Måste bonusbarnen vara hemma på heltid när jag får min bebis?

Din åsikt är att en person som blir tillsammans med någon som har ett barn bör ta ett ansvar. Min åsikt är att du behåller den åsikten för dig själv. 

Ja, tack och lov verkar hon ha en god relation med hans barn sen tidigare. Låt oss hoppas att det fortsätter så. Att få andras åsikter på sig om vad hon "borde" göra är att sätta onödig press på henne. Onödig press riskerar att förstöra den goda relation som de har idag. Om hon vill hämta hans barn tidigare en dag i veckan, och det blir en positiv upplevelse för henne och för barnen, då tjänar de alla på det. Men om det blir en upplevd förväntan på henne som hon känner utifrån utryck som "jag tycker att det är märkligt när bonusbarn tillbringar hela dagarna på förskolan fastän bonusföräldern är hemma" då är det lätt till att det går över till ett upplevt tvång som kan göra att hon inte lyssnar på sina egna behov tillräckligt mycket. 

En kvinna stannar ofta hemma den första tiden med bebisen. Män tar oftast den senare tiden med barnet. Den första tiden med bebisen kan upplevas som väldigt omvälvande, där man träder in i en ny roll, eller upplever känslor man inte haft förut, eller upplever hela situationen som något helt annat än man tänkt sig. Att samtidigt känna en press att ta hand om någon annans barn ovanpå det, det tjänar varken kvinnan eller hennes nyfödda bebis på. Knappast hans tidigare barn heller. 

För en kvinna som blir mamma för första gången utan att det finns några barn på hans sida sen tidigare, kan den första tiden kännas nog så omvälvande men många tar sig nog igenom det utan att tänka så mycket på vilken omställning det var, mer än störd sömn eller ömma bröst, eller vad det må vara som man upplever. Lägg därpå ett eller två barn som din man har sedan tidigare. Endast kvinnor som fått sitt första barn tillsammans med en man som har barn sen tidigare VET vad det här innebär. Det bästa är att kvinnan själv får känna efter vad hon behöver och om hon utöver det som hon redan har att ställa om sig till även kan tänka sig att hämta hans barn. Vill hon inte det så ska ingen skugga falla på henne för det. Det ska inte finnas någon yttre press på att hon borde göra något mer än att ta hand om sig själv och sin bebis. Allt annat är enbart en bonus. Och här ska ordet "bonus" användas i sin rätta betydelse: något som ingen hade förväntat sig men som kom som ett välkommet inslag när det väl uppstod. 

Va

Vet du vad det bästa är, det är man får göra precis som det fungerar bäst i familjen och för den nyförlösta mamman.

Och fortfarande är det så, att ställa krav och förväntningar som inte den nya mår bra av, skadar ofta relationen mer än vad den stärker den.

men barnens bästa är inte att vara med en person som inte är bekväm med att ha hand om ett nyfött barn och två rätt små barn som kanske inte ens vill vara hemma.

Barnens bästa kan vara att under dagarna vara på förskola och skola /fritids.

När jag var föräldraledig så var det inte alltid självklart att barnen fick vara på dagis. I den mammagruppen var det ett par mammor, med äldre barn, som fick, förutom sitt nyfödda barn, hantera äldre syskon som inte alls ville vara hemma och bounda med det nya syskonet utan ville vara på dagis med sina kompisar.

Dvs det kan vara mycket väl vara barnens bästa att fortsätta med det brukar göra, istället för att bryta det.

Det äldsta kommer gå i skolan, det yngsta kommer troligen vara minst tre år, kanske fyra år. 

För mig var det viktigt att man fungerar ihop, inte nödvändigtvis som familj. 

Barnen är väl inte bara ?en annan kvinnas barn?, de är väl en mans barn också? Och inte någon helt random man, utan den som ts valt att dela sitt liv med.

Eller tycket du att det bara är kvinnor som har barn?

Nu är vi flera som lever med en man som har barn sedan tidigare. Och jag måste protestera, visst separation är vanligare i styvfamiljer, men det är många som ändå fixar detta och det fungerar.

Visst har det varit tufft ibland, med en tredje person inblandad, men när man läser allt här, så har det inte ens varit i närheten av de som lever i kärnfamiljer med män (eller kvinnor) som inte kan fungera.

Sambon var mån att jag skulle få uppleva att vara förstagångsmamma.

Jag är inte nummer två, han och jag (vilket det bör vara oavsett om det är en kärnfamilj eller styvfamiljen) har och är basen i vår relation. Det är vår relation som är det som sätter ribban i relationen och dynamiken i familjen. Vi graderar inte relationer hos oss.

Ja, sonen har två halvsyskon, men för dom och för sonen är det ingen skillnad vem som är mamma. Sambons ex har tagit till sin vår son med hela sitt hjärta. 

Nu kom jag in när sambons barn gick i lågstadiet och mellanstadiet, de bodde heltid hos sin mamma (det var det vanligaste då) och varannan helt, en del lov och 4 veckor varje sommar hos oss.

Men vi är flera här som kan vittna om att det inte alltid är pest och pina. 

Att det kommer problem och att det kan vara tufft, är inte att förneka. Men har de vuxna en trygg och stabil kärleksrelation, där man visar ömsesidig respekt, då spiller det av på barnen.

Det värmer alltid lika mycket när sambons barn ringer och frågar om våra planer under sommaren (och vi frågar givetvis om deras).

Din åsikt är att en person som blir tillsammans med någon som har ett barn bör ta ett ansvar. Min åsikt är att du behåller den åsikten för dig själv. 

Ja, tack och lov verkar hon ha en god relation med hans barn sen tidigare. Låt oss hoppas att det fortsätter så. Att få andras åsikter på sig om vad hon "borde" göra är att sätta onödig press på henne. Onödig press riskerar att förstöra den goda relation som de har idag. Om hon vill hämta hans barn tidigare en dag i veckan, och det blir en positiv upplevelse för henne och för barnen, då tjänar de alla på det. Men om det blir en upplevd förväntan på henne som hon känner utifrån utryck som "jag tycker att det är märkligt när bonusbarn tillbringar hela dagarna på förskolan fastän bonusföräldern är hemma" då är det lätt till att det går över till ett upplevt tvång som kan göra att hon inte lyssnar på sina egna behov tillräckligt mycket. 

En kvinna stannar ofta hemma den första tiden med bebisen. Män tar oftast den senare tiden med barnet. Den första tiden med bebisen kan upplevas som väldigt omvälvande, där man träder in i en ny roll, eller upplever känslor man inte haft förut, eller upplever hela situationen som något helt annat än man tänkt sig. Att samtidigt känna en press att ta hand om någon annans barn ovanpå det, det tjänar varken kvinnan eller hennes nyfödda bebis på. Knappast hans tidigare barn heller. 

För en kvinna som blir mamma för första gången utan att det finns några barn på hans sida sen tidigare, kan den första tiden kännas nog så omvälvande men många tar sig nog igenom det utan att tänka så mycket på vilken omställning det var, mer än störd sömn eller ömma bröst, eller vad det må vara som man upplever. Lägg därpå ett eller två barn som din man har sedan tidigare. Endast kvinnor som fått sitt första barn tillsammans med en man som har barn sen tidigare VET vad det här innebär. Det bästa är att kvinnan själv får känna efter vad hon behöver och om hon utöver det som hon redan har att ställa om sig till även kan tänka sig att hämta hans barn. Vill hon inte det så ska ingen skugga falla på henne för det. Det ska inte finnas någon yttre press på att hon borde göra något mer än att ta hand om sig själv och sin bebis. Allt annat är enbart en bonus. Och här ska ordet "bonus" användas i sin rätta betydelse: något som ingen hade förväntat sig men som kom som ett välkommet inslag när det väl uppstod.