Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Strul som vanligt med att citera men tack för ert stöd tjejer <3 nu har vi tagit första sprutan och det gick superbra!
Strul som vanligt med att citera men tack för ert stöd tjejer <3 nu har vi tagit första sprutan och det gick superbra!
Skönt att höra att det gick bra med första sprutan! :D Jag laddar upp själv inför detta om ett par veckor! :D
Detta var vårt sista försök innan IVF, och det blev bara 1 tillfälle innan äl, kanske 2 dagar innan. Men jag orkade verkligen inte pressa fram något som ingen av oss kände för. Jag var så trött, och min sambo hade en del ångest.. och jag bara kände.. f*ck it. Det kan ju räcka med 1 tillfälle..man vet aldrig. Men jag är hursom inställd nu på att börja med sprutorna om ett par veckor, och jag är astaggad!!!
Detta var vårt sista försök innan IVF, och det blev bara 1 tillfälle innan äl, kanske 2 dagar innan. Men jag orkade verkligen inte pressa fram något som ingen av oss kände för. Jag var så trött, och min sambo hade en del ångest.. och jag bara kände.. f*ck it. Det kan ju räcka med 1 tillfälle..man vet aldrig. Men jag är hursom inställd nu på att börja med sprutorna om ett par veckor, och jag är astaggad!!!
Detta var vårt sista försök innan IVF, och det blev bara 1 tillfälle innan äl, kanske 2 dagar innan. Men jag orkade verkligen inte pressa fram något som ingen av oss kände för. Jag var så trött, och min sambo hade en del ångest.. och jag bara kände.. f*ck it. Det kan ju räcka med 1 tillfälle..man vet aldrig. Men jag är hursom inställd nu på att börja med sprutorna om ett par veckor, och jag är astaggad!!!
Ni som går igenom eller ska påbörja IVF här inne, vad har ni haft för faktor till infertilitet om någon? Och vad har era värden för TSH och AMH legat på? Om ni vill svara bara. 
Min del är färdig för utredningen, normal livmoder och fri passage i äggledarna, TSH låg på 1,7 vilket jag förstått är utmärkt men AMH dock på 1,0 vilket när jag läser i olika tabeller för ålder är åt det lägre hållet för min del (33 år) men inte katastrofalt. Det är ju fortsatt en sammanvägd bedömning av olika faktorer osv. Väntar nu på samtal från utredande läkare för vidare planering (men tror väl iof inte annat än att han kommer skicka remiss för godkännande av IVF omgående).
Hade första samtalet med kuratorn igår tillsammans med min sambo. Vi fick bilden av att hon skulle kontakta oss bara för att få stöd i processen, ifall vi ville. Hon började samtalet med att det inte är något som kommer påverka vår behandling på något sätt, när vi får börja etc. Då kunde jag slappna av, för har en ständig rädsla för att något ska gå åt helvete, med tanke på hur krokig väg det varit hittils. I slutet av samtalet så sa hon att hon ska prata med läkaren och "teamet" så kommer dom återkomma med "beslut". Jag liksom, "beslut"? Och hon säger att hon inte tror vi behöver oroa oss på något sätt, men det är ju lätt!?! Har sen dess varit i upplösningstillstånd, kan inte tänka klart, har extremt svårt att fokusera på jobbet, har brutit ihop, har panik! Jag är totalt livrädd att något ska sätta käppar i hjulet.
Och allt började med att min sambo tog upp att han lider av ångest ibland. Det var därför vi fick frågan från första början, men vem f*n hade kunnat tro att det skulle bli som någon slags utredning på det!? Då hade han ju inte sagt något överhuvudtaget!? Jag orkar verkligen inte detta. Det räcker nu!!!!!!!!!!
Är så förbannad och ledsen att jag bara vill försvinna just nu. Jag ringde imorse till kliniken och hon ska ringa upp mig, och nu kan jag bara sitta här vid telefonen och vänta. Kan inte fokusera på nåt annat.. Jag vill bara veta vad som händer!?
Hade första samtalet med kuratorn igår tillsammans med min sambo. Vi fick bilden av att hon skulle kontakta oss bara för att få stöd i processen, ifall vi ville. Hon började samtalet med att det inte är något som kommer påverka vår behandling på något sätt, när vi får börja etc. Då kunde jag slappna av, för har en ständig rädsla för att något ska gå åt helvete, med tanke på hur krokig väg det varit hittils. I slutet av samtalet så sa hon att hon ska prata med läkaren och "teamet" så kommer dom återkomma med "beslut". Jag liksom, "beslut"? Och hon säger att hon inte tror vi behöver oroa oss på något sätt, men det är ju lätt!?! Har sen dess varit i upplösningstillstånd, kan inte tänka klart, har extremt svårt att fokusera på jobbet, har brutit ihop, har panik! Jag är totalt livrädd att något ska sätta käppar i hjulet.
Och allt började med att min sambo tog upp att han lider av ångest ibland. Det var därför vi fick frågan från första början, men vem f*n hade kunnat tro att det skulle bli som någon slags utredning på det!? Då hade han ju inte sagt något överhuvudtaget!? Jag orkar verkligen inte detta. Det räcker nu!!!!!!!!!!
Är så förbannad och ledsen att jag bara vill försvinna just nu. Jag ringde imorse till kliniken och hon ska ringa upp mig, och nu kan jag bara sitta här vid telefonen och vänta. Kan inte fokusera på nåt annat.. Jag vill bara veta vad som händer!?
Men det kommer gå bra! Vad var anledningen till att ni fick kuratorsamtal? Får alla det erbjudandet i Sverige?
Men det kommer gå bra! Vad var anledningen till att ni fick kuratorsamtal? Får alla det erbjudandet i Sverige? Aa fruktansvärt!... vi hamnade i högspecialiserad vård pga min sjukdom som jag har (ofarligt njursjukdom), och tydligen så är deras rutiner lite annorlunda än i vanliga fall. Så många går via kurator där. Men det har varit en totalbrist i kommunikation från deras sida varför vi från första början överhuvudtaget skulle ha ett samtal med kurator. Det har inte framgått alls hur processen skulle se ut. Och vi har mött på såna här problem från START när vi skulle påbörja utredning, "kommunikationsmissar", att jag är så fruktansvärt trött nu på detta! Helt slutkörd mentalt. Det är inte ok!
Pratade med kuratorn igen och hon bad om ursäkt för att vi har blivit utsatta för detta, det är inte så det ska gå till. Hon skulle göra vad hon kunde för att påskynda detta pga att det är dom som har felat.
Det enda hon kan säga är att hon inte ser några konstigheter med oss och att det inte finns någon anledning till oro vad hon kan se, men att det måste gå via läkare. Hon sa också att det är ytterst ovanligt att man blir nekad behandling. Hon försökte lugna mig med detta. Och ja, lite lugnare kanske.. men minsta lilla tvivel gör att jag inte kan slappna av överhuvudtaget. Hon sa att vi skulle få besked nästa Torsdag (!!!!).... men hon skulle göra vad hon kunde för att påskynda det som sagt... så hoppas innerligt att det går snabbare. Tar hellre en kniv i benet än att gå runt i denna ovisshet. Att det ska ligga ett beslut hos någon annan om ens liv ska slängas upp-och-ner eller inte. Det är tortyr.
Aa fruktansvärt!... vi hamnade i högspecialiserad vård pga min sjukdom som jag har (ofarligt njursjukdom), och tydligen så är deras rutiner lite annorlunda än i vanliga fall. Så många går via kurator där. Men det har varit en totalbrist i kommunikation från deras sida varför vi från första början överhuvudtaget skulle ha ett samtal med kurator. Det har inte framgått alls hur processen skulle se ut. Och vi har mött på såna här problem från START när vi skulle påbörja utredning, "kommunikationsmissar", att jag är så fruktansvärt trött nu på detta! Helt slutkörd mentalt. Det är inte ok!
Pratade med kuratorn igen och hon bad om ursäkt för att vi har blivit utsatta för detta, det är inte så det ska gå till. Hon skulle göra vad hon kunde för att påskynda detta pga att det är dom som har felat.
Det enda hon kan säga är att hon inte ser några konstigheter med oss och att det inte finns någon anledning till oro vad hon kan se, men att det måste gå via läkare. Hon sa också att det är ytterst ovanligt att man blir nekad behandling. Hon försökte lugna mig med detta. Och ja, lite lugnare kanske.. men minsta lilla tvivel gör att jag inte kan slappna av överhuvudtaget. Hon sa att vi skulle få besked nästa Torsdag (!!!!).... men hon skulle göra vad hon kunde för att påskynda det som sagt... så hoppas innerligt att det går snabbare. Tar hellre en kniv i benet än att gå runt i denna ovisshet. Att det ska ligga ett beslut hos någon annan om ens liv ska slängas upp-och-ner eller inte. Det är tortyr.
