Är det fel val?

Det är normala tankar men låt dem inte komma ivägen för fördelarna och stoppa dig från att bli lycklig.

Barnen kommer anpassa sig snabbt! Däremot kan de bli påverkade av dina/era känslor.

Ni bor ändå inte så långt från din familj och ni skulle ju kunna ta långhelg hos mormor/morfar 1-2 ggr i månaden.

Du gillar ju djur och bor ni på gård kan du skaffa de du vill ha. En häst till dig och ponny till barnen? Alpackor? Får och lamm?

Förstår att du är rädd för att bli ensam, det är svårt att hitta nya vänner som vuxen. 

Ett tips gällande det är att när du flyttat lägga ut en öppen fråga på en lokal facebookgrupp om att du är nyinflyttad och söker nya vänner, tror säkert att du kan få napp genom det. Jag har bott 10 år där jag bor och inte riktigt lyckats och känner att det nu är försent med den typen av öppna åtgärder och kan ibland drömma om att flytta till en ny ort bara för att få en ny "första chans" att vara mer öppen med att hitta ett nytt socialt umgänge och inte bara räkna med att det kommer lösa sig. 

Fast det är inga farliga förändringar. Det är naturliga saker som man går igenom i livet. Folk flyttar, byter jobb, börjar på nya skolor osv osv hela tiden. Du gör det dessutom tillsammans med din familj. Varför är det farligt? 

Att vara orolig är en sak, men rädd? Att vara rädd för förändringar är inte samma sak som att vara orolig. Du kommer att tvingas till fler förändringar, ska du vara rädd för allt i livet? Du verkar inte ha någon tilltro till dig själv, att du kan klara av förändringar och motgångar. Dessutom spiller det över på era barn. Vill du verkligen ha barn som inte vågar, som kommer att vara rädda för allt, för att deras mamma är det?

Jag tror det ligger en hel del i detta. Speciellt i din analys att ts verkar ha låg tilltro till sig själv. Det kanske också är därför ts har så svårt att lämna sin ursprungsfamilj. De kanske stöttar henne väldigt mycket känslomässigt och ts tror det blir svårt för henne att klara sig utan det.

Om du känner igen dig i detta ts så tror jag en flytt kommer bli väldigt bra för dig. Du kommer bli stärkt och mer självständig och förutsatt att din och mannens relation har en stabil och fin grund så kommer det även att föra er närmre varandra. Elva mil är ungefär så långt som mina föräldrar flyttade ifrån sin hemstad som unga. Att pendla elva mil en helg i månaden går hur bra som helst och blir jättekul för era barn. Som liten tyckte jag i och för sig att resan till mor och farföräldrarna var långtråkig men samtidigt mysig på nåt sätt. Vi spelade spel i baksätet, hade karaoke till bilradion och stannade för fika längs halva vägen.

Det kommer att bli bra för er, ts.

Jag känner absolut igen mig i det du skriver. Jag har ett väldigt stort känslomässigt stöd av min mamma. Så i de perioder som varit tuffa har jag varit mycket hos henne. Så självklart känns det tufft att inte kunna åka hem till henne spontant när något känns jobbigt.

Hur ska man veta om ens relation har en stabil grund? Vi har det bra när vi inte bråkar om var vi ska bo. Däremot kan jag aldrig förvänta mig det stödet jag får från min manna av min man. Han är ett praktiskt stöd när saker är tuffa, men den där känslomässiga biten är han inte särskilt bra på. Han har svårt för att prata om känslor. vi gör det på mitt initiativ men det blir lite stappligt? han vet liksom inte vad man behöver höra som min mamma gör. Så hur vet man att man har en stabil grund och en bra relation? Jag har väl alltid tänkt att jag inte kan förvänta mig att han ska vara ett lika bra stöd som min mamma. Men då har jag ju å andra sidan haft min mamma 10 minuter bort.

Jag förstår, din man är den mer praktiska typen? Jag tror du nämnde att din man gillar att ha att göra. Lustigt nog tycker jag att det ofta hänger ihop, de som ser till att sysselsätta sig så mycket som möjligt kan också ofta ha svårt för känslor. Det betyder ju inte att dom inte har känslor med dom kan ofta vara rädda för känslor, både sina egna och andras. Är din man konflikträdd?

Din mamma vet vad hon ska säga till dig därför att hon har känt dig hela livet och det är hon som har uppfostrat dig. Dessutom kanske ni är lika till sättet?

Det finns ingen som kommer kunna vara ett sådant stöd som ens mamma. Min mamma finns inte längre, men jag tror aldrig jag kommer att sluta sakna henne och hennes osjälviska stöd.

Även om det känns läskigt så kan det också vara nyttigt för dig att lämna din mamma lite grand och öva att stå på egna ben. Du måste lära dig att du har styrkan att klara dig själv känslomässigt och att din mammas ord, stöd och råd finns inne i ditt hjärta. Dessutom kanske ni kommer närmre varandra ifall din man "tvingas" att vara det stöd som du tidigare bara litade på att din mamma kunde vara.

Oj, det låter nästan som att du känner mig. Allt du skriver känner jag igen sååå väl. Och jag tror nog att det du säger stämmer ganska bra. Du låter så klok i allt :)

Jag pratade med min syster idag om att vi eventuellt ska flytta. Det skiljer 3 år mellan mig och min syster så vi har ju en hel del historia bakom oss och bor nu 30 minuter från varandra. Hon blev inte glad? hon blev jätteledsen faktiskt. Sa att hon tror vi kommer tappa den där enkla naturliga kontakten? fan fan fan.. känns hemskt det här.