När livet inte blev som tänkt

Du har fått sjukt dåliga svar i tråden TS. Att din sambo har någon slags inre kris är självklart men han får ta ansvar och söka hjälp. Han beter sig fruktansvärt och det är såklart inte okej!!

Kan berätta att min sambo hade något liknande när jag var gravid med vår son. Det var ett gemensamt beslut att skaffa barn, men ändå när jag plussade snabbt efter beslutet så blev han chockad i den negativa aspekten - det gick ju så fort? Det kunde ju ta upp till ett år, varför gjorde det inte det? Jag visste inte vad jag skulle svara på det, var bara att säga "Ja... Eller så går det med en gång och nu gjorde det det?". När vi fick reda på att det skulle bli en kille var det också fel, han blev inte ett dugg glad. Han ville haft en flicka för han har alltid haft bättre kontakt med tjejer. När jag var i mitten av graviditeten bad jag honom att ta mer på magen, vara mer involverad. Han suckade och stönade och tog bara på magen om han verkligen var "tvungen" för att jag bad honom. Aldrig på eget initiativ. Han satt och grät framför mig och hans mamma för att han inte kunde ångra beslutet att skaffa barn när jag var i vecka 25. När jag läste vecka för vecka i gravidappen om info om bebisen brydde han sig inte ett dugg.

Ja, med andra ord var min graviditet inte alls som jag föreställt mig att den skulle vara mellan oss. Grät massor... Trodde det skulle vara mysigt och att båda skulle vara glada, men icke. Visade sig att han hade en gigantisk livskris, han ville ha en tjej för att han hade dålig relation med hans pappa och var rädd att han och sonen skulle få samma dåliga relation. Han började äta antidepressiva 1 månad innan sonen kom.

När han kom var han direkt världens bästa pappa... Sån kontrast... Så det kanske finns hopp för din sambo med? Men han måste ta ansvar och gå och prata med psykolog.

Ursäkta, men VARFÖR är det så att så fort någon har relationsproblem så är det alltid en mängd beskäftiga människor som känner sig manade att tala om för TS hur hon/han borde ha gjort för att inte ha hamnat i situationen? Det är inte ett speciellt konstruktivt sätt att bemöta någon som har problem på, och det är alltid lätt när man har facit i hand. Dessutom är livet komplicerat, det är många faktorer, många små saker, som vi på andra sidan av skärmen inte känner till, och innan man har hela bilden är det också väldigt lätt att spela överlägsen och tala om för andra hur korkade de varit/är. Det är så otroligt insiktslöst.

JO men nu startade ju TS en tråd och ville väl ha input? Ska alla bara säga go girl och "han är en idiot"? eller hur menar du? 

Det är inte konstruktivt att gå på om hur TS borde ha gjort, man kan aldrig ändra det förflutna så det hjälper inte TS ett dugg (men något säger mig att många som känner behovet att komma med sådana pekpinnar egentligen inte vill hjälpa, utan bara känna sig duktiga och överlägsna som minsann aaldrig skulle gjort sådana dåliga val som TS gjort).

Det som är konstruktivt är att utgå ifrån nuvarande situation och hur TS kan göra här och nu för att förbättra sin situation.

Okej. Då vet jag

Din historia ger mig lite hopp faktiskt, att det bara är en kris. Grejen är dock att sambon vägrar ta hjälp och att göra något åt saken. Han skulle aldrig gå med på att träffa en psykolog eller gå på familjeterapi eftersom han "inte tror på sånt". 
Det hugger i hjärtat när alla andra runt omkring oss glädjs åt bebisen förutom han. Hans kollegor och folk jag inte ens känner pratar ofta om graviditeten och frågar hur jag mår. Folk ringer till mig hela tiden, hälsar på och vill visa sitt engagemang. Bebisen är redan så älskad av många, förutom av sin egen pappa känns det som.

Låter som kris/depression.

alltså jag tycker så synd om dig som brottas med detta :( Tyvärr så kommer du nog inte kunna veta om han ändrar sig förens bebisen är här. 

HAr han följt med till mvc någon gång? om inte så säg att dom vill att ni kommer båda nästa gång och så när ni är där säger du att du är orolig för honom att han mår dåligt. då kanske din barnmorska kan hjälpa till i samtalet?

Pappor kan också få graviditets depression även fast dom inte är den gravida. 

 

Annars det enda tipset jag har är att visa att livet har mer att ge. istället för att strunta i semester och resor så kan du säga att jag vill åka hit på semester i sommar, låter det inte kul? och säger han nej det är för dyrt så säger du okej då kan du stanna hemma för jag vill åka och ser mycket fram emot det iallafall.

När bebisen föds, se om du kan ge bebis till pappa så mycket du kan också så dom är hud mot hud eller åtminstone att han får ha bebisen mycket i famnen. det ger maaaassssor av må bra hormoner som faktiskt kan hjälpa till att vända depression osv.

angående ensam vårdnad. det behöver man inte fylla i direkt, utan ni kan vänta några veckor efter bebisen fötts om du vill så att du hinner se om han verkar ta ansvar. Om han ändå inte vill va föräldraledig skulle jag behållit ensam vårdnad fram tills du är klar med föräldraledigheten så att inte 90 dagar låses fast vid honom som du inte kan få. Skulle han inte ta dom så brinner dom inne. 

Och visar det sig att han vill va ledig sen då skriver ni på gemensam vårdnad då bara. så gjorde vi :)

Ja, hopp ska du absolut ha - det kanske blir bättre när bebis är ute! Det är lite svårt för mannen att "förstå" att det finns något där inne så när bebis väl syns och har sina behov kanske han steppar upp. 

Oavsett så måste han prata med någon. Sätt dig ner och prata lugnt med honom, ställ ultimatum - antingen så tar han sig i kragen och slutar se glaset halvtomt och vara negativ eller fixar han inte det själv får han prata med psykolog. Det är hans alternativ. Du kan inte leva såhär, punkt. Sen om han tror på psykolog eller inte spelar ingen roll; du mår inte bra i hans sällskap och därför behöver någon förändring ske antingen på egen hand eller med hjälp. Vad skulle han svara om du sa så tror du?

Jag har precis börjat få värkar nu och försöker hitta kraft inför förlossningen men han drog igång en diskussion mitt i allt detta som jag fick bemöta. Just nu är det jag som får stötta honom fast det är jag som är mitt i förlossningsfasen, orkar inte....
Vi kommer ingen vart, försöker prata lugnt med honom men han blir bara arg och defensiv och provoceras av av hur jag tänker. Han sa nu också att han inte ville ha barn och att han inte ens gillar barn. Det kunde han ha varit tydlig med från början känner jag. Just nu vill jag bara hoppa nedför trappen så slipper han detta bekymmer.