Älskar jag min sambo tillräckligt mycket?

Jag är väldigt lycklig, känner mig trygg och älskad och litar på min sambo till 110%. Känner att det är så det skall vara, att det är allt jag nånsin velat ha...men att jag kanske inte vill ha det jag trodde jag ville ha? Något saknas. Den där dimensionen av kärlek där jag känner att jag kan stå ut med precis vad som helst för hans skull. Den kanske saknas?

Och det är den jag tänker inte är hälsosam. Man ska inte stå ut med precis vad som helst. Man ska ha gränser. Man ska känna egenvärde.

Levde länge med en man som var otrogen och betedde sig som ett svin. Älskade honom otroligt mycket, och tror att han var "mannen i mitt liv" bara att vi träffades helt fel i livet, han mådde extremt dåligt och drog med mig ner. Men betyder inte att man inte kan älska någon annan. Nu är jag starkare och vet att skulle min nuvarande göra samma så skulle jag lämna utan att tveka, oavsett hur mycket jag älskar honom. Jag tror att man kan träffa sina själsfränder men vid fel tidpunkt i livet, man måste inte leva med dem för det.

Min nuvarande är som sagt helt underbar, men skulle aldrig tillåta mig själv att må så dåligt av en till man som exet fick mig att må. Då skulle jag dra så fort jag kunde.

Jag fick ibland för mig att min ex älskade mig, men han hade konstiga sätt att visa det på. Som att han var ute och raggade, lyckades inte hitta någon och kom hem till mig mitt i natten, jättefull och ville ha sex. Det tog jag som att han älskade mig. För han kom hem till mig, och han hade nyckel (jag hade gett honom nyckel till mig, men att han behöll den).

Eller att han sa något taskigt, men han sa det med en skämtsam ton eller skrattade när han sa det, det betydde att han älskade mig.

Såg saker som inte var där. Tolkade taskigt som gulligt. Om jag sa att jag älskar dig av hela mitt hjärta och han svarade att han älskar att jag älskar honom så tolkade jag det som han älskar mig men vill spela cool.

Eller när jag fick honom att komma...hade han inte tyckt åtminstone lite om mig och han tyckte att jag var äcklig som han sa så hade han ju inte kommit. Ingen vill ju vara med någon han tycker är äcklig, han hade inte blivit hård och inte kommit om han verkligen tyckte det han sa.

Så minsta lilla grej kunde jag tolka positivt med honom. 99 dåliga saker och 1 bra sak, och det betydde att det var bra.

När man läser TS` inlägg och hör hennes inställning inser man att vi aldrig kan komma tillrätta med män som behandlar kvinnor illa. Det kommer alltid att finnas kvinnor som tål allt och kallar det kärlek. Och som bara blir uttråkade av snälla och omtänksamma killar.

För det TS beskriver är så långt från kärlek man kan komma, det är maktutövning och utnyttjande. TS är masochistiskt lagd och om hon inte går i terapi för det kan hon aldrig bli lycklig med en vanlig man. För rätt som det är dyker en ny spännande, farlig och dominerande man upp och då faller hon pladask.

Jag kan se det med mitt förstånd att det var trasigt, destruktivt...och jag grät nog varenda jäkla dag under de åren. Jag förstår att han är ett riktigt as. Men något i mig älskar honom ändå.

Just den här känslan av att jag älskar någon annan idag, det gör jag. Men att jag inte alls älskar honom lika starkt. Jag hade inte tagit sådant från honom...men jag tog det från min ex. Är min sambo då rätt för mig? Ja jag älskar honom, men älskar jag honom tillräckligt? Är han mannen i mitt liv om jag inte hade kunnat ta det från honom?

`Hur min ex såg på mig var som någon han kunde göra vad som helst mot, bete sig hur som helst mot. Någon som älskade honom villkorslöst. Verkligen villkorslöst.

Han var inte sådär taskig mot andra, när han raggade, ofta mitt framför mig kunde han vara hur gullig och charmig som helst. Sina andra flickvänner kunde han vara jätteromantisk mot. Nästan undergiven dem? Gentleman. Det där ville jag se med mig och givetvis att han bara var med mig men det var väldigt lite av det jag fick se.

Han hade en lång relation med mig vid sidan av. Jag fick inte säga något, utan när vi sågs alla tre låtsades jag att jag var hans tjejkompis. Vi var aldrig tillsammans officiellt som ett par.

Nivån av skit man tolererar har inget att göra med hur mycket du älskar en person utan hur mycket du älskar dig själv. Ju mer du älskar dig själv desto mindre skit accepterar du.

Jag rekommenderar att du pratar med en kurator eller liknande så att du får hjälp att ta dig förbi din destruktiva upplevelse innan du pajar den här relationen.

Mig och mitt beteende? Tror det är mycket min övervikt som är problemet. Att då bli sedd av en sådan kille, som kan få nästan vilken tjej som helst, det är speciellt.

Min sambo ser också bra ut, kanske bättre tom. Men han är inte samma typ, lite blyg, inte lika ytlig. Nog minst lika kåt av sig som min ex. men riktat bara på mig istället för på flera. Så kåt på ett annat sätt. Min ex. hade bara jättesnygga tjejer vad jag vet och så mig då.

Det fick mig att känna mig utvald. Min sambo älskar mig och på det sättet är jag väl utvald men min ex. hade flera tjejer, jättesnygga tjejer och jag var en av dem fast jag inte är snygg...svårt att förklara det.

Tror det mycket är min övervikt det beror på. Min sambo vet att jag är överviktig, vi har pratat om det han kan hjälpa mig att bli av med den om jag vill säger han men att han älskar mig ändå varje kilo av den. Annars kommenterar han den inte. Min ex. trackade mig alltid för den och fick mig att må dåligt över den. Kunde spruta spraygrädde på sig som jag skulle äta upp. Såna saker.

Vet fu varför du känner så?

Det för att du förtjänar inte din sambo han förtjänar en bättre kvinna än ett ex luder.