Andra barn som får göra saker som är förbjudet för mitt barn - hur förklarar jag för barnet

Nej, då är det förstås svårt. Jag skulle säga bara "Jag vet att kompisen får det, men du får inte det."
Frågar barnet varför, så kör jag med "För att vi tycker (bestämmer) olika!".

Ditt barn, dina regler -eller förhoppningsvis era regler,

När barnen är små måste man ju bestämma regler som har med säkerhet att göra, t ex i trafiken. Om barnet då säger/frågar; ja men Olle få ju, så svarar du bara att pappa och jag tycker/har bestämt x. Olles föräldrar tycker tydligen annorlunda. Om det är regler som kommer från skola/samhälle el dyl så är det bara att hänvisa till att det gäller alla. Om Olles föräldrar är lite ?mer flexibla? svarar du att det verkar konstigt, det förstår jag inte el dyl.

Ju äldre barnet blir kan man istället för regler prata om konsekvenser. Springer man ut i gatan kan man bli påkörd (barnet är så gammalt att de förstår att då kan man dö) alltså kan man inte, varken du eller jag, spela fotboll på trottoaren för då kanske man glömmer dig.

Femtonåringen vägrar cykelhjälm. Jaha, du är gammal nog att inse att risken att dö av en hjärnskada är mycket högre utan hjälm men om du dör är det inte bara du som påverkas. Jag, din pappa och Olle skulle ju bli jätteledsna så tänk på det och jag hoppas du använder hjälmen. Dessutom kan vi då också fundera på värstingcykeln.

Och varför kan du inte precis göra så som många här rådde dig, dvs att säger till ditt barn att det är föräldrarna som bestämmer och inte alla tycker likadana? 
Alla dina förklaringar här innehåller värderingar, dem kan du helt enkelt struntar i.

Men om de är så små borde de väl inte sätta igång pch argumentera och diskutera på nån avancerad nivå? Börjar verkligen 3åringar argumentera om vad andra föräldrar gör om man som förälder säger ett "Du får inte cykla här för det har jag bestämt. Kalles förälder bestämmer vad han gör?".

Sen gör de ju inte alltid som man vill :)

Problemet verkar vara att du är rädd att kompisens förälder ska se dina regler som kritik från dig? Är det det som är det jobbiga? Ser du deras regler som kritik av dig och tar du illa upp av det?

Är det så att de andra föräldrarna blir supersura på dig för att du säger till ditt barn att gå över vägen, eller att här får man inte cykla så kanske detärvärt det. Då ligger väl ändå problemet hos dem?

Däremot håller jag med om att du i te ska aäga attdeandra föräldrarna bestämmer fel. Nöj dig ,ed att berätta vad du har bestämt. Jag tänker att ditt exempel:

"Nu står det här på skylten att man inte får cykla på skolgården, så då gör vi inte det, även fast din kompis gör det" är lite onödigt tillkrånglat. Arför inte bara säga. Här får man inte cykla det står på skylten.

Och om detta blir ettjätteproblem kansle ni kan gå nån annanstans i umgänge med den familjen.

Som övriga säger. Följer mitt barn inte mina regler så får hon helt enkelt inte cykla.

Jag tycker att det går utmärkt, tom är det mer av en skyldighet, att även påtala och skydda andras barn från uppenbara faror. Jag skulle inte bara stå och se på om ett grannbarn åkte rätt ut i vägen, oavsett vad dennes föräldrar sagt eller inte sagt. 

Jag skulle lugnt säga det även inför föräldrarna, de kanske inte har tänkt till om farorna men får chans om du påtalar det farliga. 

Har tvillingar på 7 år och det är ofta vi har (och har haft) denna diskussion och det enda jag säger när de börjar med "men X får ju göra Y, Z, W" är "Ja, det må så vara men jag bestämmer över er och då gäller detta". Ibland kan man påvisa att det finns specifika regler på den plats man är (tex Leos) och då kan jag vara så tyken att säga att "ja, den personen gör så trots att man inte får, de kanske inte kan läsa" (eller liknande). Ibland gärna så att personen i fråga hör....

TS skrev inte att det andra barnet bara cykla rakt ut på gatan, bara att barnet får cykla över gatan, medan TS barn måste stiga av cykeln. Det är absolut inget fel med att få cykla över gatan (båda mina barn får/fick göra det, jag ser ingen anledning att tvinga dem att stiga av och leda cykeln), det är bara två olika sätt att hantera trafiken.

Du får prata med barnet om varför du tycker vissa regler är viktiga att följa och att människor är olika och tycker olika saker är viktiga. Jag förklarar varför jag tycker varje regel vi har är viktig. Jag tror inte på att uppfostra barn till att lyda blint.

Jag har också sagt till mina barn att en del människor är busigare och slarvar med regler och det betyder inte att de är dåliga men att jag inte vill att vi ska vara en sån familj. Jag vill att vi ska följa alla regler på skolan även om vi inte förstår varför de har just den regeln för det är ett sätt att visa respekt och undvika att hamna i bråk. Alla är inte lika brydda när andra blir arga på dem men jag tycker det är otrevligt och det tycker lyckligtvis mina barn också.

Fördelen med att lära barnen att kliva av cykeln och leda den över vägen är att de per automatik får det lättare att komma ihåg att titta sig omkring så inga bilar kommer innan de tar sig över gatan.

Det mår vara så, ändå är det inte så att kompisens föräldrar utsätta kompisen för fara när han inte måste stiga av cykeln, som "(fostran)" antydde, som nog tror att det är samma sak att få cykla över gatan och att cykla rakt ut på gatan.
Jag antar nog att 3-4åringer inte rör sig i trafiken själva än.

I cykelfallet får du bara motivera varför. Du vill att ditt barn tränar på hur han ska göra jämt, även när du inte är bredvid och håller koll. Det är väl därför? Hade det verkligen varit farligt hade du stoppat kompisen från att riskera bli överkörd också.

Det är ingen förklaring kompisens förälder borde bli stött över och en variant av den funkar i många liknande situationer.

Nej, de rör sig sannolikt inte själva ute i trafiken än på väldigt många år. 

Jag tittar på mina egna 7-åringar och tänker tillbaks på när de hade sina springcyklar (och även numera). Hur lätt de glömde bort att titta när de skulle över vägen, hur de bara tänkte på hur kul det var att cykla. 

Än idag så har vi, varenda gång vi är ute, en genomgång av det fåtal regler som finns:

- Man ska inte tävla med brorsan
- Det är inte viktigast vem som cyklar först
- Man går över de stora gatorna
- Man ser till att stanna ordentligt vid de mindre korsningarna
- Kontroll är viktigare än fart. 

För 1,5 år sedan åkte den ene på en lättare hjärnskakning just pga att regel 1 och 2 halkade ur minnet ungefär 2 minuter efter att vi pratat om dem. Det var lagom till skolstart i förskoleklass. 

Det är ju helt okej att göra som du och som TS. Jag bara retade mig på inlägget som insinuera att kompisens föräldrar inte bryr sig om sitt barns säkerhet, eftersom han inte är tvungen att stiga av.
Mina barn fick såklart inte bara cykla (eller springe) över gatan hur som helst. De måsta stanna framför gatan - dottern gjorde det tillförlitlig från när hon var 2, sonen från 2 1/2. Gående är det att hålla min hand som gäller när vi korsar en gata, på cykeln håller jag sonens axel (vet inte hur jag gjorde med dottern). 
Det är inget som är fel med mitt sätt att hantera trafiken med mina barn. Och såklart har mitt barn kompisar som gör det annorlunda - som tex inte behöva hålla i handen eller som får springa över gatan (efter att ha stannat och väntat på att föräldrarna går, såklart). Det är inget fel med det heller och jag skulle aldrig säger till mitt barn (eller insinuera) att deras föräldrarna gör annorlunda för att de inte bryr sig om trafiksäkerhet. 

Jag konstaterar bara att jag och pappan bestämmer över våra barn och att andra barns föräldrar bestämmer över dem. Följs inte våra regler, blir till slut inte mer av det som görs. Jag lägger väldigt, väldigt sällan värdering i hur andra gör, om det inte gäller föräldrar som är okej med barn som trängs eller är otrevliga. 

Jag har en unge som argumenterar väldigt mycket och har gjort det tidigt. Gäller det att cykla över gatan så säger jag helt enkelt att: "Du kan bli påkörd." Han hade ju i så fall argumenterat kring att "Kalle får ju!" men då hade jag fördjupat mig i trafikvett och det faktum att barn under 12 helt enkelt inte enligt lag får cykla ensam i trafiken och en gata är trafik. Någonstans vid 4-5 års ålder förstod mitt barn att jag tycker annorlunda än en del kompisars föräldrar. Han kunde vara lite "polis" då, men vi pratade om det och jag blev väldigt tydlig med att alltid förklara varför jag resonerade som jag gjorde och att alla inte alla föräldrar har det tänket helt enkelt, men samtidigt var jag tydlig med att man kan aldrig anklaga en kompis för någonting utan då måste man rikta sig direkt till föräldrarna och också ha argument kring varför man säger saker.

Mitt barn har tillrättavisat andra vuxna när han var 4 år och var på lekland där det stod "Max ett barn på studsmattan" och det skäms jag inte alls för, men däremot så skämdes jag när mitt barn var hemma hos en annan familj och sade att: "Oj, så stökigt ni har. Problemet med att ha det så här stökigt är att man inte hittar saker så bra, så om ni vill hitta era grejer så måste ni städa lite till." Efter det så pratade vi allt mer om vad som är okej att säga och vad man inte bör säga, eftersom folk helt enkelt kan bli ledsna eller ta illa upp.

När han var 6 år gammal så satt det där ganska exakt. Jag hade heller inga som helst problem när han sade, på ett mycket trevligt vis, till sin kompis att han tyckte att det var otrevligt att han satt med sin portabla spelkonsoll och spelade och inte ville leka, när han var på besök första gången. Hyfs, lagar, normer och regler ska man helt enkelt lära sig.