Hej,
Jag undrar vad ni tycker om folk som har gått in i vägen/ har utmätning och sjukskriver sig pga det. Hur ser ni på såna människor, ni som aldrig har upplevt nåt liknande i era liv? Skulle du kunna gå på dejt med man eller kvinna som har haft sån historik? Hur skulle det kännas om din sambo hade blivit uttmatad, eller om du hade en kollega i samma situation? Vilka tankar kommer i ditt huvud? Jag uppskattar alla svar och åsikter ..
TS
Vad tycker du om folk som bryter benen?
Vad tycker du om folk som är sjukskrivna för cancer?
Vad tycker du om människor som har blåa ögon?
Vad tycker du om människor som har 42 i skostorlek?
Det är så ytterst fånigt och småkorkat att tro att man ska/bör/kan ha en åsikt om precis allting.
Tack för att du delar med dig din erfarenhet!
Du beskriver min första utmattning men jag har haft återfall sen dess. Det stämmer att man uppskattar livet på ett annat sätt. Ibland undrar jag hur mina kollegor tänker om mig när jag behöver sjukskriva mig medan dem jobba. Jag får alltid skuldkänslor men vet också att jag behöver göra det annars kan jag bli mycket värre. Ärligt talat, när jag jobbar tänker jag ibland att några kollegor är så jävla långsamma! Det är säkert dem som aldrig blir sjuka med utmatning tänker jag men samtidigt vet jag att jag borde lära mig från dem?
Jag ville alltid ha perfekt städat hemma, lagade hemmagjorda köttbullar och fiskpinnar, ville vara med mina barn istället för att gå ut och träna och tänka på mig själv. Jag pluggade på universitet och jobbade samtidigt. I min relation måste jag tänka för två för att saker och ting ska fungera optimalt. Jag vill ej generalisera, jag har slutat göra egna fiskpinnar och lämnar ostädat ibland för att gå träna. Jag har accepterat att alla är inte lika men vill att dem andra accepterar mig också.
Jag är glad att det finns folk som förstår att vi inte är lata vi som blir utmatade utan den motsatsen, för ambitiösa är vi.
Det är svårt att bromsa när man vill vara duktig och snabb och vill klara av så mycket som möjligt så fort det går. Det ska vara perfekt också! Man får nån slags endorfin kik, jag kan ej förklara det på annat sätt. Eller det är ett sätt att minska sin ångest?
Folk som inte förstår utmatning som sjukdom kan inte heller förstå mycket annat i det här livet gisar jag.
Vilken konstig bild av människor du har. Inget av det stämmer iaf på min man, som kraschade totalt för ca ett år sedan. Från en dag till en annan så var det som att han slutade fungera, psyket sa ifrån.
Han hade då levt med ett barn som föddes alldeles för tidigt, och när faran var över på den fronten, fick hans fru en aggressiv cancer, med allt vad det innebär.
Efter ha lev i detta i flera år, försökt finnas där för hela familjen, ta hand om alla, samtidigt som man jobbar och måste till viss del prestera på jobbet, ja då var den berömda väggen där.
Fast vad skulle varit alternativet? Lämna sjuk fru och sjukt barn och bara gå? skita i om dom fick mat i magen? Strunta i om dom levde eller dog? Säga upp sig från jobbet och låta hela familjen ekonomiskt krascha totalt?
Givetvis visste han att han borde lämna oss åt vårt öde för att orka med, men det är och har aldrig varit ett alternativ för honom.
För det första: För dom flesta som går in i väggen så kommer det ju som en total chock, man har inte märkt av att man är överbelastad och att det tär på kroppen. En hypokondriker oroar sig för minsta lilla symptom, men för dom flesta andra så gör man inte så stor grej av att man har lite huvudvärk till och från, får hjärtklappning på presentationen på ledningsgruppsmötet, sover lite sämre.. Så var det för min del. Jag gick från fullt fungerande, pigg, stark och glad - till att inte fungera alls på bara några timmar. Hade självklart dragit i handbromsen om jag insett vad som väntade - eller om någon i min närhet hade sett varningstecknen och
För det andra, det är inte bara de mest extrema personerna som går in i väggen. Du kan leva hälsosamt i övrigt, med träning, sova 8 timmar, äta bra kost.. De kan ha en arbetsbelastning som verkar normal - men ha för mycket ansvar, och för lite stöd - eller bara vara dålig på att slappna av och ta det lugnt.. Eller jobba mycket mer än sina 40 timmar - "men inte mer än någon annan på samma arbetsplats".. Hur ska man veta vad som är för mycket?
Förstår inte riktigt vad som driver denna negativa, nästan aggressiva ton gentemot personer som blivit utmattade. Finns det en underliggande avundsjuka mot personer som du upplever gör mer än du gör? Att de får dig att se sämre ut på något sätt?
Dom borde äta en stadig frukost. Kaffe och cigg är osmart.
Tycker ingenting, vi alla har våra problem i större eller mindre grad men har i regel svårt för folk som sitter och klagar och gnäller om hur jobbigt och synd det är om dem.
Som någon annan skrev, varför ska det tyckas något överhuvudtaget? Det började brinna i min lägenhet för några år sen och jag fick tredje gradens brännskador på armar, ben och ansikte som ledde till hudtransplation, vad tycker du om det? Eller när jag bröt armbågen? Antar att du inte kunde bry dig mindre och så känner jag om din utmattning
Jag tänker att varje situation är unik, så jag har inte några särskilda tankar kring personer som är drabbade av utmattning. Men det finns personer som liksom kör på utan att reflektera över sig själva och sin situation och som blir utmattade. Sen är de hemma ett tag, får behandling, kommer så småningom tillbaka och gör exakt samma sak igen. DET har jag svårt att förstå. När man drabbats en gång, borde man bli motiverad att ändra sitt liv rejält för att kunna ha en vardag som man orkar med?
Har flera närstående som varit utmattade, de har behövt göra stora förändringar för att få ett hållbart liv. T ex byta bransch att jobba i, flytta från hus till lägenhet (mindre att sköta om), bryta upp från partner, minska på antal fritidsintressen. Det enda man aldrig kan minska ner på engagemang och tid för är egentligen barnen.
Varje person måste acceptera att man orkar olika mycket, som vuxen måste man hitta sin egen gräns. Själv orkar jag inte mycket mer än att arbeta och ta hand om mitt hem. Jag har accepterat det och blir inte utmattad utan orkar år efter år. Jag skulle bli sjuk rätt snabbt om jag flängde runt som många andra på olika aktiviteter, träffar med vänner, ordna fester, ta tabletter mot huvudvärk istället för att vila, hänga på olika trender som tar tid och energi osv osv. Det är klart att det låter jättekul att hålla på så, men jag får acceptera att just jag inte klarar det.
Det är trots allt så att diagnosen inte finns i alla länder. Jag arbetar med läkare, psykologer, psykoterapeuter mfl och när de träffar andra europeiska kollegor är detta en fråga som ofta kommer upp. De utländska kollegorna undrar : Varför anpassar inte personerna sin tillvaro så de orkar helt enkelt? Vi skulle aldrig sjukskriva någon för att de tar på sig mer än de mäktar med, det är ju deras eget ansvar.
Samtidigt ska vi komma ihåg att detta inte alls är ett nytt fenomen, det finns beskrivet på olika sätt långt tillbaka fast med andra begrepp förstås. Sjukdomen lär finnas även i andra länder fast där får de drabbade ta hand om sig själva alternativt så får de andra diagnoser (min egen spekulation).
Det känns som att du är avundsjuk för människor som har ett liv utanför jobbet och sitt hem. Du måste ha hört talas om positiv förstärkning om du samarbetar med läkare osv.. Det är inte därför man blir sjuk med utmatning, för att man ordnar fester och träffar vänner.. I utlandet anpassar folk sina liv precis som i Sverige..eller inte. Det handlar om personen inte landet man bor i. Folk blir sjukskrivna i andra länder också pga utmattning och det är faktiskt läkare som sjukskriver där också?Så jag förstår ej vad du pratar om!