Hur många barn har ni och är ni nöjda?

3! Pojke, flicka, pojke. I den ordningen. Kan ev tänka mig en till, men sen skulle det vara nog.

4. Två av varje. Nöjd. Ej fertil längre...

3. Är bra. Skiljer tre år mellan dem. Hade jag bott i hus på landet kanske 4. Men har ej råd med det just nu så stänger den dörren och är så är mycket för nöjd med tre.

Har ett barn och är nöjd!

Det där är ju något man väljer själv (till viss del). 

Jag hade kunnat vara nöjd med två också, men nu känns det helt otänkbart att ha två barn. Jag har däremot många extrabarn! 

Jag har två pojkar och är nöjd. Visst känns det lite tråkigt att aldrig mer få vara gravid som är så mysigt och få träffa sitt lilla knyte för första gången och mysa med en liten bebis, men jag vill lägga all min kärlek och uppmärksamhet på de barn jag redan har och samtidigt känna att jag och min man har tid för varandra. Så därför steriliserade min man sig.

Hade möjligtvis resonerat annorlunda och skaffat en tredje om jag haft råd med en nanny.

Har snart 6 barn men var egentligen nöjd efter 4. Men nör de växte upp blev suget efter en sladdis stor och känner egentligen att familjen blev komplett med henne men så blev det en hoppsan hejsan och vi kommer att få ett 6e barn men nu blir det definitivt inte fler.

Har 3 barn med ungefär 3 års mellanrum mellan alla. Jag hade alltid tänkt mig två barn så trean är en välplanerad bonus. Jag är nöjd med tre barn även om jag alltid älskat bebisar och skulle vilja få uppleva det igen, och igen och igen...

Nu när alla tre har utmaningar i skolan är jag glad att vi inte har fler.

Om du är gravid just nu kanske det inte är så konstigt att du funderar på frågan. Du kan nog inte tänka klart på detta just nu därför, utan bestäm tex att när yngsta barnet är ett år så tänker du ordentligt igenom framtiden ihop med din partner. 

Hur har du räknat ut just siffran 4, kan du också fundera över. Är det för att du själv har tre syskon tex eller är det bara något random nummer du fick för dig när du var liten och så har det hängt kvar? Ibland får vi bara för oss saker, liksom. Kanske är det inte livsviktigt med just 4? 

Jag har två och har egentligen aldrig reflekterat över om det var "nog" eller att man visste om det räckte eller inte - det blev nog mest så bara. 

3 st! Två Pojkar, 1 flicka, I den ordningen.

För att vi fick två pojkar på raken så stannade vi aldrig sen heller, fast att jag verkligen hade bestämt att 'i alla fall.. bara Jag ville ha en av varje, sen fick det vara bra.. men så blev det tre.

Ångrar såklart ingen av ungarna, och nu kan jag inte välja bort någon av dom givetvis heller, hemska tanke annars oavsett hur illa dom än beter sig ibland mellan varandra och andra barn ..Men Jag skyller på att allihopa barnen dom har fått sitt humör från Mamma, Jadå, jo helt klart"

Men om Jag är nöjd, dvs. vill ha fler?". -Både Ja och Nej. Tveksamhetens har aldrig varit större.

...



...

Jag har fyra barn, tre pojkar och en flicka. Den yngsta har en annan pappa än de tre äldsta. Vi har fattat beslutet att vara nöjda, även om vi kanske inte riktigt är helt nöjda.

Jag har inga barn och kommer aldrig att få några heller. Grattis er alla som har barn

Har två pojkar och är väl både nöjd och inte. Maken är nöjd med två men jag har alltid sett mig med tre barn. Hade ju varit kul med en flicka också. Men jag har haft två förlossningar som slutat med snitt, komplikationer efter båda och dessutom fått ena barnet prematurt vilket jag inte vill uppleva igen. Så det blir "bara" två och jag fokuserar på att vara glad över mina två killar :)

0
jag är nöjd

Jag har blivit välsignad med en frisk och vacker liten flicka. Så jag har ett barn, och är nöjd så.

Inga barn, oftast nöjd med situationen men kan ibland tycka att det är sorgligt att släktträdet slutar med mig.

Har du inga syskonbarn heller som ?trädet? kan växa vidare med?

Nope - ensambarn i en liten släkt. Några kusinbarn är närmaste släkt - där finns det fortfarande hopp.

Jag har egentligen velat ha sex barn, men det är ju väldigt svårt att ge alla alla barn den egentid de behöver så känns tillräckligt med fyra. Ettan och tvåan har stor åldersskillnad så ville egentligen att dessa tre barn (det i magen och kommande två) skulle ske så tätt som det är möjligt. Går det inte att få tätt så vill jag inte ha fler.. Min största skräck, efter att få föda sjuka/döda barn är att ha stor åldersskillnad mellan varje barn. Skulle vara missnöjd hela livet över det.

Så det är att bestämma precis när bebisen föds, vilket är så svårt.

Har ett barn. Vi fick henne tidigt, jag var 22 han 23. Kändes helt ok, var "klara med den biten".

Fick svår ångest med livskris vid 40 där jag kände att jag ville haft fler barn, att han lurat mig på barn, att han inte borde lyssnat när jag sagt att jag inte ville ha fler utan förstått att jag ville ha fler ändå och gjort mig gravid. Betedde mig riktigt uselt, främst mot honom.

Han har genomgått en vasektomi (jag tappar sexlusten av p-piller) vilket vi då var överens om men under denna perioden hatade jag honom för det.

Jag fattade inte att jag tappade greppet om verkligheten, blev knäppare och knäppare, började klandra min egen dotter för att jag inte hade fler barn och när jag även började skrika på henne så körde min man mig till psyket. Jag var inlagd i två månader.

Men jag är nöjd med 1. Trots det där. Det var en 40årskris som heter duga, min man googlade på hårpluggar ett par ggr men skaffade inga, jag gjorde det där.

Tvillingar. Hade vi inte fått två på en gång så hade det säkerligen bara blivit ett.