Real Time: Bra input! Deras utseende och ålder får man bara gissa sig till än så länge, men det kanske kommer fler detaljer framåt slutet. Om de kommer över den här konflikten med kidnappningsförsöket av vattenanden, så finns det nog goda chanser för en härlig romans 
Tack så mycket för all pepp! 
Håller med om att det var ett väldigt roligt initiativ med en sommarföljetong och en riktig spännande inledning av TS, som bara gjorde att man ville skriva vidare 
Nu börjar vi närma oss upplösningen!
Tror det är tre kapitel kvar nu, så sommarberättelsen tar nog slut lagom till att sommaren gör det! Vad har berättelsen för titel förresten? Det okända djuret? Om någon har något annat förslag, så får ni gärna hojta till!
Real Time: Bra förslag på titel! Då heter den Sinnduah, om inte TS misstycker 
Kul att du uppskattar novellen och vill veta mer! I så fall behöver jag kanske inte ha så bråttom med att avrunda den 
Det är väldigt motiverande med nyfikna läsare och vi får se hur det utvecklar sig mellan Casper och Saga. Känns som det finns en gnista mellan dem trots allt
Ingenpsykolog: Kul att du tycker det! Då behöver jag inte ha så bråttom med att avrunda den
Han inser att hon har rätt. Under de senaste åren har hans egen forskning ofta känts deprimerande och inte särskilt hoppfull. Han har sakta men säkert förlorat tron på att saker kan sluta lyckligt och därmed även tron på sin forskning. Medan han sitter försjunken i tankar ser han i ögonvrån hur Saga försöker trösta vattenanden genom att smeka henne ömsint över kinden. När det inte hjälper sitter hon tyst en stund och ser ut att fundera på någonting. Sedan säger hon plötsligt: Vet du, det här påminner mig om någonting. Casper rynkar ögonbrynen och känner genast hur oron stiger upp inom honom. Vad är det han har missat nu då? tänker han, men det säger han inte. Istället säger han: Om vad? Saga ler vemodigt innan hon svarar: Om den stigande havsnivån.
Casper rycks ur sina tankar och ser sig omkring. Den lilla källaren de befinner sig i har nu börjat bli vattenfylld. Vattenandens tårar strömmar fortfarande nedför hennes kinder, utan minsta tecken på att de kommer att ta slut. Hennes stora, sorgsna ögon stirrar oseende ut i rummet och gråten får hennes magra bröstkorg att höja och sänka sig upp och ner. Casper vill säga någonting. Be om ursäkt. Ställa allt till rätta. Men han sitter bara handfallen kvar och ser på när hon gråter alldeles otröstligt. Tveksamt, mest för sig själv, säger han: Hon måste väl få slut på tårar snart? Saga ser allvarligt på honom och svarar: Jag är inte så säker på det. Hon är en vattenande och har nog hela havet inom sig. Tårarna tar nog aldrig slut.
Sedan sitter de tysta en stund och betraktar den stigande vattennivån i rummet. Till slut säger Casper: Tror du att det kan bli farligt? Saga ser ut att tveka ett ögonblick innan hon svarar: Om vi kommer att drunkna i hennes tårar menar du? Ja, med tanke på hur fort vattennivån stiger och att vi måste söka skydd här nere, så är det nog troligt. Plötsligt står de inte bara inför ett, utan två hot. Antingen kommer de att drunkna nere i källaren eller så kommer de att spolas bort av jättevågen. Det är som att välja mellan pest eller kolera, mumlar Saga i ett försök att lätta upp stämningen. Men det lyckas tyvärr inte, snarare tvärtom.
Till slut skakar Saga på huvudet och skrattar. Ett kallt, hårt skratt utan någon glädje i. Casper ser på henne ett ögonblick och förstår ingenting. Några sekunder senare kan han inte låta bli att fråga: Vad skrattar du åt? Med anklagande ton. Saga lugnar ner sig igen och slutar skratta. Ingenting. Eller jo, jag skrattar åt hur otroligt väl den här situationen speglar verkligheten. Ser du inte det själv? Casper begriper inte alls vad Saga skrattar åt. Det enda han kan tänka på är att de står inför två potentiellt livsfarliga hot. Det ena är att drunkna i någons tårar och det andra är att spolas bort av en jättevåg. Inget av alternativen låter särskilt lockande. Tvärtom, så får de dystra framtidsutsikterna honom att vilja göra vattenanden sällskap i gråten.
Vattennivån i rummet stiger skrämmande fort och vågen kommer inte svepa förbi än på ett tag. Till dess måste de stanna nere i källaren. Är det ens möjligt att överleva det här? De följande minuterna kommer att avgöra hela deras framtid och tiden räknar obarmhärtigt ner mot det oundvikliga. Utan ett ord ställer han sig upp, för vattennivån i rummet är nu så hög att det börjar bli svårt att sitta ner. Saga följer hans exempel utan ett ord. Sedan förklarar hon vad hon menar:
Det du gjorde mot vattenanden orsakade den stigande vattennivån, på samma sätt som människors val orsakade den stigande havsnivån. Precis som du, så lyckades de aldrig förutse det. Men nu när vi vet vad det beror på, så är det dags att göra någonting åt det. Håller du inte med? Casper lägger pannan i djupa veck, men förstår inte vad hon är ute efter. Gång på gång känner han att han ligger steget efter. Att det här, ön Sinnduah, är hennes hemmaplan och inte hans. Han är van att ha koll på läget och svar på tal. Men här på ön, där helt andra lagar än logikens råder, begriper han plötsligt ingenting. Saga verkar däremot alltid ligga steget före.
Du har orsakat en livsfarlig växelverkan, precis på samma sätt som människan gjort det. Människan förstör haven och allt som lever i dem. När haven blir sjuka, så blir vattenandarna också det. Då kan de inte längre hålla nere havsnivån och katastrofen är ett faktum. Fattar du?!