Styvdottern är JÄVLIG & bortskämd

Jag känner igen det där mitt ex vart precis lika dan som din sambo hon dalta med ungarna så mycket så det slutade med att ungarna hamna i våras säng och jag i ungarnas vånings säng vilket ledde till inget sex från Exets sida o det vart då jag gav upp o jag flyttade september 2019 o vi vart fortfarande ihop tills februari 2020 då jag luska ut att hon vart otrogen nästan ett år.....

Mitt tips är dumpa snubben inget o ha

Varför flyttade du ihop med en man som inte har samma syn på uppfostran som dig? Du måste ju ha vetat länge innan inflytt hur han fostrar sin dotter och borde tagit upp frågan innan ni blev sambos så du hade fått svar på att han inte kommer ändra sig. Det är hans barn så du får helt enkelt acceptera det eller flytta,

Exakt. Hade aldrig flyttat ihop med en man som inte klara av att uppfostra sitt barn (eller som på annat sätt har en syn på barn och uppfostran som jag inte tycker om). Det måste ha väl vara klart för dig att det kommer att förbli såhär och att barnet kommer att bli outhärdlig pga bristen av uppfostran. Eller var flickan väldig liten när ni flyttade ihop och det var inte klart för dig hur hela familjen uppfostrar henne?

Jag skulle flytta ifrån, kanske tom avsluta förhållandet, för jag skulle inte stå ut med sådant. Inte heller skulla jag vilja stå ut med det, för jag tycker att man aktivt skadar barnet på det sättet (plus troligen folk i omgivningen av barnet, tex. i skolan). Men det kan DU inte göra något åt, det är inte ditt barn och eftersom bägge föräldrar är uppenbarligen överens om att barnet inte ska uppfostras, kan du enbart reta dig åt detta, men inte ändra på det.

Sånt här kan absolut vara svårt och speciellt när man upplever att "alla" klemar bort barnet utom man själv.

Jag är både mamma och bonusmamma, har du några egna barn? Jag ser i min vänkrets skillnad på de som har egna barn och på ett sätt kan hantera bonusbarnen med mer tålamod och mer "föräldrar-streetsmarthet" än de som inte hunnit få egna barn än utan kliver in i en familj är det redan finns barn. Det kan vara en del i varför du och pappan beter er så olika. 

Men givetvis kan en 5-åring äta sin mat själv och behöver verkligen inte bli matade! 
Ibland kan man behöva hjälpa dem att skära upp maten, ja, speciellt om det är köttbitar som kan vara svåra att dela på, eller att de inte har lärt sig skala potatis än osv. 

Jag tycker dock du ska fundera på hur du pratar med barnet när du blir irriterad.  När ett litet barn säger "du är arg" så kanske du själv inte alls tycker att du är det men det kan sannerligen verka så för ett mindre barn, bara på ens irriterade tonfall. Det kan vara svårt för barn att se nyanserna i att en vuxen är irriterad/trött/ledsen för något annat/arg 
Mitt eget barn var så stort som 10 år när han en dag frågade mig "mamma är du arg?", när jag verkligen bara var supertrött och inte stod ut med mer prat från hans sida. Då fick jag genast sätta mig ner och förklara att nej, jag är inte alls arg, och jag förstod då att han ofta trott det under sina år. Jag blev ganska beklämd för jag är nästan aldrig arg, men har säkerligen låtit irriterad för olika saker som inte berott på barnet alls. Kändes inte bra att förstå att ens barn ett flertal gånger trott jag varit arg när det inte var så. Det fick mig att mer medvetet tänka över mitt tonfall och allt blev verkligen mycket bättre efter det. 
Om u är av åsikten att man måste åta sträng och arg när man uppfostrar barn så behöver du nog tona ner lite, man når barn bättre genom att försöka samarbeta med dem så att säga. Däremot behöver man så klart inte prata som om de är bebisar osv. 
Pappan kanske är för mjölig som du tänker, och du kanske är lite för sträng? Det är inte heller så ovanligt att man tar den rollen för att man tycker någon behöver göra det. 
Du och pappan behöver prata mer om detta och hitta några gemensamma riktlinjer och där kan det vara så att DU får ge dig på några saker och han kanske kan inse att 5-åringar kan äta själv osv. 
Kan du inte acceptera detta får du nog flytta ut. 

Med detta upplägg kommer du snart att uppleva dig själv och upplevas av andra som en riktig surkärring. Det spelar ingen roll om din sambo har rätt eller fel, det relevanta för dig är att du reagerar, och du kommer troligen inte att kunna låta bli. Du har tagit på dig en roll som tär.

Hur ofta är mormor och farmor hos er förresten?

Vem av dina föräldrar har varit hård men rättvis? Vad ligger under den här övertygelsen? Varför är den viktig? Vad händer med barn som inte blir uppfostrade på det här sättet?

Du har satt dig i en sits där du har förvandlat dig till den elaka styvmodern. 

Det enklaste är att göra slut, men om du inte vill göra det är det rätta att flytta ut tills ni har bestämt hur ert familjeliv ska se ut. 

Utan att säga för mycket så hörs det tydligt att du inte har några egna barn och din brist på empati för det här barnet lyser igenom varenda rad du skriver. 

Hård men rättvis...det här barnet har inte bett om att råka ut för en skilsmässa och få en ny styvmamma. Det är en situation som har påtvingats det här barnet. Det kan nog vara bra att försöka ha förståelse för det. I det här barnets värld är du den nya personen som har kommit in i hennes liv mot hennes vilja och dessutom ska tala om för henne vad hon ska göra. Det kommer aldrig att funka. 

Det här kanske är skrivet i frustration av Ts, men jag tycker verkligen inte ts låter som en trevlig styvmamma. Var finns kärleken och omsorgen om det här barnet? Det låter mest som att barnet är någon som är i vägen, ett irritationsmoment och någon som ska veta sin plats. Barn behöver vägledning och omsorg på ett positivt sätt. Det låter som att ts själv fått en hård och kall uppfostran och helt enkelt inte förstår bättre. Tror det här leder till separation. Ju förr desto bättre för barnets skull, skulle jag säga.

Du beskriver två olika grejer i din trådstart.

Man måste välja sina strider med barn. Orka t.ex. bråka om ett par strumpor. Och personligen anser jag inte att man ska vara ?hård? mot barn.

Däremot är det givetvis nolltolerans mot otrevligt beteende. Räcka ut tungan och ge tjuvnyp bakom ryggen mm. Sånt är verkligen inte ok. Låter man barn hållas med sånt har man snart uppfostrat en liten mobbare. Och mitt förakt mot sådana föräldrar vet inga gränser.

Jag tycker helt ärligt att du ska separera och skaffa en kille med samma syn som dig själv på barnuppfostran. Inget kommer bli lättare om du skaffar egna barn tillsammans med denne man.