Vad tycker ni om folk som är sjukskrivna pga uttmatning?

Så fint du delar med dig! Jag blev nyfiken och googlade på kriterierna för diagnosen och precis som du säger; långvarig stress innan kraschen räknas inte som utmattning.. nu har jag lärt mig att det heter prodromalfas som om man inte lyssnar övergår i akut fas dvs väggen. Jag har varit i den fasen åtminstone 2 ggr och vid något tillfälle har min läkare sagt nåt i stil med att du kan inte gå in i väggen, vilket ju givetvis låter märkligt eller hur?! Det har kanske nånstans långt inne gett mig någon sorts styrka. För hur länge kan fasen innan akutfasen vara? Hur lång tid var den för dig? Jag drog så tydligt i nödbromsen när jag hade känselbortfall och hjärtklappning, total gröthjärna och var så extremt ledsen. Mindes ingenting. Då hade jag åtminstone 2 månader av kaos; 2 timmars övertid per arbetspass, sammanbrott på jobbet, beklagande ord från ledningen men ingen som gjorde något åt min situation. Sa upp mig, tog några veckors semester och började på nytt jobb (jag vet att det kanske inte alltid rek men i mitt fall kunde jag grunderna till arbetet så jag behövde inte börja från grunden). Detta är över ett år sen nu och nu äntligen känner jag att minnet börjar bli bra igen, det är en helt fantastisk känsla! Och då har jag bara som jag brukar säga; stirrat väggen i vitögat.

Håller med

Om jag inte råkade ut för något extremt (alltså typ en barn dör plötsligt eller jag blir utsatt för något grovt brott) så kan jag inte tänka mig att jag skulle kunna ?gå in i väggen? eller drabbas av någon psykisk ohälsa. Har för det första bra kontakt med mina känslor, för det andra skulle jag aldrig gå med på annat än jämn balans i arbete/fritid och för det tredje så skulle jag ALDRIG kunna göra så mot mina barn.

Är uppväxt med en mamma som var tidernas mysigaste bullmamma och plötsligt gick in i väggen när jag var runt 7 år gammal. I minst 5 år reste hon sig knappt ur sängen utan låg där o knaprade godis och kollade tv dygnet runt. Hon gick in i väggen för att min pappa ofta sa nedvärderande saker och inte hjälpte till med något, typ. Då min pappa fortsatte att göra nästan noll så var det gränsfall att mina grundläggande behov täcktes. Lyckades få hjälp med att handla nya kläder när det behövdes men hade inte en enda läxhjälp eller ordentligt lagad middag under dom åren mamma var sängliggandes - levde typ på cornflakes och popcorn.

Som ni hör var ju pappa den största idioten i det hela och det har jag självklart gett honom skit för i vuxen ålder. Men kommer nog ändå ALDRIG förstå att min mamma kunde svika mig så. Att hon inte lämnade honom tidigare (ja möjlighet fanns och jag bad henne om det såså ofta. Tillslut tvingade jag henne genom att gå till soc och säga att jag inte tänkte bo där mer, det var sparken hon behövde.) och att det tog sån tid att ?repa? sig. Hon är fortfarande otroligt skadad av detta och man får ständigt ge henne stöd.

Så nej, hatar verkligen att var o varannan människa ska hålla på o gå in i väggen. Lyssna på varningssignalerna, träna din hjärna, gör förändringar i tid o va för i fan inte ego om du har barn.

Skulle sambon gå in i väggen skulle jag absolut lämna. Orkar inte med sånt (då menar jag VERKLIGEN gå in i väggen, självklart stöttar jag honom till 10000% om han tillfälligt mår dåligt för att närstående gått bort, jobbet går skit eller liknande).

Direkt kompisar / folk som ev kan bli kompisar (folk man träffar på mammagrupp tex) nämner någon form av psykisk ohälsa backar jag. Räcker att ha mamma att ta hand om - vägrar mer sådant.

Förklara hur du menar att "kontakt med sina känslor" är en försäkran att man inte råkar ut för psykisk ohälsa.

Har du hört talas om signalsubstanser? Tror du att det är sånt som utsöndras vid olika typer av känsloutbrott?

En av mina favoritkollegor har gått in i väggen. Vi började jobba ihop i samband med att han kom tillbaka efter sjukskrivningen så känner honom inte sen tidigare.

Det är periodvis en utmaning eftersom han fortfarande har sin andel dåliga dagar men jag försöker se det som att han inte kan rå för det och om jag någon dag måste förklara saker som han lärt mig (vi har lite olika ansvarsområden) så är det ok. Den majoriteten av dagarna när han är rolig, smart och tänker utanför boxen väger mer än väl upp för den minoritet när det inte funkar och det blir stadigt färre dåliga dagar.

Menar att dom i min närhet som drabbats av psykisk ohälsa inte har varit nöjda med/ accepterat sig själva och försöker vara någon dom inte alls är. Har tex en närstående som ALLTID varit väldigt egoistisk men utmålar sig som världens mest empatiska människa. Hon har hela tiden skyllt sin psykiska ohälsa på att hon bryr sig så mycket om alla och att det gör henne utmattad. Hon är överkänslig och det ena och det trdje?

Trots det är hon otroligt självisk i varje relation hon har, inkl till sina barn - gör BARA saker hon själv tycker är kul. Tröttnade för ett tag sen när hon gnällde över sin ohälsa och sa till henne att det är uppenbart att hon egentligen mår dåligt över att hon är så jäkla falsk och hycklar hela tiden. Då erkände hon att hon har narcissistiska drag och har svårt att uppriktigt bry sig om andra och att hon tycker det är skitjobbigt då hon själv hatar sådana människor. En förljugen värld som drar ner henne mer och mer helt enkelt, hatar sånt och tycker varje människa jag stött på som haft psykisk ohälsa har levt i någon typ av förljugen värld. Sen finns det definitivt skörare personligheter och dom drabbas oftare.även folk som velar och övertänker är i riskzonen.

Jag är väldigt hård och genuint nöjd med den jag är. Vet att jag är en bra sambo, mamma, kollega osv även om jag har gränser för att ta på mig andras problem. Prio är helt enkelt att min familj mår bra och det gör jag vad som helst för att se till. Har helt enkelt inga drag jag någonsin sett hos någon med psykisk ohälsa- så det känns orimligt att det skulle drabba mig.

Hur empatisk framstår du som när du säger att psykisk ohälsa är inbillning och att det bara är för dem att rycka upp sig?

Anklaga inte andra för dina egna fel och brister.

Jag är inte särskilt empatisk (förutom med mina barn), det var det jag menade med att jag har en hård personlighet. :)

Jätteintressant att läsa?Frågan som ställs är för jag är verkligen nyfiken inte för att någon ska tycka synd av mig eller liknande.  Jag är också genuint nöjd med den jag är samt tycker att jag är bra sambo, mamma osv.  Det handlar ej om det. Jag har haft ett bra uppväxt och bland annat har jättebra kontakt med mina känslor. Jag har ändå gått på psykoterapi,ej hos psykolog utan hos en psykoterapeut som har mycket längre utbildning och jag jobbar med mig själv fortfarande för att bli bättre. Önskar att alla gjorde det, då skulle man kanske bry sig om varandra. Jag förstår att du är färgad av dina erfarenheter och framför allt barndom att du verkar vara mycket sårad. Det är synd att man ej kan se saker och ting från andras perspektiv men vi är alla olika och alla inte har den förmåga?så är det bara. 

Tyvärr associerar jag så när jag hör att någon är sjukskriven för utmattning slås jag alltid av misstanken att vederbörande bara vill vara hemma och försöker komma undan jobbet. Det har att göra med erfarenhet av personer som presterar dåligt på jobbet och säkert som amen i kyrkan sjukskrivs för utmattning i några veckor VARJE GÅNG de har fått kritik av chefer eller möter någon sorts motgång på jobbet.

Jag associerar likadant när jag hör att någon har diagnosen fibromyalgi.

Och ja, jag vet att utmattning samt fibromyalgi kan vara på riktigt.