• Anonym (Star2­)
    Tis 31 aug 2021 07:58
    2298 visningar
    156 svar
    156
    2298

    Känns som att vi nått botten!

    Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

    Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

    Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

    Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

    Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

    Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?

  • Svar på tråden Känns som att vi nått botten!
  • Anonym (man)
    Tis 31 aug 2021 10:24
    #11

    Japp, det är ganska kört TS. 

    Om man har helt olika syn på barnuppfostran så kommer det aldrig fungera. Been there done that. Det bli en bisarr situation där du bli nån slags polis som ska försöka få andra att göra rätt och pappan hamnar i en situation där han slits mellan sin lojalitet till sina barn och sin lojalitet till dig. I såna lägen vinner alltid barnen eftersom de flesta föräldrar sätter sina barn först.

    En lösning kan vara att bli särbos istället, så kan ni umgås utan att du behöver bli inblandad i barnens uppfostran.

  • Anonym (Anett­e)
    Tis 31 aug 2021 10:42
    #12

    Man kan se detta från ett annat håll också. Alla i en familj påverkar varandra. Familjedynamiken är ett sammelsurium av alla familjemedlemmars känslor, erfarenheter och upplevelser. Om de två vuxna i familjen går runt med en gnagande känsla av att det inte funkar, men inte vågar göra slut av rädsla för att bli ensamma så påverkar det alla. Den rädslan och den bitterheten smittar av sig på alla.

    Så du påverkas av hur din man och hans barn lever och de påverkas av hur du och din man känner inför er relation. Det kan alltså mycket väl vara så att familjesituationen blir sämre pga er rädsla för separation. Antagligen visas detta genom att tonårsbarnen visar separationsångest, kräver uppmärksamhet, hittar på saker som gör att konflikter osv kretsar runt dem.

    Det här är det ju lätt att fastna i - man ser barnen som problemen men egentligen visar de bara symptomen på en djupare konflikt.

    Att mannen säger att det är slut om du flyttar ut är ju t ex lite uppseendeväckande. Varför kan ni inte vara särbo? Vad är det som gör det så slutgiltigt för honom? Var är respekten för dig och ditt självbestämmande? Varför ser han hellre att ni gör slut och aldrig mer ses än att ni ses ibland?

    Det här med respekt är också något jag tänker på. Respekt går ju åt flera håll. Om du bara går och väntar på att barnen ska flytta så bottnar ju inte det i en genuin respekt för dem. Sådant påverkar också er familjedynamik.

    Det handlar alltså inte så mycket om vad man säger öppet utan mer om allt man INTE säger, men som sipprar fram i gester, miner, suckar, antydningar, ledsenhet, ilska och uppgivenhet.

    Ni kan inte lägga hela ansvaret på er relation på hans barn. Barnen finns och de är som de är. Hur ni väljer att jobba med det är upp till er vuxna. Och om det tar slut mellan er är det ert vuxna beslut som är anledningen.

    Ni skulle nog behöva prata med en familjeterapeut för sådant här är svårt atg lösa på egen hand. Har ni funderat på det?

  • Tis 31 aug 2021 10:48
    #13

    Så mysko han säger det är helt slut om du flyttar. Har ni pratat om detta sansat eller endast i samband med bråk och sårade känslor? Tänker att detta annars skulle vara en lösning på era problem.


    Om han är en sån bra man som du säger så tror jag inte han kommer börja ragga och adda tjejer på sociala medier det första han gör så fort saker blir lite jobbiga.

    Känner också att barnen det handlar om påverkas för all framtid av denna hammamiljö som påminner om ett minfält. Inte en bra situation för någon. Och ja, barnen är ju superviktiga och om du kritiserar hur han uppfostrar dom så är du ute på hal is.


    Testade samboskap en gång med en kille jag var ihop med. Han flyttade in ( barnlös) till mig och mina två tonårstjejer. Det höll i ca ett år. Dock fanns andra issues men i efterhand var jag naiv som trodde det skulle fungera.


     

  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tis 31 aug 2021 16:47
    #14

    JA, vi har verkligen nått botten. Jag förstår honom som står mittemellan. Han har alltid tagit barnen i första hand och gjort allt för dem, tills jag kom in i bilden ca 5 år efter skilsmässan. Då fick barnen en chock och började må dåligt och känna sig oälskade av pappan. I min värld var det helt normalt att barn lär sig att vara hos mamman varannan vecka och hos oss varannan utan att springa fram och tillbaka hela tiden. Jag ville också ha regler om att man tar undan efter sig och är trevlig mot varandra även om man inte gillar varandra. Detta tyckte de inte om, utan ville att pappan skulle ta bort mig helt ifrån deras liv. När han då inte gjorde detta så började de hota med att gå till mamman.

    Pappan mådde sämre och sämre och även barnen, men även jag, eftersom all sambons ilska gick på mig. Han blev irriterad och aggressiv. Det har eskalerat så mycket att han nu inte tål ens om jag inte går runt med ett leende ständigt när barnen bara dyker upp eller är här. Eftersom jag helt saknar kemi med barnen och de med mig så är vi ju alla mest nöjda när jag inte är här när de kommer och vice versa. Men detta vägrar min sambo acceptera, utan vill att vi ska vara en familj.

    Särboskapet fungerar inte för honom och han säger att han var klar och tydlig från första dagen att han vill vara sambo. Den veckan han inte har barnen är han nämligen mycket på resande fot och känner då att man ses för lite om man inte bor ihop. Plus att han är en äkta familjeman, som älskar mamma, pappa, barn livet. Jag är inte det!!

    Jag vet inte hur vi ska lösa det, och jag drar ut på processen att göra slut för att jag har separationsångest, han är egentligen en 10 poängare när vi är ensamma utan barn, samt att jag vet att om jag flyttar så är det 100% slut ifrån hans sida. Och jag VET att han inte viker sig en sekund, även om han har känslor. Då väljer han hellre en annan kvinna som vill bo med honom, även om han inte skulle älska henne lika mycket. Han är en målmedveten man på alla sätt och vis, och vet vad han vill ha. Därför förstår jag samtidigt inte heller varför han står ut så länge med mig när det går ut över både hans psykiska hälsa och barnens.

  • Anonym (man)
    Tis 31 aug 2021 17:20
    #15
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 16:47:11 följande:

    JA, vi har verkligen nått botten. Jag förstår honom som står mittemellan. Han har alltid tagit barnen i första hand och gjort allt för dem, tills jag kom in i bilden ca 5 år efter skilsmässan. Då fick barnen en chock och började må dåligt och känna sig oälskade av pappan. I min värld var det helt normalt att barn lär sig att vara hos mamman varannan vecka och hos oss varannan utan att springa fram och tillbaka hela tiden. Jag ville också ha regler om att man tar undan efter sig och är trevlig mot varandra även om man inte gillar varandra. Detta tyckte de inte om, utan ville att pappan skulle ta bort mig helt ifrån deras liv. När han då inte gjorde detta så började de hota med att gå till mamman.

    Pappan mådde sämre och sämre och även barnen, men även jag, eftersom all sambons ilska gick på mig. Han blev irriterad och aggressiv. Det har eskalerat så mycket att han nu inte tål ens om jag inte går runt med ett leende ständigt när barnen bara dyker upp eller är här. Eftersom jag helt saknar kemi med barnen och de med mig så är vi ju alla mest nöjda när jag inte är här när de kommer och vice versa. Men detta vägrar min sambo acceptera, utan vill att vi ska vara en familj.

    Särboskapet fungerar inte för honom och han säger att han var klar och tydlig från första dagen att han vill vara sambo. Den veckan han inte har barnen är han nämligen mycket på resande fot och känner då att man ses för lite om man inte bor ihop. Plus att han är en äkta familjeman, som älskar mamma, pappa, barn livet. Jag är inte det!!

    Jag vet inte hur vi ska lösa det, och jag drar ut på processen att göra slut för att jag har separationsångest, han är egentligen en 10 poängare när vi är ensamma utan barn, samt att jag vet att om jag flyttar så är det 100% slut ifrån hans sida. Och jag VET att han inte viker sig en sekund, även om han har känslor. Då väljer han hellre en annan kvinna som vill bo med honom, även om han inte skulle älska henne lika mycket. Han är en målmedveten man på alla sätt och vis, och vet vad han vill ha. Därför förstår jag samtidigt inte heller varför han står ut så länge med mig när det går ut över både hans psykiska hälsa och barnens.


    Ja, både han och mamman har ju misslyckats med att uppfostra sina barn rätt och det finns tyvärr inget du kan göra åt det. En lösning hade kunnat vara särboskap men han verkar ju inte vilja det så då återstår bara att avsluta.

    Om han tror att han bara kan byta ut dig mot någon annan kvinna så är han bra naiv och saknar all slags självinsikt för han kommer nog med tiden inse att ingen kvinna kommer stå ut med att ha det så, men det är inte ditt problem, det är hans problem.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tis 31 aug 2021 17:53
    #16
    Anonym (man) skrev 2021-08-31 17:20:00 följande:
    Ja, både han och mamman har ju misslyckats med att uppfostra sina barn rätt och det finns tyvärr inget du kan göra åt det. En lösning hade kunnat vara särboskap men han verkar ju inte vilja det så då återstår bara att avsluta.

    Om han tror att han bara kan byta ut dig mot någon annan kvinna så är han bra naiv och saknar all slags självinsikt för han kommer nog med tiden inse att ingen kvinna kommer stå ut med att ha det så, men det är inte ditt problem, det är hans problem.
    Precis! Han är naiv och skyller allt på mig och att jag är en barnhatare! Han tror att alla andra kvinnor älskar andras barn, men så är det sällan. Samtidigt så kommer det bli samma sak igen med nästa kvinna, att flytta in till honom och barnen. Det tar tid att få det att fungera. Där kanske tom finns den andra kvinnans barn med i bilden som både han och hans barn ska acceptera, samt att den andra familjen ska acceptera dem. Han förstår nog inte hur enkelt det var att ta in en ensam kvinna som bara lämnade allt och flyttade in utan möbler och utan egna barn. Det enda kravet jag hade var att man ska visa lite respekt för vuxna människor och följa regler när man nästan är vuxen, dvs ta undan efter sig och inte småäta hela dagarna. Än idag äter vi aldrig tillsammans utan i detta hushåll går man och småäter varje timme istället.
  • Anonym (Ehh)
    Tis 31 aug 2021 18:20
    #17
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 07:58:14 följande:

    Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

    Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

    Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

    Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

    Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

    Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?


    Du bor med honom och hans barn i deras hus, du flyttade alltså in i deras hem. Du är inte förälder. Du förväntar dig alltså att du ska ändra på deras regler etc? Inte konstigt att det är tjafs. Backa, du går långt över gränsen och det är konstigt att han har stått ut så länge
  • Tis 31 aug 2021 18:30
    #18
    +2
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 17:53:22 följande:
    Precis! Han är naiv och skyller allt på mig och att jag är en barnhatare! Han tror att alla andra kvinnor älskar andras barn, men så är det sällan. Samtidigt så kommer det bli samma sak igen med nästa kvinna, att flytta in till honom och barnen. Det tar tid att få det att fungera. Där kanske tom finns den andra kvinnans barn med i bilden som både han och hans barn ska acceptera, samt att den andra familjen ska acceptera dem. Han förstår nog inte hur enkelt det var att ta in en ensam kvinna som bara lämnade allt och flyttade in utan möbler och utan egna barn. Det enda kravet jag hade var att man ska visa lite respekt för vuxna människor och följa regler när man nästan är vuxen, dvs ta undan efter sig och inte småäta hela dagarna. Än idag äter vi aldrig tillsammans utan i detta hushåll går man och småäter varje timme istället.
    Lyft inte ett finger för hans barn, plocka inte upp efter dem, tvätta inte, laga inte mat. Vill han ha anarki får han ta hand om skiten. De är hans ansvar. Nästa gång han pekar på dörren så ta chansen. Svartsjuka är inte äkta kärlek.
  • Anonym (Typen­)
    Tis 31 aug 2021 18:42
    #19
    +1
    Anonym (Ehh) skrev 2021-08-31 18:20:47 följande:

    Du bor med honom och hans barn i deras hus, du flyttade alltså in i deras hem. Du är inte förälder. Du förväntar dig alltså att du ska ändra på deras regler etc? Inte konstigt att det är tjafs. Backa, du går långt över gränsen och det är konstigt att han har stått ut så länge


    Att vara familj handlar väl om att alla ska vara inkluderade? Bara för att hon flyttat in i hans hus till han och hans barn betyder väl inte det att hon bara ska hålla käften och anpassa sig efter dom?

    Jag har själv varit bonusmamma och där var både pappan och jag lika inkluderande i barnets uppfostran och regler. Vi pratade ihop oss och kompromissade.

    Om man inte kan göra sin nya partner delaktig i familjen vad gäller regler och uppförande kan man lika gärna vara ensam med barnen. Och med att vara delaktig är det inte att pappan bestämmer allt.
  • Tis 31 aug 2021 19:02
    #20

    Well, when you hit rock bottom, the only way to go is up. The question is: By what route? 


    We need to take the wrong steps sometimes to find the right path.
Svar på tråden Känns som att vi nått botten!
Logga in
Bli medlem