Relationsproblem med familj

Jag känner mig ständigt som en otillräcklig mamma. Hon har ju en bristfällig kontakt med sin far.

Dessutom tänker jag på att dottern haft psykisk ohälsa och skar sig under tonåren. Hittade då hon var mycket yngre ett slags avskedsbrev. Hon hävdar dock att det inte var ett sådant. Tagit henne till ungdomsmottagningen och läkare. Hon ville inte och fick inte hjälp.

Idag tror jag inte hon har problem med det längre. Det har hon sagt och hon agerar inte som om hon hade det längre. Hon jobbar, umgås med vänner, festar, dejtar och lever livets glada dagar. Ändå är jag rädd att hon mår dåligt och vill ta livet av sig.

Nu kom hon till mitt rum och verkade jätteglad. Ställde en fråga om temat på festen hon skulle på.

Har tidigare sagt att jag vill att vi går på samtal ihop. Jag vill ha en fin relation med bägge mina barn. Hon vill inte. Det enda jag vet är att hon sagt att hon vet inte varför hon är elak mot mig och kan inte hjälpa det.

Jag inser att jag behöver stöd i min föräldraroll. Har ju några år kvar med mitt andra barn. Tänk om jag får ännu ett monster?

Dottern skickade ett sms på mobilen och frågade om vi skulle gå eller inte. Jag svarade att jag avbokade som hon sa. Sen var det tyst. Har så dåligt samvete. Känner mig hemsk.

Egentligen ingenting. Hon sa att hon inte ville gå. Jag avbokade hennes del.

Hade kanske känts lättare om jag stannade hemma. Nu går jag med en väninna. Sen går hon och jag ut med våra tonåringar och äter där jag och dottern skulle gå och äta.

Hon fick ett ultimatum tidigare om att uppföra sig eller flytta. Hon blev ledsen, men ser inte sina problem. Jag vill inte be om ursäkt för att jag svarar otrevligt tillbaka. Hon säger att hon hellre skulle ta första bästa lägenhet i ghettot bara hon slapp bo med mig. Vilket hon tackade nej till när hon fick erbjudandet.

Jag vet att hon mått dåligt och skurit sig i yngre dagar. Tagit henne till läkare och ungdomsmottagning. Dock har hon inte velat ta emot hjälp. Hon äter nu p-piller och de gör hennes humör värre.

Går inte att prata med henne. Hon säger bara att jag är en dålig mamma, att jag aldrig gjort något för henne, att hon inte vill vara med mig för att jag är dum i huvudet. Hon äter inte maten jag lagar och äter på sitt rum av just den förklaringen. Har ett barn till som hon säger att jag favoriserar. Grejen är att hennes yngre syskon är inte i närheten så problematisk som henne.

Ska jag böna och be, be om ursäkt flera gånger om för att vi ska få vår trevliga dag som planerat imorgon?

Problemet är att min mamma ser henne som sitt barn och jag är väl i hennes ögon någon slags storasyster. Hon kommer hem med mat till dottern, bjuder hem henne på middagar, kollar lägenheter, påtalar alltid hur fin och söt hon är osv. Hon berättar för mig vilken fin relation hon har med min dotter, talar om vad dottern ska göra osv. I det här fallet tar min mamma alltid min dotters parti och tycker jag ska be om ursäkt.

Det låter som ditt dotter är en förvuxen tonåring. Varför hon inte mognat ännu kan bero på så många olika saker, och det behöver inte bero på dig alls.

Jag betedde mig väldigt orimligt under min tonår. Jag var orättvis och rebell. Min mamma hade ett helvete. Jag hamnade snett och började med droger och träffade en psykiskt sjuk man.

Det dröjde många år innan jag kom till insikt och började få en relation till min mamma. Jag har bett henne om ursäkt hundratals gånger, men trots det tar hon på sig skulden och ältar vad hon borde gjort och inte gjort.

Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och låtit bli att krascha min mammas hjärta. Inget av det var hennes fel. Hon gjorde vad hon kunde. Hon fanns alltid där för mig, oavsett tid på dygnet, dag på året eller vad det handlade om.

En psykolog sa till mig att ord kan såra fruktansvärt mycket, men så länge kärleken finns där och man visar den så räcker det.

Att du finns där för henne kan vara precis vad du faktiskt kan göra just nu. Hon är vuxen. Hon bör ordna sig ett eget självständigt liv nu. Det är dags. Vill du att hon ska flytta?

Kan ni göra upp en plan? Vad vill hon? Har hon en plan?

Herregud vilket helvete du har. Stackars dig. Jag känner verkligen med dig. Jag har en dotter som påminner jättemkt om din men hon är 15 år dock. Finns det någon diagnos hos henne? Min dotter har adhd och autism..

Hemma efter en fantastisk dag. Mötte stora dottern i dörren och hon var på väg ut på stan.

Har länkat lägenhet till henne, men det messet har hon inte svarat på. Hon fattar väl oavsett poängen då jag tidigare sagt åt henne att uppföra sig eller flytta.

Tack ni som gett mig svar!

Så fint att du kom till insikt och hittade tillbaka till din mamma! <3

Egentligen ingenting. Hon sa att hon inte ville gå. Jag avbokade hennes del.

Hade kanske känts lättare om jag stannade hemma. Nu går jag med en väninna. Sen går hon och jag ut med våra tonåringar och äter där jag och dottern skulle gå och äta.

Tack :)

Hon blev min bästa vän tom.

Tyvärr har vi glidit lite isär eftersom hon blev lite för mycket. Som om hon ville ta igen all tid vi missat. Jag vill ha en mamma-dotter relation med henne, inte kompis. Hon har inget att göra med min ekonomi, min relation och privata sfär att göra. Men jag älskar henne och anser att hon är en av de som är värd mest i mitt liv. Hon förtjänar all lycka.