Min sambo vill ha en hund, inte jag

Jag tänker att du kanske kan gå med på att hon skaffar hund men att hon då ska lova att hon kommer att ha det huvudsakliga ansvaret för hunden, vilket betyder att hon inte ska räkna med att du ska ta hand om den, aktivera/motionera den och betala för den. Det ska vara hennes hund, helt enkelt. Hon får se till att lösa det.

Hon ska också städa efter hunden och dammsuga bort hår. Jag hade godkänt detta men med kravet att det är hon som har ansvar för hunden. Kan hon inte gå med på detta så hade jag sagt tvärnej.

Då flyttar man såklart inte ihop med en människa som inte vill ha hund. Att inte vilja ha hund är varken konstigt eller fel på något sätt. Alla vill inte lägga tid och pengar på en hund. Det är inte heller rimligt att gå med på vad som helst bara för att ens partner vill det.

Ts sambo får helt enkelt acceptera detta eller göra slut och skaffa hund.

Men om ni ni båda känner så starkt för det här ska ni kanske inte bo ihop...? Att hon verkligen VILL leva med en hund är ju inte bättre eller sämre, mer eller mindre värt än att du verkligen INTE vill. Ni är bara olika och vill olika saker med era liv. Om ingen av er vill kompromissa ang. hund är ni kanske bara för olika. Och det är okej.

Är ju lite samma sak som om en av er hade velat bo mitt i en stad och den andre ute på vischan. Ni vill helt olika saker och ingen av er ska ju egentligen behöva "ge med sig" kring det här. 

Nej men det har inte heller något att göra med kärleken till partnern tycker jag. Man kan älska varandra i princip hur högt som helst, men vill man HELT olika saker i livet (alltså oavsett om det rör flytta till andra sidan jorden eller bo kvar i hemstaden, skaffa barn eller inte eller de andra stora frågorna där ena partnern skulle förtvina om den andra fick sin vilja igenom så tror jag inte att man blir lycklig i slutändan, hur mycket man än älskar varandra. Risken är tvärtom rätt överhängande att man tillslut blir bitter för att man fick offra så mycket, och att partnern istället - 25 är längre fram i tiden - blir hela källan till det. Och så tar förhållandet slut ändå, man har bara slösat bort 25 år och blivit bitter på köpet.

Fast det där blir svårt och jag tycker inte att ett sånt upplägg blir rätt mot TS eller hunden. I de flesta fall kommer han behöva ta ansvar just för att hunden existerar i hans hem och hunden är en levande varelse. 

Jag förstår ju det, men tror inte sånt kommer fungera i det långa loppet. Vad händer t.ex om TS sambo blir sjuk nån gång och inte kan gå ut med hunden? Ska hon behöva be nån vän om hjälp för att hennes egen sambo av principskäl vägrar gå ut med eller ta hand om hunden?

Och det vore ju inte konstigt om sambon skulle börja be TS  hålla ett öga på hunden om hon bara ska springa till affären eller gå till frissan. Och börjar hunden gnälla och vilja gå ut blir det ju TS ansvar att ta ut den.

Det blir väldigt enkelt att säga "sambon får ta hand om allt" men i praktiken blir det nog svårare att hålla på.