Är det fel val?

Det är normala tankar men låt dem inte komma ivägen för fördelarna och stoppa dig från att bli lycklig.

Barnen kommer anpassa sig snabbt! Däremot kan de bli påverkade av dina/era känslor.

Ni bor ändå inte så långt från din familj och ni skulle ju kunna ta långhelg hos mormor/morfar 1-2 ggr i månaden.

Du gillar ju djur och bor ni på gård kan du skaffa de du vill ha. En häst till dig och ponny till barnen? Alpackor? Får och lamm?

Förstår att du är rädd för att bli ensam, det är svårt att hitta nya vänner som vuxen. 

Ett tips gällande det är att när du flyttat lägga ut en öppen fråga på en lokal facebookgrupp om att du är nyinflyttad och söker nya vänner, tror säkert att du kan få napp genom det. Jag har bott 10 år där jag bor och inte riktigt lyckats och känner att det nu är försent med den typen av öppna åtgärder och kan ibland drömma om att flytta till en ny ort bara för att få en ny "första chans" att vara mer öppen med att hitta ett nytt socialt umgänge och inte bara räkna med att det kommer lösa sig. 

Jag tror det ligger en hel del i detta. Speciellt i din analys att ts verkar ha låg tilltro till sig själv. Det kanske också är därför ts har så svårt att lämna sin ursprungsfamilj. De kanske stöttar henne väldigt mycket känslomässigt och ts tror det blir svårt för henne att klara sig utan det.

Om du känner igen dig i detta ts så tror jag en flytt kommer bli väldigt bra för dig. Du kommer bli stärkt och mer självständig och förutsatt att din och mannens relation har en stabil och fin grund så kommer det även att föra er närmre varandra. Elva mil är ungefär så långt som mina föräldrar flyttade ifrån sin hemstad som unga. Att pendla elva mil en helg i månaden går hur bra som helst och blir jättekul för era barn. Som liten tyckte jag i och för sig att resan till mor och farföräldrarna var långtråkig men samtidigt mysig på nåt sätt. Vi spelade spel i baksätet, hade karaoke till bilradion och stannade för fika längs halva vägen.

Det kommer att bli bra för er, ts.

Jag förstår, din man är den mer praktiska typen? Jag tror du nämnde att din man gillar att ha att göra. Lustigt nog tycker jag att det ofta hänger ihop, de som ser till att sysselsätta sig så mycket som möjligt kan också ofta ha svårt för känslor. Det betyder ju inte att dom inte har känslor med dom kan ofta vara rädda för känslor, både sina egna och andras. Är din man konflikträdd?

Din mamma vet vad hon ska säga till dig därför att hon har känt dig hela livet och det är hon som har uppfostrat dig. Dessutom kanske ni är lika till sättet?

Det finns ingen som kommer kunna vara ett sådant stöd som ens mamma. Min mamma finns inte längre, men jag tror aldrig jag kommer att sluta sakna henne och hennes osjälviska stöd.

Även om det känns läskigt så kan det också vara nyttigt för dig att lämna din mamma lite grand och öva att stå på egna ben. Du måste lära dig att du har styrkan att klara dig själv känslomässigt och att din mammas ord, stöd och råd finns inne i ditt hjärta. Dessutom kanske ni kommer närmre varandra ifall din man "tvingas" att vara det stöd som du tidigare bara litade på att din mamma kunde vara.

Men 30 minuter idag, 11 mil sen... vad kan det vara? 1 h beroende på väg. Vi har 10 mil mellan våra hemstäder och vi kan träffa bådas föräldrar lika enkelt. 1 h går fort.

Varje till varannan helg. På veckodagar är det ju svårt såklart, men vi träffar inga på veckodagarna då vi jobbar, lagar mat och aktivitet för barnen. Men en söndag är ju svinenkel att köra iväg på om man tycker det ska ske varje helg. Obs att det inte bara är ni som ska köra, man får ju turas om.

Kan ni inte bara hyra ut ert hus?

Kommer han ha tid med barn och hem om han ska hålla på och fixa med skog och gård??

Absolut, men bara inte TS står själv med allt därhemma. Jag har sett sånt på nära håll. Det blev skilsmässa.

Är nya huset gemensam egendom?