• Anonym (Sadie)

    Är livet över nu?

    Jag är 45+ har både mindre barn o halvvuxna barn. Allt jag gör är jobba och ger resten av min tid till barnen och deras fritidsintresse.  Jag har inga vänner och jag har aldrig planer för helgen för mig själv. 


    Livet känns så meningslöst och det känns som om det kommer aldrig hända nånting mer för mig. Jag är dessutom singel och känner att jag inte ens vågar Försöka träffa någon. Alla män jag haft tidigare har utnyttjat mig på olika sätt och det är inget jag vill vara med om igen. 


    Jag önskar jag kunde träffa en enkel man som vill hitta på roliga saker. Som är glad och äventyrlig. 
    Men det känns omöjligt från mitt läge 
    Livet känns bara som det är över 

  • Svar på tråden Är livet över nu?
  • AndreaBD
    Anonym (Bättre att ha många vänner än en ny karl) skrev 2022-05-31 17:10:40 följande:
    Absolut men tror att det här idealet om tvåsamhet oftast inte tjänar kvinnor, speciellt inte om man är skild och redan har barn. Tror att man kan vara minst lika lycklig genom att ha en aktiv fritid och vara social med många. Tänker att det lätt blir att man mest börjar umgås i paret och att det kan bli lite dött för många kvinnor.
    Jag tycker absolut att det är bra att börja där! Det är dessutom mycket bättre chans att faktiskt hitta en lämplig partner om man trivs med livet, även som singel. Det är ju de som tycker att de inte står ut med att vara ensamma, som råkar ut fel sorts män, och/eller utstrålar så mycket negativt att de varken hittar partner eller vänner.

    Det är nog viktigt att man börjar med att leva det livet som man själv vill leva. Man ska inte kompromissa med det som verkligen är viktigt för en.  Och jag tror nog också att det är de relationerna där man lämnar varandra så mycket frihet som möjligt som är de mest lyckliga. 
  • Anonym (Bättre att ha många vänner än en ny karl)
    AndreaBD skrev 2022-05-31 22:50:46 följande:
    Jag tycker absolut att det är bra att börja där! Det är dessutom mycket bättre chans att faktiskt hitta en lämplig partner om man trivs med livet, även som singel. Det är ju de som tycker att de inte står ut med att vara ensamma, som råkar ut fel sorts män, och/eller utstrålar så mycket negativt att de varken hittar partner eller vänner.

    Det är nog viktigt att man börjar med att leva det livet som man själv vill leva. Man ska inte kompromissa med det som verkligen är viktigt för en.  Och jag tror nog också att det är de relationerna där man lämnar varandra så mycket frihet som möjligt som är de mest lyckliga. 

    Förvisso men för att återigen dra in min mamma i detta så var hon ju så sprudlande och social, hade så mycket vänner. Hon blev även vän med grannar, även när hon flyttat, och blev inbjuden på middag hos folk, till och med på högtider..! Hon utvecklade nästan familjerelationer med olika grannar, ganska ovanligt i Sverige. Och hade en nära relation med sina barn. Jag visste inte ens hur mycket hon ville träffa nån också men när hon väl gjorde det så släppte hon precis allt och blev som en naiv tonåring. Eller som ett fan. Det var inte som att hon dejtat andra innan, försökt dejta, varit med på datingsiter och sånt (vad jag vet). Och hon hade 20 års liv som singel efter skilsmässan där hon verkligen hade roligt med en massa vänner och ett rikt liv? 
    Självklart träffar inte dom flesta psykopater men tycker ibland att det verkar lite trist för kvinnors skull när dom träffat nu livspartner i medelåldern och senare. Att dom liksom blir ?fast? med någon grinig gubbe som vill se andra saker på tv, är lättirriterade, och att dom träffar sina väninnor mindre och slutar syssla med hobbies dom haft, iaf i samma utsträcknin. Och så ska dom dra runt på den där skäggiga gamla stofilen. Jag tänker bara, ska det vara nödvändigt att prompt bo ihop med någon av det andra könet och leva som siamesiska tvillingar bara för att? 


    Eller så är det det man vill. Jag vill ju det med min man och har bara svårt att se att jag skulle vilja ersätta honom med en ny man om vi gick isär, istället för att bo själv men ha mycket tid för egen kreativitet och vänner osv?

  • Anonym (Sadie)

    Jag tror inte att ngn man ska komma o rädda mig o göra mig lycklig. Absolut inte. Jag klarar mig utmärkt själv. Bara uttryckte att det vore roligt att träffa någon, men jag är inte desperat. Känner mer som så att jag kommer aldrig kommer acceptera någon man. 


    det med intressen är oxå svårt. Finns massor av saker jag vill o kan tänka mig att göra men har inga vänner att göra det med. Det är svårt att få nära kontakt med tjejer är min allmänna upplevelse av tjejer i vuxen ålder. De vänner jag har umgåtts med förut har förhållanden och kan aldrig umgås om deras man är hemma. Väldigt mystiskt beteende av vuxna personer tycker Jag. 


    Läste nåt om att nån tror jag har flera kullar med barn o det har jag inte. Har heller inte varannan vecka barn. Har barn hela tiden. Och det går utmärkt att lämna barnen om jag vill göra nåt. Det är bara de att jag vill göra det tillsammans med någon. önskar jag hade massor av vänner 

  • AndreaBD
    Anonym (Bättre att ha många vänner än en ny karl) skrev 2022-05-31 23:45:48 följande:

    Förvisso men för att återigen dra in min mamma i detta så var hon ju så sprudlande och social, hade så mycket vänner. Hon blev även vän med grannar, även när hon flyttat, och blev inbjuden på middag hos folk, till och med på högtider..! Hon utvecklade nästan familjerelationer med olika grannar, ganska ovanligt i Sverige. Och hade en nära relation med sina barn. Jag visste inte ens hur mycket hon ville träffa nån också men när hon väl gjorde det så släppte hon precis allt och blev som en naiv tonåring. Eller som ett fan. Det var inte som att hon dejtat andra innan, försökt dejta, varit med på datingsiter och sånt (vad jag vet). Och hon hade 20 års liv som singel efter skilsmässan där hon verkligen hade roligt med en massa vänner och ett rikt liv? 
    Självklart träffar inte dom flesta psykopater men tycker ibland att det verkar lite trist för kvinnors skull när dom träffat nu livspartner i medelåldern och senare. Att dom liksom blir ?fast? med någon grinig gubbe som vill se andra saker på tv, är lättirriterade, och att dom träffar sina väninnor mindre och slutar syssla med hobbies dom haft, iaf i samma utsträcknin. Och så ska dom dra runt på den där skäggiga gamla stofilen. Jag tänker bara, ska det vara nödvändigt att prompt bo ihop med någon av det andra könet och leva som siamesiska tvillingar bara för att? 


    Eller så är det det man vill. Jag vill ju det med min man och har bara svårt att se att jag skulle vilja ersätta honom med en ny man om vi gick isär, istället för att bo själv men ha mycket tid för egen kreativitet och vänner osv?


    Okej - du har alltså en partner? Då vet du ju inte riktigt hur det skulle vara om du vore singel igen. Folk reagerar lite olika också och det är svårt att veta om man inte är i den situationen. Jag förstår att du tycker det var extremt, det som din mamma gjorde. Det håller jag med om också. Det verkar obegripligt. Någonstans måste det ju vara så att hon vill det, eftersom hon ju har alternativ? 

    Du förväntar dig väl inte heller att din partner ska bli en grinig, jobbig gubbe när han blir lite äldre? Så varför skulle andra vara det? För att de inte redan har en partner? Det finns säkert fler rötägg än vad som finns i den större gruppen av unga män. Men det behöver ju som sagt inte gälla alla. Och det är just det som är dumt - att ta första som dyker upp istället för att sålla noga. Jag nobbade många, jag avslutade kontakten med några omedelbar, när de visade oacceptabla sidor (typ alkohol, aggressivitet, kontrollerande beteende, narcissistisk, respekterar inte mina gränser). Eller bara såna som man inte riktigt kunde prata med, typ mussla. Eller nån främlingslegionär som verkade gilla krig (+ en f.d. FN-soldat med PTSD). 
  • Anonym (Bättre att ha många vänner än en ny karl)
    AndreaBD skrev 2022-06-01 09:46:47 följande:
    Okej - du har alltså en partner? Då vet du ju inte riktigt hur det skulle vara om du vore singel igen. Folk reagerar lite olika också och det är svårt att veta om man inte är i den situationen. Jag förstår att du tycker det var extremt, det som din mamma gjorde. Det håller jag med om också. Det verkar obegripligt. Någonstans måste det ju vara så att hon vill det, eftersom hon ju har alternativ? 

    Du förväntar dig väl inte heller att din partner ska bli en grinig, jobbig gubbe när han blir lite äldre? Så varför skulle andra vara det? För att de inte redan har en partner? Det finns säkert fler rötägg än vad som finns i den större gruppen av unga män. Men det behöver ju som sagt inte gälla alla. Och det är just det som är dumt - att ta första som dyker upp istället för att sålla noga. Jag nobbade många, jag avslutade kontakten med några omedelbar, när de visade oacceptabla sidor (typ alkohol, aggressivitet, kontrollerande beteende, narcissistisk, respekterar inte mina gränser). Eller bara såna som man inte riktigt kunde prata med, typ mussla. Eller nån främlingslegionär som verkade gilla krig (+ en f.d. FN-soldat med PTSD). 

    Nej och du har helt rätt i det. Det vet jag inte i förväg. Ja, jag är lyckligt gift. Tycker dock min man är mycket bättre än snittet, iallafall som det skrivs i sociala medier om män som inte gör hushållsarbete spontant, som glömmer födelsedagar och mors dag, bara vill ha sex och är otrevliga/ointresserade annars osv ;). Jag tror jag bara har svårt att tro att det finns flera som han där ute om vi hade delat på oss. Det är ganska ofta jag ser på andra par och undrar om inte kvinnorna i dom hade varit lyckligare som singlar, iallafall efter att barnen blivit stora. 


    Ja du gjorde helt rätt och tycker du har rätt i den här diskussionen faktiskt. Är man skärpt och lyssnar på varningssignaler, samt inte desperat så skadar det såklart inte att flytta ihop med någon igen. 

  • Anonym (Olika faser)
    Anonym (Sadie) skrev 2022-06-01 08:44:32 följande:

    Jag tror inte att ngn man ska komma o rädda mig o göra mig lycklig. Absolut inte. Jag klarar mig utmärkt själv. Bara uttryckte att det vore roligt att träffa någon, men jag är inte desperat. Känner mer som så att jag kommer aldrig kommer acceptera någon man. 


    det med intressen är oxå svårt. Finns massor av saker jag vill o kan tänka mig att göra men har inga vänner att göra det med. Det är svårt att få nära kontakt med tjejer är min allmänna upplevelse av tjejer i vuxen ålder. De vänner jag har umgåtts med förut har förhållanden och kan aldrig umgås om deras man är hemma. Väldigt mystiskt beteende av vuxna personer tycker Jag. 


    Läste nåt om att nån tror jag har flera kullar med barn o det har jag inte. Har heller inte varannan vecka barn. Har barn hela tiden. Och det går utmärkt att lämna barnen om jag vill göra nåt. Det är bara de att jag vill göra det tillsammans med någon. önskar jag hade massor av vänner 


    Jag tänker att man absolut inte ska låta sig begränsas från att göra olika saker, bara för att man inte har vänner som vill vara med. Gör man regelbundet saker, så träffar man bekanta som senare kan bli vänner. 

    Det är en typisk grej att känna sig ensam och samtidigt begränsa att att träffa nytt folk genom att tänka att man behöver ha med sig nån när man är ute. Gör saker som du gillar själv. Och låt inte att dina vänner inte vill med hindra dig.
  • AndreaBD
    Anonym (Bättre att ha många vänner än en ny karl) skrev 2022-06-01 09:58:26 följande:

    Nej och du har helt rätt i det. Det vet jag inte i förväg. Ja, jag är lyckligt gift. Tycker dock min man är mycket bättre än snittet, iallafall som det skrivs i sociala medier om män som inte gör hushållsarbete spontant, som glömmer födelsedagar och mors dag, bara vill ha sex och är otrevliga/ointresserade annars osv ;). Jag tror jag bara har svårt att tro att det finns flera som han där ute om vi hade delat på oss. Det är ganska ofta jag ser på andra par och undrar om inte kvinnorna i dom hade varit lyckligare som singlar, iallafall efter att barnen blivit stora. 


    Ja du gjorde helt rätt och tycker du har rätt i den här diskussionen faktiskt. Är man skärpt och lyssnar på varningssignaler, samt inte desperat så skadar det såklart inte att flytta ihop med någon igen. 


    Skönt att du har hittat rätt! Det har jag också, fast lite senare i livet. ;) 
    Jo, jag vet, man ser ju en del stolpskott också i sin omgivning ibland. Kanske är det som din mamma saknar just insikten (och erfarenheten) att man kan träffa ganska många män utan att det måste finnas en som passar bland dessa. Många passar inte. Så är det bara.

    När jag träffade min nuvarande, så var det faktiskt så att jag letade efter varningssignaler och det fanns inga. Det finns fortfarande inga efter 13 år. Jag menar, det är klart att alla människor kan ha lite jobbiga sidor, men det är småsaker i hans fall. 
  • AndreaBD
    Anonym (Sadie) skrev 2022-06-01 08:44:32 följande:

    Jag tror inte att ngn man ska komma o rädda mig o göra mig lycklig. Absolut inte. Jag klarar mig utmärkt själv. Bara uttryckte att det vore roligt att träffa någon, men jag är inte desperat. Känner mer som så att jag kommer aldrig kommer acceptera någon man. 


    det med intressen är oxå svårt. Finns massor av saker jag vill o kan tänka mig att göra men har inga vänner att göra det med. Det är svårt att få nära kontakt med tjejer är min allmänna upplevelse av tjejer i vuxen ålder. De vänner jag har umgåtts med förut har förhållanden och kan aldrig umgås om deras man är hemma. Väldigt mystiskt beteende av vuxna personer tycker Jag. 


    Läste nåt om att nån tror jag har flera kullar med barn o det har jag inte. Har heller inte varannan vecka barn. Har barn hela tiden. Och det går utmärkt att lämna barnen om jag vill göra nåt. Det är bara de att jag vill göra det tillsammans med någon. önskar jag hade massor av vänner 


    Okej. Det är bra att du har höga krav. De ska du inte tumma på heller, om det är vettiga krav alltså. Jag ska inte upprepa mig nu i detalj, men jag sållade bort väldigt många när jag dejtade efter min skilsmässa. Ofta märker man snabbt om något inte passar, dvs. på första dejt, eller åtminstone på andra eller tredje. Du får räkna med att de flesta inte passar, det är så det är. Och då är det bara att bryta direkt. Jag tänkte så här: Jag måste nog träffa ganska många om jag ska hitta rätt då. Så, jag förstår inte folk som träffar en person och tror att de måste nappa på det? 

    Och man behöver ju inte dela på allt, behöver inte flytta ihop om man inte vill. Det är du som bestämmer det. 

    Och du tänker lite åt fel håll när det gäller intressen - tycker jag, men man kan se olika förstås. Min tanke var ju just att om du börjar - själv - med något nytt intresse så träffar du nya människor där. Det kan vara lite olika beroende vad det är förstås. Men det finns föreningar och aktiviteter där man verkligen träffar nya människor (och kanske även såna där man inte gör det). Det kan vara en bra idé att testa något och kolla hur atmosfären där är. Vissa kan ge trevlig sällskap, andra gör inte det. Testa eller fråga folk som har koll i området! 
  • Anonym (Bättre att ha många vänner än en ny karl)

    Håller helt med @olikafaser och @andreabd
    Man får vänner genom att tex vara aktiv i en förening/kör. en otroligt rolig grej jag rekommenderar ts är att åka på gruppresa, tex en yogaresa, sommarkurs i måleri, två veckors resa/kurs i Italien, healing med delfiner på Kanarieöarna ;P, det beror ju på vad du är intresserad av. Jag har själv gjort detta och fått vänner som jag behållt kontakten med på det sättet, jag har vänner och bekanta som gjort det och fått iallafall en vän genom resan, och jag har även släktingar som träffat sin livskamrat på sådana resor i medelåldern. Det där är sånt som passar när man är singel framförallt. Och man träffar lättare vänner som singel eftersom man är så fri att hitta på saker på ett annat sätt. Är man i ett par åker man väl på semester med sin partner helst och då lär man ju inte känna någon annan på resan. Alltså kvälls, helg och sommarkurser med inackordering är guld för att lära känna nya människor och få upplyftande social samvaro. 

  • Anonym (jaha)
    Anonym (Sadie) skrev 2022-05-28 14:19:53 följande:

    Jag önskar jag kunde träffa en enkel man som vill hitta på roliga saker. Som är glad och äventyrlig. 
    Men det känns omöjligt från mitt läge 
    Livet känns bara som det är över 


    Så mao vill du träffa en man som är allt du själv inte är?
    Varför ställer du krav på andra som du själv inte lever upp till?
Svar på tråden Är livet över nu?