Hej,
Jag undrar vad ni tycker om folk som har gått in i vägen/ har utmätning och sjukskriver sig pga det. Hur ser ni på såna människor, ni som aldrig har upplevt nåt liknande i era liv? Skulle du kunna gå på dejt med man eller kvinna som har haft sån historik? Hur skulle det kännas om din sambo hade blivit uttmatad, eller om du hade en kollega i samma situation? Vilka tankar kommer i ditt huvud? Jag uppskattar alla svar och åsikter ..
Detta är ju enbart hjärnspöken hos i grunden lata individer.
För mig får de dock gärna ligga hemma o tycka synd om sig själva när "allt bara blir för mycket", bara de inte förväntar sig att bli försörjda av samhället under tiden.
Jätteintressant att läsa?Frågan som ställs är för jag är verkligen nyfiken inte för att någon ska tycka synd av mig eller liknande. Jag är också genuint nöjd med den jag är samt tycker att jag är bra sambo, mamma osv. Det handlar ej om det. Jag har haft ett bra uppväxt och bland annat har jättebra kontakt med mina känslor. Jag har ändå gått på psykoterapi,ej hos psykolog utan hos en psykoterapeut som har mycket längre utbildning och jag jobbar med mig själv fortfarande för att bli bättre. Önskar att alla gjorde det, då skulle man kanske bry sig om varandra. Jag förstår att du är färgad av dina erfarenheter och framför allt barndom att du verkar vara mycket sårad. Det är synd att man ej kan se saker och ting från andras perspektiv men vi är alla olika och alla inte har den förmåga?så är det bara.
Jätteintressant att läsa?Frågan som ställs är för jag är verkligen nyfiken inte för att någon ska tycka synd av mig eller liknande. Jag är också genuint nöjd med den jag är samt tycker att jag är bra sambo, mamma osv. Det handlar ej om det. Jag har haft ett bra uppväxt och bland annat har jättebra kontakt med mina känslor. Jag har ändå gått på psykoterapi,ej hos psykolog utan hos en psykoterapeut som har mycket längre utbildning och jag jobbar med mig själv fortfarande för att bli bättre. Önskar att alla gjorde det, då skulle man kanske bry sig om varandra. Jag förstår att du är färgad av dina erfarenheter och framför allt barndom att du verkar vara mycket sårad. Det är synd att man ej kan se saker och ting från andras perspektiv men vi är alla olika och alla inte har den förmåga?så är det bara.
Ditt inlägg gör mig verkligen heligt förbannad. Du sitter alltså och säger att du inte har ett enda jävla (riktigt) problem och ändå tar dig rätten att ta upp tiden hos en psykoterapeut när vi har brist på just denna varan? Bryr du dig verkligen om andra??? Du vet- folk med riktiga problem. Folk som precis förlorat ett barn och behöver stöd. Folk som går ifrån misshandel och helvete. Alla flyktingar som inte lyckas integreras för att dom har så många trauman med sig?? Ta dig samman och bete dig.
Ditt inlägg gör mig verkligen heligt förbannad. Du sitter alltså och säger att du inte har ett enda jävla (riktigt) problem och ändå tar dig rätten att ta upp tiden hos en psykoterapeut när vi har brist på just denna varan? Bryr du dig verkligen om andra??? Du vet- folk med riktiga problem. Folk som precis förlorat ett barn och behöver stöd. Folk som går ifrån misshandel och helvete. Alla flyktingar som inte lyckas integreras för att dom har så många trauman med sig?? Ta dig samman och bete dig.
Tråkigt att du tolkar det som att jag inte bryr mig om andra. Tror all kring mig skulle hålla med om att jag är den man går till för att jag ställer upp när något händer. Jag är kattvakt när någon behöver komma iväg, barnvakt när någon behöver en paus, bor hos mamma varje gång hon är nyopererad, ser alltid till att folk kommer på benen igen när något hänt och låter folk prataprataprata tills dom är färdiga. Vad jag säger är att jag tycker det är tramsigt att människor ständigt ska tyckas synd om. Vad fan tjänar man på det? Kan inte tänka mig något värre än att vara den alla tycker synd om, eller vara en sån person som behöver hjärtan skickat till sig varje dag man går igenom något, vad fan hjälper det? Vad spelar det egentligen för roll om andra tänker på en eller ej? Man har ett problem- lös det.
Nej fy människan blir svagare och svagare. Var o varannan människa slänger omkring med psykisk ohälsa och utbrändhet bara för man inte orkar ta tag i sitt liv och hellre sitter i soffan och får bidrag. Fruktansvärt. Hoppas kommande generationer är mindre patetiska så människan hämtar sig!
Själv har erfarenhet av långvarig sjukdom som tillslut resulterade i allvarlig depression och utmattning, så vet jag nu mer hur det kan vara.
Men kan också störa mig enormt på vissa utmattade som orkar göra en massa grejer men inte arbeta eller så. Det är aktiviteter, köra hit och dit, ordna fester, ta hand om hästar, fixa huset osv. De tar på sig massa sidogrejer som vara klassföräldrar t ex, träna ungdomar. Då blir min fundering hur sjuk är denne egentligen?
Vet att det är bra med fysisk aktivitet men orkar man så mycket kan man troligtvis också arbeta lite.
Man har ju ett eget ansvar också för sin hälsa och man kan inte vara med överallt alltid.
Folk slänger sig med diagnoser hit o dit idag och så fort ngn klagar på sin ångest eller psykisk ohälsa, backar jag.
Vi har alla ansvar för vår egen hälsa och vid utmattning behöver man göra förändringar. Likaså vid ångestproblematik.
Ingen kan göra dem åt en, man måste göra dem själv. Så när folk i min omgivning tex på jobbet klagar över sin ångest säger jag bara åt dem att söka vård och hjälp och sjukskriva sig.
Jag har själv varit både utbränd och har en rätt komplicerad ångestproblematik samt PTSD efter upprepade övergrepp och trauman i nära relationer.
O jag vet hur jäkla egoistisk man är i sitt tankesätt. Men en dag kom jag till insikterna att:
*man är sina tankar- det man tänker om sig själv är vad andra ser. Men oftast ljuger dom för att vara snälla. Jag vet för jag har varit på båda sidorna om myntet.
*trivs man inte på jobbet, byt jobb. Eller be om andra arb.upgifter. Ingen kommer anpassa en specifik tjänst efter 1 person som "mår dåligt", men arb.bördan kan man ju reglera tsm med chef. Dock kommer ingen magiskt att komma med en presentkorg full med attraktiva jobberbjudanden bara för att man är utbränd eller har ångest.
*INGET blir bättre av att man inte gör förändringarna i sin vardag.
*Ingen annan kommer öppna upp ett sparande åt en om det är ngt man vill ha
*Ingen annan kommer se till så din kyl är full eller att du har rena kläder.
Ångest är för övrigt så sjukt överdrivet idag och har man haft riktig ångest vet man att det dom flesta gnäller över egentligen är missunsamhet gentemot sin omgivning, avundsjuka och lathet. De flesta orkar inte göra förändringen själva utan sitter på röven o väntar på att någon ska ge dem ett mirakelpiller som löser alla deras problem.
Till utbrända vill jag bara säga: Byt jobb i tid, var ärlig mot din chef och omgivning om att du behöver förändring men gnäll inte inför andra över hur du mår. Folk vill inte umgås med ngn som bara gnäller, suckar eller är negativ. Det kan man göra hos sin psykolog och läkare. Man behöver stöd från omgivningen och prackar man inte på den sina egna känslor hela tiden så blir man inte bortprioriterad utan kan få hjälp.
SÅ, suck it up och ta tag i problemet! D.v.s sjukskriv dig och byt sedan jobb/sysselsättning. GÖR förändringarna. SLUTA gnäll över situationer du väljer att stanna kvar i.
Tyvärr associerar jag så när jag hör att någon är sjukskriven för utmattning slås jag alltid av misstanken att vederbörande bara vill vara hemma och försöker komma undan jobbet. Det har att göra med erfarenhet av personer som presterar dåligt på jobbet och säkert som amen i kyrkan sjukskrivs för utmattning i några veckor VARJE GÅNG de har fått kritik av chefer eller möter någon sorts motgång på jobbet.
Jag associerar likadant när jag hör att någon har diagnosen fibromyalgi.
Och ja, jag vet att utmattning samt fibromyalgi kan vara på riktigt.
Detta är ju enbart hjärnspöken hos i grunden lata individer.
För mig får de dock gärna ligga hemma o tycka synd om sig själva när "allt bara blir för mycket", bara de inte förväntar sig att bli försörjda av samhället under tiden.
Om det är nån med utmattningstendenser som läser den här tråden vill jag ge ett tips. Sjukanmäl dig de dagar du känner att du borde stanna hemma och vila. Lätt att missa att den möjligheten finns när man är fullt fokuserad på att hålla sig över vattenytan.
Har helt förståelse för att man blir utmattad om man jobbar 100% och sen dessutom har en massa aktiviteter både för sig själv och för barn.
Just nu jobbar jag 100% och mitt ena barn rider 1 gång i veckan. Sen utöver det så tränar jag själv lite ibland när ork och lust finns. Men jag har inga krav på att det ska vara perfekt hemma eller att det ska vara på ett viss sätt mm.
Rätt uppenbart att man kan inte jobba 100 % och fullt upp på fritiden. Man måste prioritera vad som är viktigast. Känner man att det är för mycket så går man antingen ner i tid på jobbet eller drar ner på aktiviteterna samt kraven hemma.