Flickigt och pojkigt

Det är väldigt vanligt att flickor dras till det vi anser vara flickigt. Bekräftat med diverse apstudier. En gorillaunge av honkön har inget koncept på vare sig klädpreferenser, dockor vs leksaksbilar men tenderar att välja det som är nänskligt flickigt ändå. Hanen det som är nänskligt pojkigt.

Så givetvis påverkar normer också men en del av det där är faktisk könsskillnad. Därmed inte sagt att det är fel med en flicka som väljer pojksaker och viceversa även det finns hos apor, men det är mindre vanligt.

Kan du länka?

Det som missas i historier som svaren i den här tråden är att barn påverkas av många fler än bara föräldrarna (ja och att enstaka barn är bevis för nåt alls).

Personlighet är väl till viss del medfött och då även vad man blir intresserad av, tänker jag.

Inget fel att gilla glitter eller att vara "fin"- så länge det inte går till överdrift så det blir ohälsosamt. Jag ser en nytta att variera kläder och såklart att de ska kunna leka och röra sig obehindrat.

Fast dwn studien är ju väldigt kritiseras, så man kan inte hävda att det är så. Möjligtvis att vissa forskare menar att det är så.

Båda mina barn (en pojke och en flicka) har i den åldern dragits till allt som är glittrigt och glansigt. Prinsesskläningar och därifrån till rosa mm. 

Skillnaden har varit hur de har bemötts utanför hemmet. Ingen av dem har fått gå till förskolan med utklädningskläder men när dottern kommit till förskolan med klänning och glitter så har hon blivit positivt bemött av sina kompisar och när sonen gjort det har de varit ifrågasättande. Men där visade det sig att det var många andra killar som också gillade det och efter ett tag var det många killar på förskolan som hade rosa och lila som favoritfärger tills några av dem fick lära sig hemma att det var tjejfärger vilket sedan spred sig tills inga killar (inkl. min son) inte längre ville ha det på sig. 

Det viktiga är att låta barnen få känna själva vad de gillar, inte pracka på dem motsatsen bara för att. Eller lära in dem i de traditionella könsmönstrena heller. erbjud världen så får barnets egna känslor styra istället för att erbjuda en utvald del. 

Vår son gick igenom samma stadier som vår dotter, dvs under åren ca 3-6 drogs han till det glittriga och pastelliga. Vi lät honom välja att köpa glittigt ibland och även ha klänning. Men precis som för dottern var det lite begränsat med det glittriga eftersom paljetter inte är det mest lekvänliga... Och han var stolt som attans när han gick i princessklänning   Rent krasst, klart att man dras till det glittriga, det syns tydligt och det glimmar. Det är ju tjusigt. Känns som att det är ganska naturligt att man dras till det, precis som fåglarna.

Han gillar fortfarande (9 år) färgglatt och inte bara de jordnära nyanserna utan även glada och pasell nyanserna.

Men helt klart spelar förväntningar och bemötende roll i vad man väljer sedan när man blir lite mer medveten. 

Jag har nog själv köpt mycket rosa puttinuttigt till min dotter, men även sådant som inte är så typiskt flickigt, men mest typiskt flickiga kläder. Just för att jag haft åsikten att det spelar väl ingen roll vad man har för kläder, jag tilltalas själv mer av det färgglada än mörkblått och grått.

Men nu när dottern förstår vad andra vuxna menar då de kommenterar hennes klädsel då irriterar det mig om dom påverkar henne att vilja vara söt!

Skulle irriterat mig om jag hade en pojke som fick höra hur tuff och modig han såg ut i sina kläder också.

Men just att en flicka ska få uppmärksamhet för utseendet.

Därför vill jag nästan undvika det typiskt flickiga då man träffar enkel släktingar som ska ge så mycket uppmärksamhet för det. Rädd att hon märkt det o därför vill vara fin.

Jag blir så provocerad av att allt numera ska vara könsneutralt. Jag tror att när barnen blir äldre och kan uttrycka vad dem gillar så kommer det här med vad de fått klä sig i för färger som yngre inte ha någon betydelse. Det har mer med barnets personlighet att göra.

Min dotter får dessutom höra hur söt hon är oavsett vad hon har på sig, så alltså inte enbart om hon har rosa eller klänning så det har nog inte så mycket med färgen på kläder att göra utan pga av ett inlärt beteende hos människor sedan långt tillbaka att berömma flickor för utseende och pojkar för egenskaper, och DET ser jag som ett mycket större problem än färgen på kläder.

Ja, jag håller med till viss del.

Det är just det här jag menade att man som flicka får uppnärkdamhet och bwkräftelse för utseende. Har ju inte med färgen i sig att göra

Däremot upplever jag att hon får lite mer av dwt då hon har tex en glittrig klänning. Jag bryr mig som sagt inte alls om hon dom flicka har rosa, tycker det vlir löjligt om man ska medvetet klä sin flicka i typiskt pojkiga kläder bara för att det skulle vara bättre.

Kännrr att flera missuppfattat vad jag menade var kanskw lite otydlig då det blev sånt fokus på färgerna just.

Jag tycker bara mig de att hon får mer av bekräftelse för utseende då jon jar sådana kläder, att folk vill ta kort hebbe osv. Att hon ska könna hon måste vara söt, och att hpn då förknippar dessa klöder med känslan av uppmärksamhet.

Spelar ju ingen roll om hon sedan väljer att klä sig i svart, men har fått lära sig att få uppmärksamhet för utseendet.

Hon har fått höra att ser ut som en prinsessa i en voss klänning, nu vill hon bara ha den klönningwn, spwglar sig o säger att hon är en prinsessa.

Att det redan ska komma att man ska klä sig utifrån hur andra gett en uppmärksamhet.

Hade ju lika gärna kunnat vara att alla sa att hon var så söt i en tröja med en traktor eller döskalle på. Och att hon då vill ha dom pågrund av uppmärksamheten att hon är fin o söt.

Din sista mening satte huvudet på spiken det var precis det jag menade. Bara att jag upplever att hon får den uppmärksamheten mer i vissa kläder.

Ja det verkar vara så inrotat i människor att de inte tänker på det när de säger det. Man kan ju ta upp det med familj och släkt och göra dem medvetna om det så kanske de kommer att tänka efter innan de kommenterar hur söt hon är nästa gång.

Varför är det så farligt?
Alltså att ge komplimanger kan aldrig vara fel, söt, duktig, stark, go, rar, världens bästa, gullunge, busunge.....

I treårsåldern har alla mina barn gillat rosa, klänningar, glitter färgglatt och såna saker. Även sönerna. Det har gått över för alla i lågstadiet då samtliga haft en ganska vit, marin och svart period utom ena sonen som fortfarande i årskurs 7 älskar färgglada kläder.

Om komplimangerna fördelas så att både pojkar och flickor är söta och busungar så är det inte ett problem. Däremot om pojkar alltid får beröm för att de är tuffa, busiga, coola och flickor för att de är söta, fina och snälla så blir det ett problem.

Man behöver inte ens säga negativa saker till barn, utan det räcker med tystnad. Om du alltid får beröm för glitter men tystnad för svart, så väljer du glitter.

Jag var (och är) dock skitförbannad på idiotföräldrar som lär sina barn att rosa och lila inte är pojkfärger. Min underbara, söte och tuffe son slutade älska färgerna från en dag till en annan i förskoleklass, och vågade bara ha dem på sig hemma. Några barn i skolan hade sagt att det inte var pojkfärger. Nu först i trean har han repat sig och väljer allt mellan svart, blått, rött, lila, vitt, orange, grönt och rosa. Dock bara om rosa är åt laxhållet, för den sötaste rösafärgen vågar han inte ha i skolan.

Sedan blir jag också irriterad på hur historielösa folk är. Rött/rosa resp blått har varit flick/pojk i mindre än hundra år. Det finns inget medfött i färgval, eller glitter. Se bara hur modet har växlat de senaste 500 åren!

Du har inte läst mitt tidigare inlägg förstår jag.

Ofta får flickor höra komplimanger om sitt utseende medan pojkar får komplimanger för egenskaper. Det är oftare som flickor får höra att de är söta än pojkar. Jag har märkt det själv då jag har en dotter och en son.

Och jag önskar att jag hade fått höra att jag var söt när jag var liten. När jag ser på bilder, så var jag faktiskt söt, men ingen som sa det till mig.

Men det kanske gjorde dig till en person som inte kände att du behövde vara söt eller fin för att duga?