Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Det verkar vara väldigt olika mellan kliniker vad man har för rutiner kring progesteronet och när man ska sluta, vilket jag tycker är lite konstigt men samtidigt verkar det ju gå bra för de flesta ändå oavsett. Jag fick på inrådan av min klinik fortsätta fram tills ultraljudet och sluta tvärt i samband med det. Det är ju inte så att det kommer skada bebisen om du fortsätter så om det känns bättre är det bara göra det. Jag blev enbart lättad när jag fick sluta, va så otroooligt less på allt kladd haha.
Det är ju såklart läskigt i början innan man sett hjärtat slå, jag kollade dagligen efter blod i trosorna. Men hoppas du kan våga lita på att det ska gå bra Soff <3 kram!
Ja precis! Jag trappade ner till typ en om dagen (hade 3 innan, och lutinus då) men sen dagen innan VUL där i v 7 tog jag ingen för ville inte att hon skulle märka att jag hade fortsatt hahaha! 
men tycker absolut du kan fortsätta och successivt trappa ner om de känns bäst i magen, skönt sen när man fått se lite hjärtslag som RH93 skriver! 
Det verkar vara väldigt olika mellan kliniker vad man har för rutiner kring progesteronet och när man ska sluta, vilket jag tycker är lite konstigt men samtidigt verkar det ju gå bra för de flesta ändå oavsett. Jag fick på inrådan av min klinik fortsätta fram tills ultraljudet och sluta tvärt i samband med det. Det är ju inte så att det kommer skada bebisen om du fortsätter så om det känns bättre är det bara göra det. Jag blev enbart lättad när jag fick sluta, va så otroooligt less på allt kladd haha.
Det är ju såklart läskigt i början innan man sett hjärtat slå, jag kollade dagligen efter blod i trosorna. Men hoppas du kan våga lita på att det ska gå bra Soff <3 kram!
Ja jag har läst det, och det gör det ju bara än mer förvirrande! >< haha jo man är ju väldigt less på det alltså...
Samma här... varje gång man går på toa... jodå<3 jag har ändå tillit <3 men fortsätter nog ett tag med 1/dag så får vi se när jag vågar sluta. Jag tror jag också gör det till ultraljudet, känns tryggare på nåt sätt. Kram <3
Ja precis! Jag trappade ner till typ en om dagen (hade 3 innan, och lutinus då) men sen dagen innan VUL där i v 7 tog jag ingen för ville inte att hon skulle märka att jag hade fortsatt hahaha!
men tycker absolut du kan fortsätta och successivt trappa ner om de känns bäst i magen, skönt sen när man fått se lite hjärtslag som RH93 skriver!
Ah okey, hahah! Tänkte på det också faktiskt att jag inte skulle ta på själva ultraljudsdagen pga det >< hah.
Ja jag gör nog det <3 jo precis <3
Alltså, jag känner mig lite galen. Har varit rätt lugn i hela processen men den senaste tiden har jag varit så enormt känslig, det här är så himla tärande. Bröt ihop igår när min kille ville äta middag på restaurang, sitta i solen och ha det bra. Började paniiiikgråta. Liksom, det känns ibland som att man kan göra så mycket fel? Äta fel mat, dricka fel, stressa för mycket, träna för lite, träna för mycket, ägglossa för tidigt eller för sent (väntar på FET på en klinik som har stängt på helgen). Och allt ligger på tjejen. Får panik! De senaste dagarna har den här känslan lagt sig som ett blött täcke över allt, ska på middag med jobbet idag men känner bara en total ångest över hela grejen. Känns som att jag aldrig kommer bli glad igen :(
Skriver här för att jag tror ni är dom enda som förstår
Hej allihopa 
Har inte läst tråden ännu, men blev precis medlem här och såg direkt den här tråden som passar mig.
Jag och maken har försökt i 3 år. Det tog alltså 3 år, men nu i april så kom första plusset någonsin. Sjukaste känslan någonsin. Aldrig vart med om liknande. Hade precis accepterat att man kanske aldrig kommer bli gravid. Vi hade precis skickat in remiss till reproduktionskliniken... (det tog tid innan vi gjorde det för så extremt rädd för dåliga resultat och svar). Men 6 st olika tester visade alla positivt!!
Är nu i vecka 11(10+2) och har tid för inskrivning imorgon. Kommer vara skönt för har levt med extrem ångest dessa veckor. Extremt rädsla för missfall, så kommer få göra ultraljud imorgon. Kommer vara skönt med ett bevis på att det lever, för man har ju googlat sönder dessa veckor om missfall, missed abortion, spökveckor och allt därimellan.
Eftersom jag ändå skapat ett alias för att kunna gratta Soff kan jag ge en liten uppdatering om vår status :)
Vet att det är några nya här i gruppen, så lite kort sammanfattat har vår resa sett ut såhär.
Juli 2020 började vi försöka. Jag hade problem med mellanblödningar och det tog gyn 10 månader att komma fram till att det var en polyp på min livmodertapp. Då ville man inte ta bort den för man tyckte inte att det gjorde något. Jag tvingade de att ta bort den och då plussade vi direkt. Inga fler problem med mellanblödningar heller. Första plusset slutade dock i tidigt missfall. Var förstörd och livrädd att det skulle ta lika lång tid igen, men efter 2 månader plussade vi igen i juli förra året.
I oktober 2021 går mitt vatten i vecka 17. Man tror att det beror på en svag livmodertapp, men vet inte. Stödet och utredningen från vården har varit under all kritik, men nu finns en plan för oss i nästkommande graviditet med täta kontroller på min begäran.
I januari 2022 bestämmer vi oss för att försöka på nytt. Plussar på digitalt, men får missfall. Bryter ihop.
I mars plussar vi igen på digitalt test, men får missfall några dagar senare.
I april händer samma sak.
Sedan oktober har vi dessutom haft 3 dödsfall i familjen, 1 cancerdiagnos och 1 nära anhörig som fallit tillbaka i missbruk. Och 5 missfall på ett år. Det har varit obeskrivligt skitigt kan man säga. Nu har vi bestämt oss för att försöka leva ett liv parallellt med alla dessa sorger iaf. Försöka vara mindre i allt det tråkiga och göra mer av sådant som ger oss energi. Livet har varit orättvist mot oss, men vi måste fortsätta leva.
Vi fick veta i mars att vi redan nu är kvalificerade för IVF i vårt län, men när vi nu bad de skicka in remissen för att få börja i höst säger samma läkare att vi inte är kvalificerade utan måste vänta till i höst. Orkar inte bråka mer utan nu försöker vi på egen hand fram till i höst då remissen kommer skickas in för IVF.
Vi har också satt en deadline för hur länge vi ska hålla på med detta då både jag och sambon är dränerade efter 2 års kamp som inte bara inneburit svårighet att bli gravid, utan även att behålla. Har vi inte fått biologiska barn nästa sommar kommer vi istället att bli familjehem.
Nu är vi mitt i ÄL och då är sambon givetvis på bortajobb. Våra hinder tar aldrig slut 
Kram på er <3
Alltså, jag känner mig lite galen. Har varit rätt lugn i hela processen men den senaste tiden har jag varit så enormt känslig, det här är så himla tärande. Bröt ihop igår när min kille ville äta middag på restaurang, sitta i solen och ha det bra. Började paniiiikgråta. Liksom, det känns ibland som att man kan göra så mycket fel? Äta fel mat, dricka fel, stressa för mycket, träna för lite, träna för mycket, ägglossa för tidigt eller för sent (väntar på FET på en klinik som har stängt på helgen). Och allt ligger på tjejen. Får panik! De senaste dagarna har den här känslan lagt sig som ett blött täcke över allt, ska på middag med jobbet idag men känner bara en total ångest över hela grejen. Känns som att jag aldrig kommer bli glad igen :(
Skriver här för att jag tror ni är dom enda som förstår
Men åh hej Ericky! va glad jag blir att du skapar ett alias för att kunna gratta mig! så gulligt av dig!! TACK så mycket! Ja det var verkligen helt magiskt att få se det där strecket dyka upp. SOM man har väntat på det! Går inte med ord att beskriva. Självklart är man lite orolig ibland, men försöker ha tillit till att allt kommer gå bra Verkligen! Efter denna långa tid vill man unna sig att få må bra och njuta av detta.
Jag läste ditt senare inlägg, och beklagar verkligen allt du har behövt gå igenom. Har tänkt på dig till och från och undrat hur allt gått. Livet är verkligen inte rättvist någonstans. Jag hoppas så innerligt att det kan få vända för er på alla plan. Massa kramar!!
Hej !
Vill gärna också hoppa in här...
Började försöka sommaren 2019, hade sedan 2020 ett halvårs coronapaus... Under senaste året varit gravid 3 ggr, Ma i v. 12 som visades på KUB, sent missfall i v. 18 i julas pga infektion, ett helt friskt barn, helt fruktansvärt, och ett superdupertidigt missfall i v. 5 nu i april....
Vi hade jättesvårt att bli gravida först, funderade på IVF. Men nu verkar inte det vara problemet längre utan snarare att behålla.
Denna kampen är bland det absolut värsta jag varit med om, förutom sjukdom inom familjen... Det tär på en så så så så så mycket. Vill gärna följas åt och få och ge stöd och pepp i denna tunga kamp !