Är livet över nu?

Är tuffare för er med 2 kullar barn. Kan förstå om det känns tröstlöst.

Till er andra, skaffa inte ungar i en andra kull efter 40. Det blir en för lång radda barnår då.

Barn är underbara men lagom är bäst. 

Om jag var du skulle jag skaffa vänner och passa på att gå på aktiviteter där du kan träffa andra kvinnor med liknande intresse istället. Tycker ärligt talat att det här med romantisk kärlek är för ungdomar och inte kvinnor på 45 med vuxna barn. Anledningen är att det finns väldigt lite att hämta i en relation med en jämnårig man. Man blir låst, dom bästa är upptagna, du får sexismen och binder upp ditt liv utan att få känna pirret som man gjorde när man var ung (och känner man det blir man blåst av någon solochvårare eller psykopat). Alltså det är otroligt överskattat att dra hem och trängas med en ny gubbe som tar din tid. Kan bara se på min mamma som skiljdes vid 50, hade ett otroligt rikt socialt liv som singel kvinna med tonårsbarn och sen vuxna barn. Hon odlade vänskap med väninnor som aldrig förr, hade oerhört fina vänskaper och massor att göra som resor med vänner, kör, träning, olika hobbies etc och hade alltid många fester att gå på och massor att bjuda på sina egna kalas. 

Så går hon och blir kär som 70 plus i en riktig psykopat efter 20 år som singel. Inom ett år är hon isolerad från vänner och familj, hjärntvättad och har en gubbe som styr både fjärrkontroll, hur hon klär sig, hela hennes fritid. Hon har slutat med alla intressen och gubben och hur hon anpassat sig och ändå står kvar har skrämt bort det mesta av hennes nätverk. Och hon som alltid var sprudlande glad och färgglad går nu omkring som ett grått spöke som ska ?kolla med **? om allt innan hon kan ta ett enda eget beslut. 

Förstår att du är ensam nu, speciellt medans barnen kanske inte är så stora att du kan göra saker på kvällarna och lämna dom själva än, men tro mig, det blir INTE bättre av att försöka dejta en jämnårig, yngre eller äldre man när du barn och antagligen inte vill skaffa fler. Det kommer suga massor av energi och generera besvikelse. Jag rekommenderar att om du KAN, om du tex har varannan vecka, gå på grejer där du kan träffa andra kvinnor för vänskap, inte män. Och börja med en hobby om det går. I annat fall efterlysa andra ensamstående mammor i din situation för lite gemensamma aktiviteter med era barn till att börja med.

Jag tycker också: Det är nu du kan göra lite mera för dig själv. När barnen inte behöver dig så mycket längre, så kan du börja utforska dina intressen. Och genom det så kommer du också att träffa andra människor. Engagera dig i något! Om du hjälper till med något hjälp-projekt eller liknande, så kommer du dels att uppleva att du får uppskattning. Och du träffar folk också. 

Jag gjorde också det, jag skiljde mig när jag var 40 och efter det testade jag såna saker som jag aldrig hade trott att jag verkligen skulle göra. T.ex. en sport som jag trodde jag var för gammal för, tog jag upp igen med drygt 50. 

När det gäller män - gå inte på samma typ av män då! Man ser tecken på sånt tidigt i relationen. Ursäkta inte det då, utan ta det på allvar. Och kapa kontakten direkt när du ser sånt. Inga andra chanser. Det är faktiskt just dem värsta männen som försöker med kvinnor som har dåligt självförtroende (alla andra skulle inte vara kvar). Var inte för hjälpsam om du träffar en ny man, utan kräv att han har ordning på sitt liv. Det är inte ditt bord. 

Och lyssna inte på Sandra! Hon pratar för sig själv. Det är i 30-årsåldern med småbarn det är svårt att få vänner, inte när man är 45 och speciellt inte senare när dina barn är lite större och du kan vara mer tillgänglig för nya väninnor. Min mamma har skaffat nya och behållt gamla väninnor mellan 50-70 års ålder och varit rena sociala katten. Tills hon träffade en ny man som tog över hela hennes liv vid säga?

Man hinner inte med så mycket när man har små barn, så är det bara.

Men alla barn växer upp till slut och då frigörs mer tid! 

Allvarligt? Jag har svårt att förstå hur en kvinna med en massa livserfarenhet kan gå på en sån? Och efter 20 år som singel! 

Dock håller jag inte med om att man inte kan hitta en partner som äldre. Jag har också tagit fel partner minst två gånger, men  hittade som 43-åring precis rätt man. Han var också ganska ny-skild och hade haft en hemsk relation med en kvinnlig psykopat. Vi har en väldigt harmonisk relation, med mycket frihet också. Det FINNS bra människor som har valt fel - eller också såna vars partner har gått bort. 

Dock visste jag, i motsats till din mamma, exakt hur man känner igen psykopater och sol-och-vårare. Jag skulle numera inte kunna råka ut för en sån. Man kan inte alltid märka det genast. Men ganska snart ändå. Dessutom kan man inte lura någon på pengar som inte ger pengar. Hade aldrig gett en ny partner pengar. Dejtade en narcissist före min nuvarande. Dock blev det bara tre träffar (bodde i olika städer), sedan var jag helt säker på att han inte är någon jag bör ha kontakt med. Det gäller att kapa såna bekantskap tidigt. 

Håller med FredrikLiksom. Du är ju i bästa åldern nu. Erfaren nog att höra varningsklockor i tid. Lite mer balanserad. Fundera över dina intressen, har du inga? Kanske har du något du gillade att göra som 20-åring men då inte investerade tid och energi i? Det kan du göra nu. och oavsett hur litet det är, baka, läsa, film.., det finns communitys för allt och möjlighet att träffa likasinnad. och när du får snutt på vad du brinner för och gillar att göra då blir du också intressant att umgås med. Både för vänner och möjliga partners.
bittersvararna här i tråden är bara missnöjda med sina liv. kör hårt och lev och njut! 

Håller med här. Många som träffar en ny, när båda har var sin kull barn, tror att allt ska bli bättre om de skaffar "det lilla gemensamma kärleksbarnet". Eller två stycken till och med. Det/de förväntas "knyta ihop familjen". Men så blir det sällan. Stora och små barn har olika behov, som ofta krockar (sovtider, semestrar, fritidsaktiviteter...). Samt att det, som du säger, blir en för lång radda barnår. Och man blir ju inte heller yngre och piggare, precis. 

Mycket bättre att bestämma sig för hur många barn man vill ha - låt oss säga två. Skaffa dem med EN partner, och sedan inga fler även om man träffar ny partner. Då är barnen redan halvvuxna och det jobbigaste är över, man slipper börja om vilket kan kännas tröstlöst ibland. Man är även friare och kan gå när man vill, om man inte har något gemensamt barn. 

Visst kan man hitta en jämnårig i samma sits. Jag vill inte bara vara med kvinnor resten  av livet för jag vill ju ha sex! Tror (vet) oxå att jag ff kan bli fnittrigt romantiskt förälskad. 
Tror (hoppas) jag tack vare erfarenheten jag har att jag noterar varningsflaggor. 

Tragiskt när det blir så. Min mamma gick från en otrogen alkis till en annan otrogen alkis som dessutom söp bort hennes arv. Där noterades inga varningssignaler heller. Inga nya barn iaf tack vare hennes ålder.