en sladdis eller inte?
Det blir en stor omställning, det får du vara beredd på.
Att ha självgående barn och sen börja om sliter. För man behöver kunna och förväntas vara ett stöd på så många nivåer samtidigt. Allt från att prioritera en nyfödd som inte kan vänta på mat eller blöjbyte och som måste gå först, till att hjälpa till med läxor, vara engagerad i idrott eller andra aktiviteter, lösa frågeställningar och problem kring de äldre barnen, ha koll på allt hemma (ihop med partner givetvis om man är två föräldrar) osv. Samtidigt som alla ska må bra, ha mat och rena kläder och du ska få till vettigt med sömn.
Vi har 11 år drygt mellan barnen och det var 100% självvalt. Och även om vi var förberedda och insåg att det här kommer bli en utmaning - så är det jobbigt mellan varven. Det värsta var när den yngsta fick kolik. Syskonet förstod ingenting - här kommer ni hem med en bebis och han bara skriker och skriker. Han var ofta iväg på sin träning på kvällstid när det skreks som mest men då frågade han när han kom hem - "har han slutat nu"?
Och nu när yngsta är dagisbarn och äldsta går i högstadiet så är sömnen det svåraste. Att kunna vara uppe sent med äldsta ibland, att unna mig det för att jag vill tex. kolla på film eller fotboll med honom, och sen veta att yngsta vaknar ca 0530... Man ska räcka till åt alla håll.
Men vill man så går det förstås. Det är självklart värt det.