Är det fel val?

Det känns inte rätt mot barnen att inte gå in för det till 100% om vi nu flyttar. Och det största problemet är nog inte huset utan snarare att barnen ska byta skola m.m så det känns inte som att man bara kan prova ändå. Sen behöver vi pengarna för att kunna renovera huset vi i såfall ska ta över. Har svårt att se att man kan trivas i ett hus som man inte fixar med och gör till sitt eget.

Är nya huset gemensam egendom?

När det gäller kontakten med din mamma och syster finns det ju både telefon och videosamtal att ta till. Är man öppen för teknologin så finns det ju bra möjligheter att se varandra ofta även om det så klart inte är exakt samma som att träffas.

Tror inte att du behöver vara så orolig. Dina barn kommer snabbt att få nya vänner på sin nya skola och det är ju som sagt inte längre till dina föräldrar än att ni rätt enkelt kan träffas en helg utan särskilt mycket planerande.

Men jag tror att det kan vara bra att du talar med någon för att hantera din rädsla inför förändringar. Att få tala med någon helt utomstående kan faktiskt hjälpa mycket och ge andra perspektiv som inte kan få från din man och din familj.

Jag tror att det delvis blir så lätt eller svårt som man gör det. Om man lägger mer fokus på möjligheterna och det positiva än det negativa tror jag att det blir lättare. I ditt fall skulle det nog även underlätta om din mamma och syster försöker vara lite mer positiva för din skull, även om jag förstår varför de helst ser att ni inte flyttar.

Jag tror inte att det är så vanligt att känna den rädsla som du känner, men då utgår jag från mina egna erfarenheter av att ha flyttat många gånger och rätt långa sträckor, och mina vänner som har varit med om liknande som din situation.

Det är normalt att känna oro inför stora förändringar (man vet vad man har men inte vad man får) men det är skillnad på det och rädsla.

Jag tror att det kommer gå jättebra för er även om det naturligtvis är en stor omställning.

Tack så mycket för ditt svar. Jag hoppas att det är så enkelt som du får det att låta :)

Men är det unikt att känna så som jag känner inför en så stor förändring? Jag trodde nog att jag var mer standardperson än så. :P

Jag tror absolut att de allra flesta känner en oro och nervositet inför en sådan stor förändring som det innebär att förändra sitt liv på det sättet. Det är ju en förändring för flera år framåt, kanske hela livet. Och att vara rädd för förändringar är helt normalt. Ta det i den takt du behöver. Processa tillsammans med din familj och vänner. Och för dig själv. Människor behöver processa sådana här saker på olika sätt, olika fort. Jämför dig inte med andra. Be din man om förståelse för att detta är svårt för dig. Förklara din rädsla över att förlora den fysiska närheten till din ursprungsfamilj. Var tacksam över att du har en sådan fin och kärleksfull familj att sakna. Känn dina känslor.

Tack! Men mitt dåliga samvete för min mamma och min syster tar kål på mig. Min syster uttryckte en väldig sorg. Vems vilja ska man låta gå först egentligen?.