Missfall vecka 10

Beklagar verkligen!  Jag har upplevt precis samma sak. VUL efter IVF i v.10 och fostret hade dött v.7. Det kändes som mattan drogs undan under fötterna. Jag var ömsom arg och ömsom ledsen. Det måste få ta tid att sörja och sen gå vidare. För sista chansen var det ju inte. Du blev gravid vilket räknas som ytterst positivt. Nästan alla som blivit gravida kan bli det igen. När, var och hur behöver du inte fundera på just nu. Nu ska du ta hand om kropp och själ och tids nog ta nästa steg.

Jag beklagar verkligen ditt missfall! Jag har själv gått igenom tre stycken, så jag kan iallafall delvis relatera till de känslor du förmodligen känner nu. Däremot vill jag trycka på att missfall är bra mycket vanligare än att det bara drabbar 5%. Nu vet jag inte om du syftar på missfallsstatistik efter någon viss vecka eller så, men likväl får du försöka tänka på hur många graviditeter som påbörjas men som faktiskt tyvärr slutar i missfall. Jag förstår att smällen blir desto större när ni försökt så pass länge, och jag förstår också att det inte känns bättre av att höra ord som "nästa gång går det förhoppningsvis bättre". 

Det finns flera på sociala medier som delar med sig av sina tankar kring ofrivillig barnlöshet, kanske kan du hitta ett stöd där? Hanna Theorin är ett exempel, hon var med i programmet "var fan är storken" och är väldigt ärlig och utelämnande kring deras resa på sitt instagramkonto. 

Kring just missfallet kan jag bara säga att det som hjälpte för mig var att tillåta mig att vara ledsen och tänka och känna allt jag faktiskt gjorde. Sen att unna dig något lite extra nu. Det behöver inte vara stora grejer, utan bara något som kan få dig att må lite bättre. Jag drog med mig sambon och hundarna till stugan och hade en riktig mys-helg efter mitt senaste missfall. Vi badade bastu, gick promenader i skogen, åt god mat och snacks jag gillar.

Jag hoppas verkligen att du snart mår bättre i allt det hemska och att du snart får det där magiska pluset på stickan igen! 

Tack snälla för ditt svar  Jag menar att jag har läst typ överallt att är man hört och sett hjärtslagen i vecka 8 brukar missfallet risken vara typ 5%. Jag är fortfarande i en obeskrivlig sorg och kommer att läsa Hannas inlägg om infertilitet.

Jag vet bara inte om jag kommer någonsin att komma så här långt i och med att jag aldrig varit gravid tidigare. 

Jag försöker att hitta på saker jag tycker är kul men just nu tror jag att jag hamnat i en depression. Inte ens en resa till Maldiverna skulle få mig på bättre humör. Jag tror jag behöver få ut fostret och ta hand om min kropp först...

Åhnej, hade du fått höra ett hjärta i v.8 alltså? Fy vilken otur. Jag beklagar verkligen. Man brukar ju säga att missfallsrisken är lägre efter att ha hört ett hjärtslag i v.8, 7 % har jag läst (om man tar hänsyn till ålder). Men kanske skönt ändå att det upptäcktes i v.10 så att du slapp gå ända till v.13 då rutinultraljud brukar vara? Jag har själv haft ett missfall som upptäcktes i v.13 men fostret hade dött i v.7. Jag hade starka magkramper i v.7 ungefär, jag tror i efterhand att det var då fostret dog. Kände du av någon smärta? Även om du är 38 så är det långt ifrån för sent för dig. Jag är också i din ålder och blev gravid igen nu i februari. Jag är i v.12 och fick höra ett hjärta i v.8. Om en vecka så ska jag på ultraljud igen. Jag är inställd på att det kan ha dött igen. Det är så hemskt att inte ha någon makt över sin kropp. Sänder dig lite styrka och hoppas att du vill och vågar försöka igen. 

Jag var med om det för två år sedan. Upptäcktes på kub att embryot avstannat i vecka 9. I v 8 såg jag hjärtslag på ultraljud. Har också problem med infertilitet. Vi lyckades få ett barn genom IVF. Missfallet skedde på andra insättningen vid försök att få syskon. Därefter följde fem nya insättningar. Nu är jag gravid efter två år. Vårt sista embryo. Gravid i vecka 22 nu. 

Det var helt fruktansvärt att vara med om. Kan väl säga att det blir lite lättare med tiden. Men jag har fortfarande en stor sorg för det som hände. 

Jag beklagar. Kram!

Beklagar det du varit med om.
Det som oroar mig är att jag har bara en i frysen och ett sista försök. Klart jag är tacksam för det men fortfarande har inte så många försök eller insättningar kvar.  Det som äter upp mig inombords är att jag tänker, vad har jag ätit som orsakat detta? Är det för mina migrän mediciner som fostret dog, mediciner var godkända av 3 oberoende specialister att de kunde tas under graviditeten, imigran nässpray och Citodon. Var det för att jag hostade eller nös ofta i början? Jag drack inte kaffe på 3 månader, jag åt bra och tog både Trombyl och progesteron dagligen för att förebygga  missfall så jag fattar fortfarande inte vad som skett. 
Jag vill inte ge upp men är 38 år och har världens panik

Jag förstår de tankarna också. Missfallet jag fick var sista embryot den omgången så fick sen göra en ny IVF. Är det sista försöket för regionfinanserad behandling du har kvar? Har du möjligheter att finansiera behandlingen själv? Åldern är ju också en ytterligare stressfaktor och jag förstår dig! 

Gällande om du gjort något fel så kände jag så också, länge. Jag bad om att få återbesöket efter missfallet på fertilitetsenheten. Jag har gjort syskonförsök på sjukhuset men betalat själv. Jag tog då med mig en lista med säkert 20 frågor av karaktären kan det ha varit jag som stressade innan? Åt något? Gjorde något? Vad mina chanser är att lyckas vid en ny IVF? Osv. Och läkaren tog sig tid och sa i princip att man inte kan veta orsaken helt och hållet men att oftast beror missfall i den veckan på genetisk avvikelse hos embryot. Alltså att den aldrig kunnat bli en bebis. Vi pratade också framåt, vad mina chanser att lyckas vid nytt försök är,  hur mycket ett nytt försök skulle kosta och innebära osv. 

Du är i chock nu. Chocken kommer att lägga sig med tiden och tids nog kommer du till någon form av nyorientering. Känner du om några veckor, när hela behandlingen för att fullborda missfallet är klart att det är svårt att hantera kan jag rekommendera att tala med en kurator eller psykolog. Jag tycker att man brukar få snabb hjälp via vårdcentralen. 

Ja det är det sista finansierad via landstinget. Jag har sparad för att genomgå IVF privat. Min fråga är nu, om jag ska satsa i Sverige eller utomlands. Just nu handlar det främst att jag ska hitta den bästa kliniken i Europa kosta vad det kostar. Jag är redo att även i värsta fall ta lån för att finansiera det men jag har sparat just för fler IVF behandlingar. I Sverige så hörs inga tester alls. Inget pgta vilket visar kromosom avvikelser. Tyvärr har jag noll tilltro till vården här särskilt vad gäller fertilitet. Man gör inte tillräckligt och känna mycket åt ödet eller naturens gång. Vi är i 2022 och fler länder gör mer. Jag skulle påbörja nu hos Olga kliniken men pga kriget har jag nu ändrar mina planer.

Jag behöver definitivt en psykolog för jag ser livet med dystra ögon och känner mig värdelös.

Beklagar ditt missfall! Det är otroligt jobbigt att vara med om! Ser att du nämner Olga-kliniken. Jag är själv gravid via dem efter 5 år, men förstår att du inte vill åka dit just nu. Jag skulle kolla upp kliniker i Spanien, Grekland och Tjeckien istället. Det finns fler bra kliniker än Olga även om jag såklart är nöjd och tacksam över dem själv.

Jag har från och till gått hos psykolog/kurator och fått det genom vårdcentralen. Det är bra för då ingår det i högkostnadsskyddet. Så slipper du betala det själv. 

Gällande vilken klinik i Europa som är bäst vet jag inte. När jag höll på med IVF för fem år sedan så vet jag att många åkte till Grekland eller Cypern men nu verkar det vara Ryssland som gäller. Vet att det finns en engelsk IVF-grupp på Facebook. Kanske du kan ställa frågan där och få tips vilka länder som är bäst? Tror att Sverige inte erbjuder diagnostiska tester för det är olagligt. Håller helt med om att det är superdumt!