Framtid med man utan barn?

Ja, det kanske är min osäkerhet bara.. eller mina förväntningar...
Han är mer mån om att vara ensam än jag verkar det som. Och då älskar jag egentid. 
Hans förklaring är att han behöver vänja sig längre vid nya människor och att det är dyrt att åka...

Jag har tagit upp det vid ett par tillfällen. Hans svar är då att det kommer ta tid för honom att vänja sig, att han inte är van vid barn/inte vet hur man gör och att han gärna vill vara med oss. Men orden går ju inte alltid ihop med handling med den här killen, har jag insett. Det har gått bra när de ses och han försöker... men kanske känner jag att det vi gör blir mer på hans villkor....vara hemma. Sen kommer jag det idéer ofta på roliga saker att göra men det blir inget av det sen. Tidsbrist är säkert anledningen med, mycket jobb......dock kommer han nu ett par ggr på min barnvecka, som vi nu bestämt.. eller ja vi får se, haha.
Emellanåt glömmer han saker han planerat så att våra planer ställa in - då blir jag såklart besviken och han blir sur på mig för att jag inte kan vara mer förstående.
Jag känner mig helt enkelt inte lika trygg längre. Kanske också pga ett par hetsiga bråk mellan oss. I övrigt planerar han roliga äventyr till honom och mig, är kärleksfull, djup, rolig och allt det där.

Jag har tagit upp det vid ett par tillfällen. Hans svar är då att det kommer ta tid för honom att vänja sig, att han inte är van vid barn/inte vet hur man gör och att han gärna vill vara med oss. Men orden går ju inte alltid ihop med handling med den här killen, har jag insett. Det har gått bra när de ses och han försöker... men kanske känner jag att det vi gör blir mer på hans villkor....vara hemma. Sen kommer jag det idéer ofta på roliga saker att göra men det blir inget av det sen. Tidsbrist är säkert anledningen med, mycket jobb......dock kommer han nu ett par ggr på min barnvecka, som vi nu bestämt.. eller ja vi får se, haha.
Emellanåt glömmer han saker han planerat så att våra planer ställa in - då blir jag såklart besviken och han blir sur på mig för att jag inte kan vara mer förstående.
Jag känner mig helt enkelt inte lika trygg längre. Kanske också pga ett par hetsiga bråk mellan oss. I övrigt planerar han roliga äventyr till honom och mig, är kärleksfull, djup, rolig och allt det där.

Och jag vet att han pratar mycket om min son osv med sina föräldrar.. och nämner mycket kring framtiden osv för mig.

... och ja han är van vid att styra sin egen tid. Har själv sagt att han vet att han måste släppa sina rutiner lite om han ska leva i en familj. Verkar gjort lite som han vill i tidigare relationer 

Krav och krav. Jag har anpassat mig genom att åka och bekosta resorna dit. Jag ställer aldrig krav på att han ska ändra sina rutiner för att vara med mig. Jag uppmuntrar honom i det han vill göra... Däremot gör jag det lite för att hinna umgås med honom. Och då är det ju jag som har barn. Men visst. Det är ju jag som har valt den här mannen. Så jag får ju vara nöjd eller gå. Jag bara tänker att "han borde vilja". Men jag skriver ju det själv, det kan vara mina egna förväntningar på hur det "ska" vara och min osäkerhet då jag tidigare blivit djupt sviken.

Klart man ska vara förälskad i början och se på varann med glittrande ögon? Sedan jobbar man för hålla kärleken vid liv. Frågar du och din man era barn hur de haft det heller då under dagen? Uppenbarligen har vi olika syn på relationer i det stora hela.

Jag är van vid att anpassa mig. Jobbar snarare på att ställa mer krav, vilket gör mig osäker i denna situation. Är det jag som återigen anpassar mig och nöjer mig eller är det jag som har för höga förväntningar? Därav min fråga och denna diskussion. Man kan hålla en god ton, annars behöver man inte ge råd. 

Anonym(rakt på sak)- Mm, det är så jag känner emellanåt. Det känns mer som ett måste än ett genuint intresse. Jag kan ju såklart förstå hans sits med. Det är inte alltid kul med barn och självklart hade jag hellre gjort nåt jag tyckte var roligt eller legat i soffan en hel kväll själv i lugn och ro, om jag dejtade en man med barn. Jag köper det. Men väljer man livet med en kvinna som har barn så får man ju visa att det är det livet man verkligen vill leva. Speciellt då jag anpassar halva mitt liv efter hans rutiner med. Så, ge och ta. 

Precis, jag pratar om engagemang och inte ansvar. Han behöver inte ta något ansvar alls men man får ju barn på köpet som man ju bör visa hänsyn, respekt och intresse för. 

Anonym(julie)
Tack för ditt perspektiv på det hela. Du har nog precis rätt. Jag är nog bara väldigt rädd för att bli sviken (igen). Och jag har nog inte tänkt mig in i hans sits ordentligt. Han försöker ändå och trots  diskussion med honom kring min "oro" så finns han ju kvar och lyssnar på det jag sagt. Det är nog helt enkelt min rädsla som spökar.

Haha. Skrattar högt. Små människor kommer inte åt mig tyvärr.