När livet inte blev som tänkt

Ända sedan jag blev oplanerat gravid har jag varit lycklig men min sambo tvärtom. Vi har varit tillsammans i 10 år och är inte superunga. När jag märkte hans missnöje över att bli pappa så gav jag honom alternativet till abort flera gånger men det vägrade han. Så nu har vi köpt hus och det är dags för förlossning när som helst. Nu sitter jag här och har gråtit i en halvtimme, undrar om allt var ett misstag. Han blir bara mer och mer sur och har fastnat i en pessimistisk spiral. Nu har han fått för sig att vår ekonomi kommer rasa och att "allt kommer gå åt helvete" som han säger. Han målar upp framtida scenarion och tänker bara katastroftankar. Han har skapat ett problem av ett icke-problem. Vår ekonomi är bra, båda har fasta heltidsjobb och har en del undansparat. Nu sticker det plötsligt i hans ögon att det är jag som har dragit in mest pengar men vad spelar det för roll? Mina pengar är hans pengar. Vi är ett team som bor under samma tak. Idag fick han ett utbrott över att jag har lyckats vara mer ekonomisk än honom och jag fattar ingenting? Jag köper aldrig saker till mig själv i princip utan lägger pengarna på oss och huset. Vad spelar det för roll då vem som har "mest"? Jag föreslog ett gemensamt konto där vi lägger ihop allt men då blev han ännu mer arg och känner sig beroende av mig då och att jag blir hans "gode man". Alltså jag orkar inte bråka om detta, speciellt inte när jag är höggravid för det är så banalt. Han kallade dessutom vårt barn i magen för"en utgift i 18 år". Där brast det för mig, jag har haft en supertuff graviditet och kämpat i 9 månader, hittat lösningar på allt och försöker tänka positivt men han ser bara vår son i magen som en enda utgift. Inget känns kul längre och min energi håller på att dö ut. Jag är glad över hus och barn men han kunde ju ha sagt ifrån ordentligt från början att han inte ville detta.... Jag har aldrig tvingat honom. Känns hemskt att behöva separera i framtiden och riva upp allting för barnet när vi har det så bra egentligen. Men jag orkar inte leva såhär om det ska fortsätta :(

Tur att han bara är sambo. Se till att inte ha gemensam vårdnad.

Vill inte ha ensam vårdnad men det är ju upp till honom vilken relation han vill ha till vårt barn i framtiden... Han vill helst inte alls vara föräldraledig. Jag känner mig så jäkla dum ibland, det enda jag vill är att barnet blir älskat av båda föräldrarna. Han vägrade trots allt abort och då har man ju ändå gjort ett val - ta ditt ansvar. 

Men vänta nu? Vägrade han abort? är det han som är gravid allts?

Haha nej. Men eftersom han inte alls blev glad när jag plussade så sa jag att då gör jag abort för jag vill inte att barnet ska vara oönskat men jag fick absolut inte göra abort utan då ville han behålla.