Relationsproblem med familj

Hon fick ett ultimatum tidigare om att uppföra sig eller flytta. Hon blev ledsen, men ser inte sina problem. Jag vill inte be om ursäkt för att jag svarar otrevligt tillbaka. Hon säger att hon hellre skulle ta första bästa lägenhet i ghettot bara hon slapp bo med mig. Vilket hon tackade nej till när hon fick erbjudandet.

Jag vet att hon mått dåligt och skurit sig i yngre dagar. Tagit henne till läkare och ungdomsmottagning. Dock har hon inte velat ta emot hjälp. Hon äter nu p-piller och de gör hennes humör värre.

Går inte att prata med henne. Hon säger bara att jag är en dålig mamma, att jag aldrig gjort något för henne, att hon inte vill vara med mig för att jag är dum i huvudet. Hon äter inte maten jag lagar och äter på sitt rum av just den förklaringen. Har ett barn till som hon säger att jag favoriserar. Grejen är att hennes yngre syskon är inte i närheten så problematisk som henne.

Ska jag böna och be, be om ursäkt flera gånger om för att vi ska få vår trevliga dag som planerat imorgon?

Problemet är att min mamma ser henne som sitt barn och jag är väl i hennes ögon någon slags storasyster. Hon kommer hem med mat till dottern, bjuder hem henne på middagar, kollar lägenheter, påtalar alltid hur fin och söt hon är osv. Hon berättar för mig vilken fin relation hon har med min dotter, talar om vad dottern ska göra osv. I det här fallet tar min mamma alltid min dotters parti och tycker jag ska be om ursäkt.

Jag känner mig så oerhört ledsen och förtvivlad över att det är så här. Jag vet ingenting om henne. Hon kanske, precis som du, hamnar snett.

Min högsta önskan är att hon flyttar. Helst idag. Jag mår oerhört dåligt med henne hemma. Kan inte vara i köket samtidigt som henne, då blir det en oerhört dålig stämning. Skulle jag råka laga mat när hon precis kommit hem från jobbet och tänkt laga mat blir det ett jäkla lov för det.

Hon har varit barnvakt några gånger jag jobbat helg eller natt. Vid ett tillfälle hällde hon Coca-Cola över sitt småsyskon när en av syskonets kompis var hemma hos oss. Snacket i området gick sen.

Hon har fast jobb nu och vet vad för lägenhet hon vill ha. Men har vissa orimliga krav som gör att hon inte i närheten har råd. Hon har inte ens 15% till kontantinsats då lägenheter i storstan är dyra.

Jag är uppväxt i en dysfunktionell familj så det var väl grädde på moset att när jag skapar en egen blir det ännu en ny dysfunktionell familj.

Jag vågar ärligt inte ta strid med min mamma heller. Vet att det kommer ta hus I helvete och ovänskap. Under min uppväxt var jag ofta nervös och orolig. Min mamma var ofta arg. Hon hånade mig, hotade med barnhem och i puberteten när jag försökte säga ifrån hade jag enligt henne sådana problem med mensen att hon skulle ta mig till läkare. Senare skaffade hon en karl som flyttade in hos oss. Han var väl inte så snäll heller. Min bror valde att flytta endast 16 år gammal pga mannen. De skaffade hund. Mannen ville ha hund. Jag var allergisk och hamnade på sjukhus pga astmatika besvär.

Min mamma ifrågasätter det mesta i min föräldraroll. Trots att jag innerst inne vet att jag inte är en dålig förälder. Hon har fått för mycket del av mitt liv helt enkelt.

Min mamma har pratat illa om mig inför mina barn, vilket inte är ok.

Känns som att problemet mellan mig, min dotter och min mamma är alldeles för stort att reda ut.

Min mamma fixade ett andrahandskontrakt för ca två år sedan till dottern. Det var ett tillfälligt sen hittade hon inget annat. Hon har letat, jagat och svarat på annonser. Fixade lånelöfte på en bostad en bra bit utanför stan. Hon vill gå med dottern till banken nu för att kolla upp lån. Hon var den som köpte balklänning och skor när dottern tog studenten. Hon skulle ha festen hos sig. Hon fixade och grejade. Hon tog över helt. Så jävla sjukt. Hon har ytterligare fyra barnbarn.

Lägenheten Hon fixade var inget jag visste om. Hon ordnade med flytt och allt. En släkting hjälpte till. Jag fick bara vara behjälplig när lägenheten skulle flyttstädas.

Jag har en bild av hur en normal familj ser ut. Även om min bror också är inblandad i allt detta dysfunktionella genom att frysa ut ibland mig, ibland min mamma, ibland båda två. Har jag varit ovän med honom har jag ofrivilligt blivit ovän med hans fru. När jag försöker att vi ska göra något som åka bort, träffas, bjuda in dem på kalas kan dem aldrig. Men i övrigt är dem en familj som är omtyckt av andra. De ogillar iof få. Men familjen är tight. Min bror och hans fru har varit gifta i åtminstone 20 år, varit ihop i 24. De har tre fina barn. Hela familjen äter ihop, gjorde mycket tillsammans allihop när barnen var mindre. Inga bråk eller konstellationer i familjen. Min bror och hans fru har ett gott äktenskap. Utöver sina tre fina barn har de gott om pengar, ett stort hus med väldigt stor mark. De är lyckliga med varandra och med det De har.

Jag har dagar då jag känner att det jag har omkring mig är jobbigt, men hanterbart. Men idag har jag grinat sen jag vaknade. Är så otroligt ledsen.

Pratade med en kompis om dottern. Hon tycker att dottern är oerhört otacksam som ställer in. Det var en del av hennes födelsedagspresent. Tänk om hon frågar imorgon vilken tid vi ska åka?

Tänker skaffa mig någon professionell att prata med. Tack för svar och pepp

Bokade spa med en väninna och restaurang med våra 13-åringar istället. Får grymt dåligt samvete. Dottern sa igår att då jag inte kunde be om ursäkt (vilket jag faktiskt gjorde) så kunde jag och 13-åringen gå istället.

Dottern påtalade ju även sent igår att hon känner sig oälskad av mig och hade gärna gått på vår spadag om jag bara kunde inse att jag hade fel och kunde be om ursäkt. Det är just där skon klämmer. Det går inte att prata med henne utan att hon är arg och oftast är hon isolerad på sitt rum. Vilket, enligt henne, beror på att hon inte vill umgås med mig. Hon har vid något tillfälle sagt att hon inte älskar mig, att hon bara älskar mormor. Tror hon är svartsjuk på 13-åringen. Att vi glr/gjort massa saker. Vi har rest men dottern vill inte åka långresor och hon vill heller inte resa om min väninna är med. Kruxet är att 13-åringen (snart 14) är så mycket mer jämn i humöret. Min 13-åring har heller ingen egen inkomst så självklart betalar jag allt. Dottern har ju en stabil inkomst.

Jag känner mig ständigt som en otillräcklig mamma. Hon har ju en bristfällig kontakt med sin far.

Dessutom tänker jag på att dottern haft psykisk ohälsa och skar sig under tonåren. Hittade då hon var mycket yngre ett slags avskedsbrev. Hon hävdar dock att det inte var ett sådant. Tagit henne till ungdomsmottagningen och läkare. Hon ville inte och fick inte hjälp.

Idag tror jag inte hon har problem med det längre. Det har hon sagt och hon agerar inte som om hon hade det längre. Hon jobbar, umgås med vänner, festar, dejtar och lever livets glada dagar. Ändå är jag rädd att hon mår dåligt och vill ta livet av sig.

Nu kom hon till mitt rum och verkade jätteglad. Ställde en fråga om temat på festen hon skulle på.

Har tidigare sagt att jag vill att vi går på samtal ihop. Jag vill ha en fin relation med bägge mina barn. Hon vill inte. Det enda jag vet är att hon sagt att hon vet inte varför hon är elak mot mig och kan inte hjälpa det.

Jag inser att jag behöver stöd i min föräldraroll. Har ju några år kvar med mitt andra barn. Tänk om jag får ännu ett monster?

Dottern skickade ett sms på mobilen och frågade om vi skulle gå eller inte. Jag svarade att jag avbokade som hon sa. Sen var det tyst. Har så dåligt samvete. Känner mig hemsk.

Egentligen ingenting. Hon sa att hon inte ville gå. Jag avbokade hennes del.

Hade kanske känts lättare om jag stannade hemma. Nu går jag med en väninna. Sen går hon och jag ut med våra tonåringar och äter där jag och dottern skulle gå och äta.

Med adhd och autism förstår jag att det är tufft. Min dotter har inga diagnoser utan jag har nog bara accepterat ett dåligt beteende som eskalerat.

Hemma efter en fantastisk dag. Mötte stora dottern i dörren och hon var på väg ut på stan.

Har länkat lägenhet till henne, men det messet har hon inte svarat på. Hon fattar väl oavsett poängen då jag tidigare sagt åt henne att uppföra sig eller flytta.

Tack ni som gett mig svar!

Åren gick och hon flyttade hemifrån. Vi hittade då tillbaka till varandra och träffades regelbundet och hade en god kontakt tycker jag. tycker hon själv inte det då hon det sista året dragit sig undan och varje gång vi ses är hennes pojkvän med. Nu ska vi i veckan ses för att diskutera det förflutna. Jag frågade henne om hon ville det då hon slängde ut några pikar om hennes tuffa uppväxt med mig bland annat. 

Läser igenom inlägg härifrån och känner inte alls igen mig i det hon säger. Vet att jag inte varit en perfekt förälder men jag har heller inte varit så elak som hon säger. Jag har bliv jättearg men jag har aldrig varit elak. Jag vill inte att vi ska vara osam eller ledsn på varandra. Jag vill bara att vi ska ha det bra.