Vi som försökt en längre tid - första barnet

Då fick jag offentligt negativa test idag och har mens, så detta mitt första IVF-försök är över :( Kliniken ringde upp nyss, de beklagade (får alltid så himla varmt och fint bemötande vilket jag uppskattar) och sa att då slutar jag med medicinen Lutinus nu och hör av mig i januari när nästa mens kommer. Man gör ingen återföring denna cykel utan kroppen behöver vila från behandling och därför väntar man alltid till nästa cykel. Vi får dock försöka själva denna ägglossning om vi vill. Hon tyckte ändå att det var "bra tajming" att de har ju ändå julstängt tom 10/1 så det hade ändå blivit en paus och inte gått att starta ny behandling just nu pga jul och nyår. Kommer inte ihåg om hon sa något mer, men något sånt. Har egentligen redan gråtit i 2-3 dagar över det här, så känner mig mest tom idag. Just det här med ännu en jul där jag sitter utan barn, utan graviditet, och behöver se alla andras gravidmagar och söta bebisar och glada barn - det gör ont, det kan jag inte sticka under stol med. Men jag hoppas ändå att jul och nyår kan ge lite annat att tänka på också (får kanske ta en liten paus från Instagram och Facebook där det är så mycket bebis- och barnbilder jämt men inte minst i december) och sen i början av januari ska vi flytta så det kan också bli bra att fokusera på. 

Hoppas så mycket att det kan trilla in något mer positivt besked i denna grupp och att 2022 blir vårt år hörrni 

Hej tjejer!

Är det någon som vet hur det fungerar med IVF och när man har rätt till det? Jag är nyligen fylld 35 och har fyra missfall bakom mig. Graviditeterna har kommit med ca 6 mån mellanrum. Har genomgått utredning men de hittar ingenting. Börjar nu känna att jag vill ha en plan framåt om det här inte tar sig. Vet att IVF inte hjälper grundproblemet - men blir iaf fler försök på kortare tid. Jag har hört att gränsen går vid ett år utan graviditet. Stämmer det och hur ställer man sig till missfall däremellan? Vi har visserligen råd att göra IVF privat så det är ju ett alternativ - men jag går i tankarna att isåfall göra det privat samtidigt som vi väntar in de landstingsfinansierade försöken eller liknande om tiden börjar ticka iväg. Usch, är så uppgiven just nu. Styrkekram till er alla som kämpar och tacksam om nån vet hur vården ställer sig till IVF vid upprepade missfall!

Uppdatering från mig. Idag var vårt första besök på kliniken inför vår IVF. Vi har fått massa frågor ställda, vägts, mätts och jag har tagit nytt amh-prov samt gyn-undersökning och kollat mina äggreserver igen med ultraljud för att fastställa vilket "program" vi ska ingå i. Det blir det "korta programmet", där jag kommer få börja med sprutorna på en gång när processen väl är igång sen. Vi har också tilldelats väldigt mycket information hur själva processen går till. Vi fick väldigt bra bemötande och allt har gått bra. I.o.m jul/nyår så kommer vi få komma tillbaka i mitten av januari, eller endast jag, och få information om hur man tar sprutorna. Vi har också tilldelats kurator så vi ska få stöd i processen, vilket jag tycker känns väldigt bra. Det kommer garanterat behövas. Besöket tog lite över 2h. 

Min sambo blev lite chockad för dom ville först ta ett nytt spermaprov, men dom såg sen att det var så pass kort tid sen han gjorde ett att han inte behövde det, vilket han blev väldigt lättad över. Han känner att han måste ställa in sig på det mentalt för att klara av att göra det, vilket jag kan förstå.

Efter besöket så sa min sambo, "hade jag varit dig, hade jag aldrig gjort det där". Han tyckte allting lät otroligt läskigt och skrämmande, det som jag behöver ta mig igenom i allt detta.. sprutor.. äggplock etc.. Och ja, jag känner mig rädd inför det, och jag kände mig nog ännu mer rädd efter idag då det känns mer verkligt allting. Hittils har man bara snackat om det. Nu satt man där.  Men att månad efter månad gå barnlös och aldrig komma framåt, är oerhört smärtsamt, så vad är alternativet? Jag vet inte, men jag blev ledsen när han sa så. Och att, vore det han som skulle behöva gå igenom allt det där, hade han förmodligen inte gjort det.  

Med det sagt, mycket blandade känslor efter denna dagen. Glad för att ha kommit igång processen (äntligen!!), att liksom ha hamnat i "systemet", men samtidigt lite rädd.

Hej Soff! Vi är verkligen i fas! Jag var också på kliniken idag och har planerad start i vecka 3, när mensen nu behagar komma.

Uppdatering från mig. Idag var vårt första besök på kliniken inför vår IVF.

Uppdatering från mig. Idag var vårt första besök på kliniken inför vår IVF. Vi har fått massa frågor ställda, vägts, mätts och jag har tagit nytt amh-prov samt gyn-undersökning och kollat mina äggreserver igen med ultraljud för att fastställa vilket "program" vi ska ingå i. Det blir det "korta programmet", där jag kommer få börja med sprutorna på en gång när processen väl är igång sen. Vi har också tilldelats väldigt mycket information hur själva processen går till. Vi fick väldigt bra bemötande och allt har gått bra. I.o.m jul/nyår så kommer vi få komma tillbaka i mitten av januari, eller endast jag, och få information om hur man tar sprutorna. Vi har också tilldelats kurator så vi ska få stöd i processen, vilket jag tycker känns väldigt bra. Det kommer garanterat behövas. Besöket tog lite över 2h. 

Min sambo blev lite chockad för dom ville först ta ett nytt spermaprov, men dom såg sen att det var så pass kort tid sen han gjorde ett att han inte behövde det, vilket han blev väldigt lättad över. Han känner att han måste ställa in sig på det mentalt för att klara av att göra det, vilket jag kan förstå.

Efter besöket så sa min sambo, "hade jag varit dig, hade jag aldrig gjort det där". Han tyckte allting lät otroligt läskigt och skrämmande, det som jag behöver ta mig igenom i allt detta.. sprutor.. äggplock etc.. Och ja, jag känner mig rädd inför det, och jag kände mig nog ännu mer rädd efter idag då det känns mer verkligt allting. Hittils har man bara snackat om det. Nu satt man där.  Men att månad efter månad gå barnlös och aldrig komma framåt, är oerhört smärtsamt, så vad är alternativet? Jag vet inte, men jag blev ledsen när han sa så. Och att, vore det han som skulle behöva gå igenom allt det där, hade han förmodligen inte gjort det.  

Med det sagt, mycket blandade känslor efter denna dagen. Glad för att ha kommit igång processen (äntligen!!), att liksom ha hamnat i "systemet", men samtidigt lite rädd.

Hej!

Börjar med att beklaga dina missfall <3 I vårat fall så har det varit att blir man gravid (även om man får missfall) så räknas året om. Därav köpte vi privat, för annars skulle vi ha fått vänta till sommaren 2022 vilket vi inte hade lust med. I och med 4 missfall, har du fått göra någon utredning? Det skulle jag nog tänka var bäst i erat fall. Efter 3 missfall har man rätt till utredning. Har du varit upp till vården med något av dom?

Jag vet inte om IVF kan beviljas i och med upprepade missfall. Vi har haft 2 i rad i vecka 9 och fick veta sist att vi kan ju bli gravida och IVF är för de som inte kan? helt sjukt då vi är lika barnlösa som någon som aldrig plussat. Hör dig för med eran region och se vad de svarar. Jag tänker att det alltid är värt att prata med vården. Kanske tänker de annorlunda i erat fall i och med fler missfall. Önskar dig all lycka till! Kram