Vi som försökt en längre tid - första barnet

Ja, känns så himla tråkigt att jag kommit till en punkt där jag nästan är helt blank. Jag bryr mig liksom inte ens om att testa för jag vet redan innan att det inte blev nåt, så varför ska jag testa liksom!? Det känns ju precis likadant varenda månad!? Och även om jag läst att många känner molvärk etc. men sen varit gravida, så kan jag inte för mitt liv tro på att det någonsin skulle vara så på mig. Något måste ju vara annorlunda när man faktiskt är gravid!? tänker jag. Man analyserar sönder symptom och sin kropp under denna långa tiden att jag känner igen miiiinsta lilla sak. Och så fort jag känner den där känslan... som jag känner månad efter månad... ungefär en vecka, eller några dagar innan bim, då känns det kört. 

Har också slutat tempa och tagit äl-tester, och det känns väldigt skönt att slippa! Jag hoppas att det var en nidblödning<3 men förstår precis dina tankar, den hopplösa känslan att, varför skulle det vara annorlunda nu?! Men jag hoppas verkligen, både för dig, och för mig, att det får vända snart. 

 Va skönt att du också har några att prata med om det! Precis, man behöver absolut inte fläka ut sig för hela omgivningen, men skönt att ha några. För när man kommit till en viss punkt, och det gått lång tid, så är det ju inte så lätt att hålla upp en fasad.

Tack <3 ja, jag vet ju inte hur det känns om jag skulle vara gravid. Men har någon slags övertygelse om att NÅGOT skulle kännas annorlunda. Och det gör det inte.

Ja men precis, har också tänkt likadant, att man varit glad för att "allt fungerar". Men man visste inte mycket alltså. Man har insett så mycket under dessa månader, och lärt sig så mycket, som man tänker att man borde fått lära sig i skolan. Ja usch, har i princip börja känna ren ilska när mensen kommer, som att kroppen sviker mig. I mörka stunder kan jag t.o.m känna "men jag kanske inte förtjänar att få uppleva den glädjen att få ett plus, det är bara andra som får", men det är ju kring mens som sådana tankar kan komma.

Man måste känna själv när man känner sig redo för det <3 och om man nu vill det. Jag ville inte det förut. Men när det började närma sig ett år för oss, och jag fick veta att min bror skulle få sitt andra barn, så kunde jag inte hålla masken, så där sprack det. Och sen dess kände jag att, varför ska jag INTE kunna prata om en sån här sak? Det känns som ett så enormt tabubelagt ämne, tills man faktiskt öppnar sig, och det plötsligt blir något helt "normalt". Och på något sätt så kändes det bra igår att säga det till min vän igår också för att "undervisa lite" att det faktiskt inte alltid är så enkelt, som många tror. Lite "sätta folk på plats", haha. 

Och ja, det blir verkligen så, ens fokus riktas ju åt det hållet så alla är gravida kring en. Som att världen ska slå lite extra på en, haha. Skönt att du har en sådan stöttande sambo <3 och ja det är verkligen skönt att kunna ha alla här att vända sig till. Min sambo är stöttande, men väldigt trött på att höra om detta, haha. Så då kan jag ventilera mycket här. Tack <3 Kramar 

Tack för stöd <3 både från dig och ovanstående <3 

Ja det känns verkligen som att kroppen sviker en gång på gång. Och utredningen kommer upp i mitt huvud, att allt ser ok ut, men ändå så kommer mensen varenda. jäkla. gång. Och blir så trött på det. Jaa kan inte alla gravida/med barnvagn bara stanna inne tills vi är gravida så man åtminstone slipper lida för DET >< ...

Tack <3 ja jag försöker att bara vara i det, och så får man så småningom ta nya tag.. jag kommer aldrig ge upp. Även om jag kommer vilja det ibland. 

Tack så mycket <3 ja, det känns skönt att inte hålla uppe någon slags fasad utan bara säga som det är. Det är jobbigt som det är denna resa, att hålla uppe en fasad blir för mycket tycker jag. Det äter upp en till slut.

Kram <3 

<3 ja, det känns skönt. Trodde dock att jag kom mer i balans som kanske skulle leda till en graviditet, men där har inget hänt. Första månaden utan spottings flippade jag för trodde förstås att jag var gravid >< .. men men. Det är ju såklart bra att bli av med spottings. 

Kanske B6 som saknas då? vem vet? Men kan säkert bero på många saker att man har spottings... hoppas nu också blir av med det <3 

Tack för pepp <3 jag är dock helt säker på att den kommer så bara väntar... så man kan gå vidare. 

Jo, precis, det var ett hårt slag att ta :(( 

Hoppas det. Att nååååån dag... så händer det. 

Kram <3 

Förstår helt att du behövde pausa här <3 måste kännas fruktansvärt att behöva vänta ytterligare, när man ställt in sig på att komma vidare nu. Känner verkligen med dig!!!! 

Ja min mens är på ingång.. som vanligt :(( är arg, ledsen och besviken, men har ingen lust att låta det ta över nu.. så tänker försöka njuta av sommaren och återigen, fokusera på eventuell IVF till hösten. 

Kramar till dig! 

Blir så irriterad när min kropp gör såhär. Har haft så lite då och då vid mens, att det verkligen känns som att mensen ska starta, t.o.m så pass att jag tar en ipren, men så segar det sig fram så in i bängen!... och startar inte förns någon dag senare eller så. Så är det nu. Den skulle komma idag, och förut när vi skulle ta en cykeltur så tog jag med en ipren för säkerhetsskull för kände att värken började bli ganska påtaglig,  och satte dit skydd ifall att. Och så går värken över, och så håller det på så ett tag, tills det faktiskt börjar på riktigt. Kan det inte bara börja så man kan gå vidare!! >< .... känns verkligen som kroppen jävlas med en ibland alltså. 

Tack för ert fina stöd <3 

Som väntat kom mensen idag :'( så 15:e försöket ner i toaletten..

Ericky: den kan diffa 1, max 2 dagar.

Kram <3