Otrohet... trött på höra

Nu bör du öva lite på läsförståelsen.
Jag skrev att det är högst normalt och mänskligt att ljuga i början av en relation för att man inte vill skrämma bort en partner. Det är inget konstigt med det men jag har aldrig påstått för någon att jag söker en monogam relation.

Har självklart friserarat sanningen i början av relationer och erkänner att jag inte alltid är 100% ärlig mot mina partners av den enkla anledningen att jag är högst mänsklig i det avseendet.

Uppskattar ärlighet men det är inget jag förväntar mig in i dumhet. Människor är människor och människor ljuger och den som tror något annat är antingen dum i huvudet eller otroligt naiv. 

Jag tycker att det är märkligt att samma personer i tråden som tycker sig vara så bra på att diskutera vuxet försvarar otrohet som har sin grund i att man tycker att det är för jobbigt att kommunicera med sin partner. I såna situationer är det plötsligt inte så viktigt att bete sig vuxet.

Inte ofta man ser härskartekniken personifierad så som "Eva" genom att dumförklara alla som har en annan åsikt än hennes...?Om hon inte ljög  skulle hon aldrig fått en andra dejt. Bara en massa "töm och glöm"

Du använder "att vara mänsklig" som en ursäkt för att bete sig illa. Ja det var ju inget nytt den ursäkten väldigt bekväma ursäkter har omoraliska människor använt sen stenåldern.

Glad att vi rett ut det! 

Ta konsekvenserna för sitt handlande får man ju alltid, och vad det gäller kritik... ja då måste den ju komma från någon vars åsikter man respekterar och värderar... 

Nja, kritik kommer man få av vem som helst vare sig man gillar det eller inte oavsett om man respekterar kritikern eller inte. Det är ju inte så att man slipper kritik bara man deklarerar att man minsann inte gillar det eller respekterar och värderar den som framför den

Sen om man tar åt sig av det eller ej är en helt annan sak.... det troligaste är att man aldrig någonsin kommer ta åt sig av kritiken eftersom man i grunden redan vet att den stämmer och det handlar mer om att kunna erkänna det för sig själv och andra eller inte... det är ju inte så att personer som är otrogna inte vet att de gör fel... hade man inte haft en aning om att det var fel hade man ju gjort det öppen. Bara det faktum att man smyger med det talar ju för att man är väl medveten om vad man gör... men att sen erkänna det är en helt annan femma.
Ingen vill ju se sig själv som falsk och lögnaktig.

Jag känner att jag formulerade mig lite fel... Nu kan jag ju iofs bara tala för mig själv, men det jag menade vara att för att kritiken ska ha någon effekt så måste den levereras av någon vars åsikt jag värdesätter. 
Respekterar är en annan sak, naturligtvis respekterar jag även andras åsikter, men om jag får kritik av någon som jag t ex inte känner eller av någon jag inte har någon närmare relation till så rör den mig föga. 

När det gäller de vars åsikter jag värderar så skulle jag gärna låta den som är utan skuld kasta första stenen. De flesta i min bekatskapskrets är mänskliga och de flesta av oss har fel och brister.

Men du har rätt i att det naturligtvis inte är så lockade att framstå som falsk och lögnaktig, varför diskretion i otrohetsaffärer naturligtvis är att föredra. 

Fast kritik framförs ju inte bara i syfte att försöka övertyga personen man anser ha gjort fel att tänka om. Kritik är ju oftast ett sätt att markera att man tycker att personen betett sig omoraliskt eller resonerar omoraliskt. Sen om personen vill eller inte vill ta åt sig av kritiken är ju egentligen egalt.

Om personen respekterar den som framför kritiken är oddsen kanske större att personen kommer ta åt sig av kritiken. Men det innebär ju inte att kritik inte får eller ska framföras bara för att personen skiter i det.

Angående åsikter så är det väldigt vanligt att människor som agerar omoraliskt försöker rättfärdiga sitt agerande genom att hävda att det är ok eftersom deras egen åsikt är att det är ok. Men moral funkar ju inte riktigt så. En omoralisk handling blir inte ok bara för att personen som utför den tycker så. Den blir ok när både den som utför den och den som drabbas av den är överens om att den är ok.

Att prata om att vara "mänsklig" känns ett rätt dumt argument för ALLT människor gör är ju mänskligt, pedofiler och våldtäktsmän är ju mänskliga de med, men det betyder ju inte att deras handlingar är ok. Och även människor som inte beter sig omoraliskt är ju även de mänskliga.

Ja ingen gillar ju att se sig själva som falska och lögnaktiga, därav alla fantasifulla ursäkter, bortförklaringar och bissarra diskussioner.

Ja, man kan säkert kalla manipulation, svek, lögner och missbruk av andras förtroende för finare ord men i grunden är det ju ett rövaktigt sätt att bete sig mot människor som ska föreställas stå en nära oavsett hur "diskret" man säger sig vara.

Hur kommer det sig då att inte alla människor ljuger? Varför är då vissa människor ärliga och inte ljuger? Hur kommer det sig att vissa människor har högre värderingar som de följer? Hur kommer det sig att vissa är monogama?

Vad är det som skiljer lögnarna som tycker otrohet är ok från de ärliga människorna som lever monogamt?

Jag menar, så att de som har höga ideal och värderingar där otohet och lögner inte är någon del hittar varandra, och de med dina värderingar som ljuger och bedrar och tycker det är ok att vara otrogna mot varandra kan hålla sig till sina jämlikar?

Att som otrogen försöka att inte visa sig vara falsk och lögnaktig är just falskt och lögnaktigt.

Eva det är rätt så vidrigt att försvara otrohet. Bara för du är en nymfoman och beter fig som ett djur