Är det fel val?

När det gäller kontakten med din mamma och syster finns det ju både telefon och videosamtal att ta till. Är man öppen för teknologin så finns det ju bra möjligheter att se varandra ofta även om det så klart inte är exakt samma som att träffas.

Tror inte att du behöver vara så orolig. Dina barn kommer snabbt att få nya vänner på sin nya skola och det är ju som sagt inte längre till dina föräldrar än att ni rätt enkelt kan träffas en helg utan särskilt mycket planerande.

Men jag tror att det kan vara bra att du talar med någon för att hantera din rädsla inför förändringar. Att få tala med någon helt utomstående kan faktiskt hjälpa mycket och ge andra perspektiv som inte kan få från din man och din familj.

Jag tror att det delvis blir så lätt eller svårt som man gör det. Om man lägger mer fokus på möjligheterna och det positiva än det negativa tror jag att det blir lättare. I ditt fall skulle det nog även underlätta om din mamma och syster försöker vara lite mer positiva för din skull, även om jag förstår varför de helst ser att ni inte flyttar.

Jag tror inte att det är så vanligt att känna den rädsla som du känner, men då utgår jag från mina egna erfarenheter av att ha flyttat många gånger och rätt långa sträckor, och mina vänner som har varit med om liknande som din situation.

Det är normalt att känna oro inför stora förändringar (man vet vad man har men inte vad man får) men det är skillnad på det och rädsla.

Jag tror att det kommer gå jättebra för er även om det naturligtvis är en stor omställning.

Jag tror absolut att de allra flesta känner en oro och nervositet inför en sådan stor förändring som det innebär att förändra sitt liv på det sättet. Det är ju en förändring för flera år framåt, kanske hela livet. Och att vara rädd för förändringar är helt normalt. Ta det i den takt du behöver. Processa tillsammans med din familj och vänner. Och för dig själv. Människor behöver processa sådana här saker på olika sätt, olika fort. Jämför dig inte med andra. Be din man om förståelse för att detta är svårt för dig. Förklara din rädsla över att förlora den fysiska närheten till din ursprungsfamilj. Var tacksam över att du har en sådan fin och kärleksfull familj att sakna. Känn dina känslor.

Varför har du dåligt samvete för dom? Klarar dom inte sig utan dig. Det är klart att dom har rätt att uttrycka sorg över förändringen som blir men dom har inte rätt att få dig att känna skuld. Varför är det så?

Den viktigaste viljan är din, följt av dina barn och din man. Alltså den nya familjen som du har skapat. Din syster och mamma är vuxna människor med förmåga att ta hand om sig själva. Du kan inte ta deras väl och ve på dina axlar.

Självklart går din man och dina barn före syskon! Förstår faktiskt inte varför ni alla gör så stor sak av det, ni ska ju inte direkt flytta till andra sidan jordklotet. 11 mil är inget och det kanske blir nyttigt för alla er att bli lite mer självständiga

Självklart går din man och dina barn före syskon! Förstår faktiskt inte varför ni alla gör så stor sak av det, ni ska ju inte direkt flytta till andra sidan jordklotet. 11 mil är inget och det kanske blir nyttigt för alla er att bli lite mer självständiga

Men jösses. Självklart går väl din man och dina barn före syskon och föräldrar! Jag hade blivit så otroligt ledsen om min man resonerade som du gör. Blodsband är viktiga för mig också, men den man jag har valt att leva med är den viktigaste. Släktingar har man fått på köpet, men min man har jag ju valt. Tänker du bara på dig själv här? Är du inte säker på att er relation kommer att hålla eller vad är det egentligen frågan om här?

Tänker bara på dig själv i förhållande till din man. Han saknar ju idag allt det du är rädd för att mista, spontanbesök av familj mm. Är det kanske din mans tur att få allt? Nej jag tänker att du tar alldeles för stor hänsyn till din mamma och syster i frågan och är inte tillräckligt självisk där och funderar på vad som är bäst för familjen :) Om din syster hade varit glad för er skull med en flytt till en egen gård hade det känts lättare då?

Nej, alla relationer håller inte. Men är det din grundinställning till din make? Jag förutsätter att jag och mannen ska hålla ihop för evigt, och gör vi inte det så tar vi den sorgen då.

Jag hade blivit väldigt ledsen om min fru hade satt sina syskon före mig. Är jag bara en försörjare och partner i AB Familjen? Är jag utbytbar och kan lämnas när jag inte längre levererar?

De flesta klarar att både vara en närvarande partner och att hålla god kontakt med föräldrar och syskon, även om det finns ett fysiskt avstånd. Måste man alltid träffas irl för att ha en givande samvaro?

Jag pratade nyss men en kompis som berättade om en bekant som sabbat två förhållandenför att hon inte kunde släppa bandet med föräldrarna utan umgicks hellre med dem än med pojkvännen. Kanske något att tänka på...

Tycker att din syster borde vara glad för din skull även om hon själv blir lite lidande på avståndet

Våga ta steget. Låt din man också få blomma ut. Det är inte en världsomsegling. Ni träffas 1 g/v och kan fortsätta så. Eller hur. Skolan löser ju sig. Umgänge kommer också att lösa sig. Tänk vilken fantastisk möjlighet att få förvalta något så fint som en gård. Dessutom släktgård.

Din morsa och syster får klara sig själva. Går alldeles utmärkt. Tror jag det att de inte är entusiastiska. De är lika ego som du. Du älskar din man och vill leva med honom. Se då till att förverkliga hans drömmar också.