Samt ryggmärgsbedövning i tid! (Eftersom inget känns då så då är det ju lugnt) samt ok på snitt om barnet skulle fastna osv.

Vägrade sugklocka.

Fick ok på allt via ett mail från Förlossningens enhetschef som jag personligen mailade.

Hade med mailet till förlossningen.

Ok, leta go tänkte jag.

Förlossningen började, först gjorde som sjuk mensvärk men tog inga värktabletter för jag ville känna om det stegrades. Kunde typ inte hantera det först sen brölade jag som en älg och då blev det bättre. Läste att en värk är oftast 60 sekunder så räknar man ner lättar det runt 15 . Och efter ett tag kunde jag det, räkna ner alltså.

Massage och grejer jag läst om gick inte, ville inte att ngn skulle ta i mig ens.

In till förlossningen, de ville skocla hem mog, 2

Centimeter öppen kl 18:30. Vägrade, in på ett rum med mannen på Bb-hotellet. Gick in i mig själv för kunde ändå inte röra mig när en värk kom.

Åkte rullstol ner efter två krystvärkar på rummet.

Kom ner kl 00 och då var de såååå förvånade...

Det tyckte jag var dåligt, men hade mitt förlossningsbrev som jag bad sköterskan läsa i ordentligt! 2 A4. Hehe.

Kom in på rummet. Fick lustgas sista två krystvärkarna sen kom bebisen.

Väntade på allt jag läst om, ?ring of fire?, men det kom inte.

Däremot fick jag typ ryck ingar i klitorisen in10 miniter !! Efter pga av att underlivet slappnade av. Som en enda lång orgasm fast var liksom inte fokus på det då.

Hände inte med bebis nummer två.

Var rädd igen men inte lika med bebis nummer två.

Fick en dålig barnmorska men visste vad som väntade så det tog 2 timmar och sen var han ute.

Tänkte precis som du, och gör det nu med. MEN tycker det gör sjukt mkt ondare med svår tandvärk för det har man konstant. Att föda barn gör inte ont hela tiden.

Mellan värkarna känner man fasemej ingenting!!

Håller med, jag själv blev igångsatt med båda mina barn (av medicinska skäl) enligt läkaren som tog beslutet är risken för akut kejsarsnitt ca 60% vid igångsättning.

Har du en gång blivit beviljad kejsarsnitt kommer du i princip automatiskt bli beviljad andra gången. Det blev jag, ett kort läkarsamtal andra gången där läkaren frågade om jag gick på Aurorasamtal innan första snittet och jag svarade ja och han sa att han inte såg några hinder för ett planerat snitt eftersom det bara vore slöseri på både deras resurser och min tid att tvinga mig genomlida en övertalningskampanj igen. Däremot är det en jävligt stor skillnad på bra smärtlindring efteråt mellan olika sjukhus har jag märkt. I min hemstad där jag födde mitt första barn fick jag bara Alvedon och Ipren som smärtlindring och barnmorskorna var häxor, medan den andra staden jag födde i fick jag riktig smärtlindring (Oxycontin och oxynorm) och fick ett fantastiskt underbart bemötande av både barnmorskor och läkare. Det kan alltså vara milsvid skillnad mellan smärtlindring och bemötande beroende på var man väljer att föda.

Det spelar ingen roll hur många år sedan det var eftersom det står i journalen och det är det enda som krävs plus din egen berättelse i kort version. Själv hade jag en riktig ragata till läkare som beviljade mitt första snitt och en ännu värre häxa som jag hade Aurorasamtal med som i princip endast gick ut på att skuldbelägga mig, valde som sagt att föda i en helt annan stad andra gången pga att all personal var hemska i min hemstad och fick ett alldeles fantastiskt bemötande där. Du behöver inte oroa dig!

Bor du i närheten av Helsingborg kan jag varmt rekommendera att föda (snittas) där. Mammakulans MVC var också betydligt bättre än den MVC som finns i min hemstad.

Jag valde att byta sjukhus (även MVC) till stor del pga det hemska bemötandet jag fick men också pga att ryggmärgsbedövningen inte tog och trots att jag sa till dem att jag kände det när de testade på mig så nonchalerade de mig och sa bara att det inte gjorde något eftersom de skulle lägga snittet lite lägre. Jag kände ALLT när de började karva i mig, det kändes som en brännande laserstråle och jag skrek och grät! Min make var tvungen att skrika åt dem att de skulle ge mig något. Fick lite Ketogan vilket inte hjälpte ett piss, sedan slängde de ut min make och skulle söva mig när de skulle sy ihop men de misslyckades med narkosen också så jag var vaken hela tiden och kände allt och bara storgrät. Läkaren frågade mig om det var glädjetårar! Och inte ett ord om hur de misslyckades med både ryggmärgsbedövningen och narkosen stod med i min journal. Oerhört oprofessionellt!

Eftersom vi har fritt vårdval i Sverige numera är det inga konstigheter. Man kontaktar helt enkelt sjukhuset och/eller den mödravårdscentral man vill gå på och förklarar läget. Det är inte krångligt alls och man behöver inte fylla i massa formulär eller något sånt.