Vi som försökt en längre tid - första barnet

Okej, du kände inte så i andra ivfomgången? Är ju skönt att veta att det kan bli annorlunda om det blir en nästa gång. Jag råkade ta 75 för mycket. Frågade läkaren på ultraljudet imorse och han sa att det inte var någon fara (Tack o lov). Minns du hur många äggblåsor du hade vid ultraljudet? Var det lika många som du hade sen vid ÄP eller kan det komma fler? Jag hade 13 st nu i väldigt olika storlekar, två var nästan mogna och resten för små för ÄP så fick inbokat ÄP nästa måndag. Dom två som var störst kommer antagligen inte vara bra då sa han så vi satsar man på dom mindre. Men det känns lite med isåfall 11 äggblåsor? Det är ju inte ägg i alla oftast..

Tack snälla för dom peppande orden! Det är precis så jag försökt tänka senaste dagarna och det känns redan lite bättre. Det kan ju inte göra ondare än när min äggledare brast tänker jag och då tog det 30min innan dom sövde mig. Och nu är det ju något lite roligare som ska göras, nu ska ju ett embryo sättas in i min kropp istället för opereras ut. Sen blir ju inte smärtan mindre för att jag oroar mig så kan istället tänka på dom lite roligare delarna i detta! :)

Skönt att höra att du var redo för ÄP! Hur många dagar har du tagit sprutorna? Var också på ultraljud imorse men var flera som var för små så får vänta en vecka för ÄP. Jag blev också lite besviken över mängden blåsor då man hört dom som haft 20-30 stycken.. men försöker tänka att hellre kvalitet än kvantitet i detta fall och vem vet det kanske är dunderägg som är där inne, då behövs det inte fler. Men ååå vad avundsjuk jag blir, jag hade betalat dyrt för att få sövas! Jag blev sövd i våras när jag hade utomkvedshavandeskap och äggledaren brast. Jag hade en väldigt bra upplevelse. Vaknade upp och var lite förvirrad men framförallt fokuserad på att få saft av personalen, jag var sååå törstig. Jag var extremt pratglad, vet inte om det berodde på narkosen eller morfinet dock. Sen ringde jag sambon och berättade att jag levde. Jag mådde inte alls illa eller något sånt av det.

TACK så hemskt mycket! Jag blir på något sätt lugnare när jag får läsa framförallt siffror, vet inte varför. Jag har ingen i min närhet som jag vet har gått igenom ofrivillig barnlöshet så jag har en konstant känsla av att vara sämst i klassen if that make sense.. Många mår nog bäst av att se lyckade ivf-försök, det gör ju jag också men jag känner också ett behov av att se de som inte lyckas direkt för då känner jag mig inte ensam om det misslyckas och jag har då sett att andra tar sig igenom det vilket ger mig lite mer kraft att också orka. Jag har också tänkt att andra omgången nog känns skönare då man vet vad man har framför sig, jag gillar kontroll och här har man ju 0 kontroll. Tack igen för att du tog dig tid och delade med dig! Nu har jag gjort en egen anteckning i mobilen också där jag skriver ner alla datum m.m! :)

Fick precis ett sms av 1177 att jag hade ett meddelande där. Så jag loggade in och fick mig en liten chock, en inbokad tid på Sahlgrenska reproduktionsmedicin nu om en månad. Vad gör jag nu? Är det bara att avboka den? Känns så läskigt när man äntligen är framme i kön att man ska avboka, dock har vi ju våra i frysen på den privata kliniken så hade väll fortsatt där ändå. Men vad är oddsen att exakt allt sker samtidigt..? Gläds självklart åt att vara gravid men känns så läskigt att avboka något man väntat på så länge. Förhoppningsvis får någon annan platsen som behöver den mer än mig nu, kanske någon utav er fina tjejer <3

Hej på er,

Några namn här är nya för mig, men många av er är ju gamla vänner så jag vill berätta för er vad som hänt. I lördags eftermiddag gick mitt vatten i vecka 17. Det konstaterades på UL att det inte fanns något vatten kvar. Vatten behövs för att bebis ska kunna utveckla sina lungor och träna rörelser mm. Förhoppningen var att vattnet skulle fyllas pp, vilket det i vissa fall kan göra. I mitt fall så verkade det gått hål helt och hållet på hinnan runt bebis och i måndags var vi tvungna fatta det oerhört tunga beslutet att avbryta graviditeten, trots att bebis var helt frisk. Utsikterna var små och risken för mig att drabbas av infektion för hög. Så i måndags eftermiddag fick jag föda fram vår lilla, lilla bebis på sjukhuset.

Vi trodde med vår otur (försökt ett år och under den tiden brottats med mellanblödningar), och sedan ett missfall, att det var vår tur nu. Allt såg toppen ut på KUB. Men livet funkar ju inte så tyvärr, att det finns någon slags universell rättvisa. Livet är oerhört tungt just ny men tillslut kommer en annan dag hoppas vi. Och ett annat barn som får leva med oss <3

<3

Du skrev precis som jag känner idag. Neg gravtest och känner att mensen är påväg. Aldrig känt mig så värdelös och misslyckad som jag gör idag. Inte ens när jag får en färdig blastocyst placerad i livmodern klarar jag av att bli gravid. Blir så förbannad på mig själv att jag gått med hopp och tro om att denna gång var vår tur.. känner med dig! Min sambo försöker vara positiv och har så svårt att förstå mig hur jag känner.. det går liksom inte att förklara för någon som inte varit med om det själv. Att trycka i sig massa medicin och tabletter som gör att man mår skit för att sen få reda på att det inte ens fungerat.. hopplöshet känner jag idag. Ska bara bädda ned mig idag och tillåta mig att tycka synd om mig själv 1 dag.

Du är inte ensam, dina känslor är fullt normala <3 man måste få ha dåliga dagar utan att känna att man måste tänka positivt.

I lördags gick vaknade jag 5am och bestämde att det var dags att ta gravtest, både ett vanligt och ett testa tidigt. Jag smög ner, kissade, testade och lämnade testen i badrummet medan jag slängde lite skräp i köket. Pojkvännen vaknar och tassar ner för att kolla testen med mig. Han tar ett och jag tar ett. Not pregnant står det på mitt och endast en linje på det pojkvännen tog.

Jag fullständigt bröt ihop. Grät från 5 på morgonen tills jag gick och lade mig på kvällen. Så fruktansvärt besviken, ledsen, arg. Det är så fruktansvärt orättvist. Vet inte hur man någonsin kommer komma över den här hjärtesorgen man har. Inte ens med en perfekt blasto funkar det, hur ska det då någonsin funka?!?!

Jag har bara en blasto i frysen, har inte stort hopp om att det ska lyckas med den, hur ska man orka med ännu en IVF omgång när man vet att det ändå inte behöver funka?

Har proppat i mig så sjuka nivåer progesterone så mensen har fortfarande inte kommit :( slutade med all medicin igår, hoppades mensen skulle komma direkt så nästa cykel kan börja. Orkar inte vänta längre!!!

Sorry för så många inlägg på raken, men nu kommer en liten uppdatering från mig också så ska jag försöka att inte ta över tråden ;) Det är tyvärr en inte så glad Vickan just nu för jag har börjat blöda nyss på ruvardag 10 (testdag på måndag, ruvardag 16) och känner bara att allt hopp har försvunnit. Ringde till kliniken och de sa att allt jag kan göra nu är tyvärr att vänta, men att det inte behöver vara dåliga nyheter utan det kan blöda lite i början på en graviditet inte minst pga Lutinus som gör slemhinnorna sköra. Men det är så svårt att hålla hoppet uppe, tårarna bara rinner och jag orkar inte med det här att det alltid ska gå så himla dåligt när det gäller just det man önskar mest av allt i hela världen...

Ser suddigt på livet just nu. Ringde kliniken som meddelade att inget av de tre som odlades vidare klarat sig. Varför skulle då det lilla tvådagars som finns klara sig? Min bristningsgräns är nog precis nådd nu <\3

Idag va en riktigt jobbig dag. Har plågat mig igenom jobbdagen för att jag är så sjukt trött och utmattad. Det är verkligen trötthet på en ny nivå. Känner mig otroligt känslig och deppig allmänt just idag. Flexade ut lite tidigare från jobbet för att försöka återhämta mig lite och ta det lugnt bara. När jag kom hem hade vi fått ett brev, som jag öppnade med sambon på telefon, där det stod att inga embryon klarat sig till frysen. Jag trodde verkligen att jag va förberedd på att det kunde bli så och var okej med det då jag läst på och lyssnat på poddar där dom pratar om att det faktiskt statistiskt är vanligt att inte få det, men luften gick totalt ur mig. Kunde inte ens fortsätta prata med min sambo och belt ihop helt. Allt känns hopplöst och man känner sig så otroligt värdelös, varför kan det inte bara gå bra.

JAG ÄR GRAVID!! Så sjukt har knappt fattat det ännu själv. Det räckte med det där enda lilla perfekta embryot. Har knappt sovit inatt. Vaknade supertidigt och va så nervös. Tog först ett predictor early som visade ett starkt streck direkt. Vågade inte tro på det och tänkte att jag kanske hade lagt det åt fel håll och det var kontrollstrecket som syntes haha. Så tog ett digitalt som också visade gravid väldigt fort. Är så lycklig och ska försöka att bara njuta av detta.

Ni som nu gått igenom ivf och plussat, hur har ni känt på vägen från återföringen till plusset? :) är nyfiken. Har ni haft några fysiska känningar och när började isåfall dessa? Räknar man förresten ruvardag 1 som dagen man gjorde återföring? kramar till er!